Utbildning och undervisning i förskolan- del 1: Ett undervisande förhållningssätt

Jag startar nu en bloggserie om utbildning och undervisning i förskolan baserade på min föreläsning ”Greppa Begreppen” från SETTdagarna 2018 i Stockholm. Det bli tre delar totalt och den första handlar om vad jag vill kalla ett undervisande förhållningssätt. Det andra kommer att handla om estetik och kreativitet i förhållande till utbildning och det sista kommer handla om mål, utvärdering och analys. Jag hoppas ni följer med och tänker tillsammans med mig. Det är i dialog vi bäst hittar vägar för utveckling. Jag vill också varna er en smula. Ni som följer bloggen vet att jag sällan kommer med färdig lösningar för er att överta. Jag vill uppmana till reflektion och dialog så ni får möjlighet att tänka själva. Dessa blogginlägg kommer därför ingenstans ge er en checklista på hur ni genomför god mätbar undervisning. De kommer snarare göra det svårare för er att undervisa. Den är nämligen en mycket viktig sak som om ni inte hört den förut direkt ska lägga på minnet:

När vi nu hamnar i ett läge där vi ska erövra begrepp som för oss inte har varit helt självklara så får ni inte gå i fällan av att låta andra berätta för er hur enkel undervisning i förskolan kan vara om ni bara använder deras metod. Enkla matriser och avprickningslistor, mätningssystem där alla era 25 barn kan få plats, organisation och beräkningar som gör det lätt att visa upp utbildning för någon annan i spalter och diagram ger er ytlig och meningslös utbildning. Meningsfullheten för barnen är numer ett, utan den blir utbildningen ett värdelöst tidsfördriv.

Det kommer en tid nu när jag tror att vi måste stå upp. Stå upp för barns rätt att utvecklas, växa och lära genom erfarenheter i livet, genom möten med andra och genom kontinuitet , tid och ett gemensamt byggande av förståelsen för omvärlden. Vi måste nu mer än någonsin vara de som står mellan barnen och konsekvenserna av de populistiska vindar som blåser runt allas våra öron och som vill reducera utbildning till det enkla mätbara. Vi måste hålla hårt i barnens rättigheter och försvara deras möjligheter att vara i det livslånga lärandet.

Ni vet alla att vi går mot en hårt reviderad läroplan. Mycket har hänt förskolan under de senaste åren. Vi är sedan 2011 en egen skolform. Skollagen reglerar att undervisning nu ska ta plats i förskolan. I nya läroplanen kommer, som det ser ut nu, ordet verksamhet att bytas ut mot utbildning och det skrivs också fram vad undervisning i förskolan ska verka för. Undervisning- ett begrepp som vi på 70-talet som lärarkår tog avstånd från när vi ville hitta vår utbildningspraktik och ta avstånd från skolans. Då ville vi inte höra talas om undervisning. I förskolan skulle inte undervisning finnas. (Ändå var verksamheten ganska så kraftigt styrd av det pedagogiska programmet som hade svar på det mesta. Och förskolan kunde göra pärmar där hela årets verksamhet var klappad och klar redan i augusti. ) Många av dessa tankar bär vi med oss när vi nu möter begreppen igen.

Hur ställer vi oss då till utbildning, undervisning och lärande i förskolan? Hur definierar vi dessa uppdrag? Jag ser en splittring i vår yrkeskår. Många känner sig inte bekväma med den utveckling som sker. Håller förskolan på att skolifieras? Nu mer än någonsin behöver vi som yrkeskår utröna vad som utmärker förskoledidaktik och fylla utbildning och undervisning med vår praktik.

Jag är mycket intresserad av hur vi ser på utbildning i stort i samhället. Jag tror också att vi behöver förstå olika utbildningsideal för att förstå hur man kan se på utbildning och varför vi kan ha olika bilder av vad vi som utbildare bör syssla med. De strömningar som finns i samhället när det gäller synen på utbildning påverkar skola kommer nu också påverkar oss. Vi hör starka krav på en kunskapsskola med högre krav och mindre ”flum”.

För att få en förklaring på varför kunskap har börjat ses som en produkt vänder jag mig till Gert Biesta för att reda i de utbildningsfilosofiska frågorna, eftersom jag tänker att det är där vi måste börja. Biesta är professor i utbildning på Brunel university i London. Han fokuserar på utbildningsteori och filosofi och han intresserar sig särskilt för demokrati och demokratiseringsfrågor. Första kapitlet i hans bok Bortom lärandet- demokratisk utbildning för en mänsklig framtid har denna provocerande rubrik.

Nej till lärande- ett utbildningens språk i lärandets epok.

Vad är det då Biesta menar? Jo, han beskriver hur språkets förskjutning från ordet utbildning mot ordet lärande har gjort något med hur vi förstår det som ska hända i utbildningssystemet. Biesta menar att det ensidiga fokus på lärande som har uppstått i utbildning har gett konsekvenser som öppnat upp för ett marknadsmässigt sätt att se på utbildning. Kunskapen blir då en produkt som kan mätas och det kan bestämmas om barnet har fått den eller inte. Kunskapen köps av en kund och ska levereras av leverantören. Biesta menar att det är detta sätt att tänka om utbildning som har gett konsekvenserna av kontroll och mätande och som har förändrat hela synen på utbildning, på barn och elever och på oss som lärare. Han vill att vi börjar tala om vad utbildning egentligen är eller behöver vara.

Biesta menar att utbildning handlar om att förstå oss själva och omvärlden. Att förstå att vi är en del av den och den är en del av oss. Att sätta oss själva i relation till världen och låta det vi lär oss få förändra oss som människor. En hållning som jag tänker att vi i förskolan kan känna igen oss i. Biesta menar att lärarens uppgift är att skapa sådana situationer där vi får ta ställning till vilka vi är. Att skapa situationer där barnen kan få reagera. Att ställa frågor som Vad tycker du om det? Var tänker du? Vad händer då när vi kommer tillsammans med våra olika erfarenheter och med våra olika intressen och behov? Det är ju där det startar. Inte i en förutbestämd bild av vad alla ska göra.

”Då uppfattas inte dess syfte och mål i termer av disciplin, socialisation eller moralfostran, det vill säga som infogning och anpassning, utan riktas mot människans odling eller, annorlunda uttryckt, odlandet av individens mänsklighet” ur Bortom Lärandet av Gert Biesta

Tanken om utbildning är så mycket större än vad jag tänker att den politiska debatten vill göra den till. Jag tror att förskolans pedagogiska praktik här kunde bidra med att vidga synen på vad utbildning skulle kunna vara om vi hade mod nog att stå upp mot tanken om kunskap som en produkt. Så hur beskrivs utbildningen i förskolan reviderade läroplan? Jo på ett ganska så liknande sätt:

”Utbildningen i förskolan ska bidra till att barnet utvecklar en förståelse för sig själv och sin omvärld. Utforskande, nyfikenhet och lust att lära ska vara grunden för utbildningen. Den ska präglas av att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet.

Utbildningen i förskolan ska ta sin utgångspunkt i barnens behov, erfarenheter och det de visar intresse för. Flödet av barnens tankar och idéer ska tas till vara för att skapa mångfald i lärandet.” Förslag till läroplan för förskolan 2018

Hur gör vi en sådan typ av undervisning? Hur ska vi identifiera våra sätt att undervisa i förskolan? Jo, jag skulle vilja kalla vår metodik för ett undervisande förhållningssätt. Låter torrt va? Som att man ska undervisa i varje situation…Någon sa en gång till mig; Måste vi vara så pedagogiska hela tiden, kan vi inte bara vara som vanligt? Ja, det är inte lätt att vara i det livslånga lärandet. Det kräver nya saker av oss hela tiden och det kräver att vi älskar förändring som Loris Malaguzzi uttryckte det. Vår tanke om vad ett undervisande förhållningssätt är beror ju givetvis på hur vi ser på undervisning…Ser vi på undervisning som 45 min på mattan när fröken gör stapeldiagram av legoklossar, ja då förstår jag att ni blir oroliga. Ser vi det istället som ett undervisande förhållningssätt där våra långsiktiga och kortsiktiga mål finns med oss i allt vi gör då blir det en helt annan sak. Skollagen säger att undervisning är målstyrda processer, inte att de ska ta 45 min på mattan.

Läroplanen säger att undervisning ska ske i spontana tillfällen och i planerade aktiviteter. Det livslånga lärandet är att ta vara på och ta del av undervisning var än den dyker upp. Att vara nyfiken på hur omvärlden förklarar sig för oss, vad andra tänker om den, vad vi kan lära. Barn som kommer till förskolan har haft olika förutsättningar att upptäcka livet. Vissa har involverats andra inte. Vissa barn vet hur man handlar på affären, hur man går på begravning, hur man gör sockerkaka, andra har inte blivit inbjudna på samma sätt att delta i livets görande. Vårt jobb att jämna ut dessa skillnader, att vidga upptäckandet, att ta med barnen på undersökandet av verkligheten. Att låta barn vara med på riktigt. Att dela tankar med barn.

För att lyckas med detta behöver vi möta barnen där de befinner sig och känna vårt uppdrag. Två viktiga saker att träna sig på. Genom ett undervisande förhållningssätt ser vi möjligheter med det vi får till oss när vi lyssnar på barnen. Vi pratar inte bara med barnen för att socialisera eller för att skapa relation utan också för att lyssna aktivt efter hur barn förstår omvärlden. Lyssnandet har missförståtts på många sätt. Att vi som lärare ska lyssna på barnen och låta dem göra vad de vill. Att vi ska göra oss själva överflödiga och inte lägga oss i. Att vi ska förstå världen på samma sätt som barnen. Detta är inte vad jag vill lägga i ordet lyssna. Läroplanen säger att innehållet i undervisningens mål ska utgå från läroplanens mål och från barnens tidigare erfarenheter. Då måste vi lyssna till barnen.

Att lyssna på barn handlar om att undersöka vad barn förstår och hur barn förstår. Det handlar inte om att undersöka det de undersöker på deras sätt med samma förståelse.Att lyssna på barn eller att följa barn handlar inte om att barnen ska hitta på svaren själva. Det handlar om att få dem att berätta om vad de förstår och hur de förstår så att vi bättre kan möta dem och ge dem förutsättningar att utvecklas vidare på egen hand och tillsammans med andra.

Vad tar vi föregivet i mötet med barnen? Hur kan vi möta varje barn med ett öppet sinne? Möta varje barns erfarenhet. Vara genuint nyfikna på vad barn vill berätta. Undersöka vad och hur barn förstår och dela med oss av våra erfarenheter. Förstå att barn har saker att lära oss liksom vi har saker att lära dem. Skapa relation till varje barn! Ett undervisande förhållningssätt handlar om att ta vara på möjligheter för utveckling och lärande, att se tiden i förskolan som en plats för upptäckande av världen. Att som pedagog ha den hållningen gör skillnad för vad man upptäcker och hur man agerar tillsammans med barnen.

Vad tänker du om ett undervisande förhållningssätt?