”Vad gör barnen egentligen med materialet?”-en normkreativ blick på barns utforskanden

Barn hittar på lek och utforskanden i vilka miljöer och med vilka material som helst. En leksak är en sak att leka med och det kan vara vad som helst. De gör om de mest låsta materialen till det de behöver. Problemet här, oavsett vilket material vi har eller inte har, handlar också om vad vi pedagoger kan se, hur vi tolkar och vad vi tillåter. I alla dessa handlingar styr vi men hur medvetna är vi om det och hur kan en ökad medvetenhet öppna upp våra pedagogiska miljöer och på så sätt stötta barns lekande och utforskanden? Barn är ofta mästare på okonventionell användning, något som vi vuxna får jobba med för att bryta våra normer.

Under denna höst har barnens utmanat mig i vilka material som kan vara intressanta för dem och varför. Jag har också lärt mig att titta nära på material som jag inte tycker om och som jag för bara något år sedan hade valt bort och flyttat ut. Tillsammans med mina kollegor på förskolorna har vi reflekterat över våra normer kring vilka material som har hög och låg status hos oss och vad som händer när vi lösgör oss från dessa förutfattade meningar och tittar på vad barnen gör med de de har just nu och sedan bygger på miljöerna med hjälp av deras utforskanden. Det handlar inte om att bara byta ut allting eller att ha en viss typ av grejer för att det ska bli intressant för barnen. Ibland kan jag känna att vi tror att vi är så nytänkande, fria och spännande men i själva verket gör vi exakt samma saker fast med nya grejer. Vi låser i barnen i våra förväntningar och premierar en viss typ av lek och utforskanden.

När vi sätter namn som cafét, bussen, lägenheten eller liknande på våra lekmiljöer så sätter vi också förväntningar på vilken slags lek som ska ta plats där. Men den ramen och med föremål som spis, diskho och köksbord så blir vi som pedagoger starkt påverkade av hur vi tolkar leken. I vårt sökande efter nya sätt att förstå barns lek har vi därför ofta plockat bort vissa miljöer och ersatt med andra fast det kanske i grund och botten var samma sak som barnen gjorde med materialen. Har ett barn en hög med lila skålar balanserandes i armarna och börjar ställa ut dem på bordet i cafét är det lätt att ropa ut: Dukar du! till barnet och börja fråga vilken mat som serveras idag och om du kan få smaka. Just för att den omgivande miljön för dig signalerar den leken så starkt för dig. Snart hör du dig själv säga.

” Barnen gillar att leka i cafét, ska vi göra lite play doug-mat med dem som de kan ha där och leta upp den där kassaapparaten?”

Men om vi backar lite. Vad var det barnet egentligen gjorde? Om du hade väntat en liten stund istället för att föreslå att barnet dukade så hade du kanske sett att barnet hade radat upp tallrikarna och sedan staplat upp dem igen i en hög stapel och balanserat iväg en sväng för att rada upp dem igen en bit längre bort, denna gång på golvet för att sedan samla ihop dem igen och upprepa leken av att rada och samla och balansera flera gånger på olika platser.

Vid denna observation som jag gjorde på torget med de allra yngsta började jag intressera mig för skålarnas agens. Vad var det som de fick barnet att göra? En kan ju fundera på vad barnet gör med skålarna men också vad skålarna gör med barnet. De lila skålarna hade en liten botten och var lite ostabila, de liksom gungade till när barnet ställde ner dem, ibland hittade de balansen och kom på rätt köl och ibland trillade de omkull. När de var staplade var det lite samma sak. De gled omkring i varandra och var svåra att balansera. Tornet som blev lutade och svängde. Skålarna bråkade en del med barnet kan en säga.

IMG_2985

När vi började titta på barnens lekande på dessa sätt såg vi helt andra saker. Vad gjorde de till exempel med spisen och resten av köksinredningen? I våra diskussioner lyftes frågan om vi skulle ta bort cafét eftersom barnen inte använde spisen för att laga mat på. Men vad använde de den till då? Jo, de stoppade till exempel in en massa saker i luckan. Luckan var ju superspännande. Luckor överhuvud taget, hålrum som gick att fylla och sedan stänga. Dessa funktioner hade spisen på intressanta sätt och bara för att det var en spis för oss så brydde inte barnen sig om det. Deras intresse låg i att öppna, fylla, stänga, öppna, tömma och så vidare. Samma såg vi med de två vagnar som fanns. Barnen lastade i vagnarna, körde en runda och lastade ur. I våra diskussioner om cafét säger plötsligt en av pedagogerna:

”Det borde inte heta café, det borde heta plocka, packa och rada upp-hörna…”

G, pedagog med 1-2åringarna

Vi skrattar lite tillsammans allihop åt detta något kronliga och långa namn men detta upptäckande gjorde något med oss alla. Vad är det vi ser, vad är det vi kan se i de material som vi erbjuder barnen oavsett om det är ett café, en overhead eller en sandlåda? Våra förväntningar på vad som är möjligt att göra med materialen riktar våra blickar och tolkningar mot det även om barnen faktiskt gör andra grejer.

IMG_3592

Efter dessa observationer lade vi till andra typer av stapelbara skålar. Vår kollega hittade äggkoppar i ett köksskåp inne på avdelningen och blev överlycklig över hur ”bråkiga” de var. De gick att stapla men gled i varandra och hela tornet kunde luta utan att välta. De var dessutom av metall som var ett annat material och något nytt för barnen att upptäcka. Det lilla caféet, som inte längre var bara ett ”café”, utökades med olika typer av byttor och skålar och barnen satte igång att prova  nya sätt att stapla och rada.

 

Vad är det barnen gör med materialet och vad gör materialet med barnet?

Under ett av våra utvecklingsmöten med gruppen för Hållbar utveckling lyfte jag detta. Vi börjar diskutera våra förväntningar på barnens lek med de material vi erbjuder och hur de riktar vad vid föreslår som vidare utmaningar. Min kollega som är pedagogista berättade om en erfarenhet tillsammans med barn och pedagoger där barnen vid en utflykt till en liten ö hade plockat upp pinnar och hållit över vattnet. Pedagogerna hade föreslagit att de fiskat och plötsligt fiskade alla. Senare visade det sig att barnen använde pinnarna som förlängning av sig själva för att peta på saker, trumma, banka. Pinnarna var återkommande.

Vi vill gärna och välmenande sätta ord på det som barnen gör i stunden och i vår tolkning och erfarenhet tar vi ibland över det som barnen hade gjort om de fick möjlighet till en öppning att själva tolka och göra. Detta sätt att tänka är givetvis inget ”antingen eller”, att det alltid är eller att vi alltid gör på ena eller andra sättet. Det handlar mer om att bli medveten om hur vi gör och vad det påverkar, inte att vi inte ska påverka för det gör vi hur vi än gör. Kan vi bli medvetna om det så kan vi mer välja att titta och lyssna nära barnen, ge dem tid, och sedan komma med förslag, prova och se vad som händer med dem sen. Vid mötet pratar vi om vad vi tar med oss från dagens möte och en av  våra kollegor utbrister:

”Jag blir så väldigt nyfiken på vad barnen egentligen gör med materialet, jag måste ut och kolla det NU. Vad gör barnen egentligen med materialet?”

Den frågan stannar med oss alla. Den blir viktigt när vi arbetar med barnen. Den påverkar vad vi ser. Den hjälper oss också bättre att förklara det vi ser. När vi tillexempel nöjer oss med att säga att detta barnet gillar rollek, detta barnen gillar konstruktion så behöver vi faktiskt gå längre in än så. Vilken rollek då? Vad gör barnet? vilka roller tar hen, vad leker hen, varför? Är det rolleken eller är det staplandet av skålar, utklädning eller något annat? Om vi inte känner barnens lek och utforskande närmre än så har jag mycket svårt att se att vi kan möta barnen i det de är i, stötta och utmana det. Vi måste gå nära, vara involverade och på riktigt nyfikna, se förbi det vi trodde vi såg och titta igen.

Hur mycket kodar du barnens lek? Vet du vad barnen egentligen gör med materialet?

Uncategorized

2 kommentarer Lämna en kommentar

  1. Blir så lycklig när du beskriver det viktiga i att närma sig barnets görande på ett inkännande sätt och med ett öppet nyfiket sinne. Det lär oss också något om hur barn närmar sig sitt sätt att lära i sin lek/sitt undersökande. Det är så lätt att stoppa in allt i fack, standarder, symboler att vi inte SER vad som händer framför oss. Din text faller också samman med det jag just nu läser; boken Filosofi i tidig barndom av Viktor Johansson där han bl a lyfter fram hur känsliga vi behöver vara inför barnens tankar. Tack Linda!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: