Ut i målstyrningens minfält- en analys av mätandet

I dagens blogginlägg ger jag mig ut i målstyrningens minfält. Ja, det är så jag ser det, för alla har en åsikt om vad undervisning är, hur målen ska tolkas och styra undervisningen och utbildningen samt en massa åsikter om vem som har rätt eller fel. Jag utgår från min erfarenhet och den teoretiska och filosofiska grund jag står på och kommer i dagens blogginlägg lyfta fram dessa och låta er tänka och skapa er en egen uppfattning.

Dialogen om vad utbildning är till för och vilken utbildning vi vill bidra till är en dialog vi ständigt behöver ha med oss själva och varandra.

Vi behöver skapa egna erfarenheter, ta del av andras och följa den forskning som görs. Vi är alla på en utbildningsresa i vår förståelse av utbildning och undervisning samtidigt som vi ska bedriva de båda. Forskning kan följa processer och dra slutsatser i efterhand men vi måste hela tiden tänka om både det vi gör och vilka konsekvenser det har. Ett lätt jobb, eller hur? (Ironisk här ifall det behöver understrykas…)

Först vill jag lyfta en oro jag (och många med mig) har för den målstyrda förskolan. Eller egentligen kanske inte för den målstyrning som är utan för hur den tolkas och vad den kan få för konsekvenser i barnens utbildning, helt enkelt vad den gör med oss vuxna som ska göra utbildning. Det är en diskussion som oroar mig på många plan. Jag har många gånger försvarat barnens rätt till en pedagogik som samskapas med dem och bygger på deras lek och intressen och lärarnas frågor till barnen kopplade till den tid vi lever i. Min hållning är fortfarande så och jag skulle först vilja dra upp lite tankar om mål för utbildning överlag.

Det första jag skulle vilka skriva om är hur målstyrning påverkar pedagogens blick på barnen och på sin roll som pedagog.

Det finns många exempel på detta med jag vill lyfta ett som gjorde mig särskilt illa berörd. Det är en forskning som gjorts i Danmark av en forskare som heter Maja Plum. Jag stötte på den när jag deltog vid en föreläsning på förskollärarutbildningen för ett år sedan. Där berättade Susanne Dodilliet, som är idéhistoriker på Göteborgs universitet om Plums forskning ”The emergence of the analytical method in early childhood education – the scientific effort to produce the learning child for the nation in a global era” (tyvärr hittar jag ingen öppen version av artikeln, om någon gör det skicka gärna till mig!) och lyfte frågor om hur den analytiska modellen (utvärdering och uppföljning) styr och distanserar pedagogen från barnet. Plums forskning visar bland annat hur förskollärare arrangerar en uppgift för barnen där de ombeds prata och rita sina drömmar, eller vad de drömmer om. Det är en situation som skulle kunna ge många viktiga ingångar till att lära känna barnen djupare och att de lärde känna och hörde varandra. Istället berättar förskollärare i intervjun efteråt att situationen är perfekt för utvärdering av barnens förmågor för att den avslöjar så många saker om barnen: hur de håller pennan, hur de kan rita, hur de kan utrycka sig verbalt, hur de tolkar frågan, hur de står i utvecklingen jämfört med varandra osv. När jag hörde detta blev jag kallsvettig. Liksom både ledsen och arg samtidigt. Är det hit vi har kommit? Är det på dessa sätt vi stöttar barn i deras erövrande av sig själva i relation till världen? Jag mår fysiskt illa av att förskolan reduceras till en bedömningspraktik och att barnen ska behöva utstå detta. Detta förhållningssätt till delar som inte alls verkar förstås som sammanhängande är ett stort problem. När förskolan blev en egen skolform kom också skolans all historia och dränkte våra perspektiv. Matriser och avcheckningslistor blev plötsligt viktigare än att lyssna och möta barnen och lotsa dem i att möta omvärlden. Att saker ska vara ”enkla”- ett kryss i en ruta så vi kan hålla ryggen fri, blev plötsligt det som ropades efter. Vi började prata om hur vi kunde mäta resultat av god utbildning, som om dessa resultat skulle vara en ”sanning” för alla barn och lärare överallt. Vi blev (och ÄR) besatta av att hitta de rätta metoderna som skulle frälsa oss alla. Dessutom blev vi än mer styrda åt ett marknadsmässigt och kundrelaterat sätt att förstå utbildning som något som ska levereras. Just fokuset på lärande och kunskap som en produkt att förvärva skapar denna riktning i utbildning.

En livsfarlig väg att vandra som får mig att utropa Nej, till lärande! som min pedagogförebild Gert Biesta.

Ni som följer mig eller hört mig föreläsa någon gång på de senaste sju åren vet om att jag har en favorit av favoriter när det gäller ingången till varför vi gör utbildning och hur vi behöver göra den och han heter Gert Biesta. Biesta, som först och främst kallar sig pedagog men som också är professor i allmän utbildning (public education) och en av vår tids främsta pedagogiska pionjärer. Läs mer om Gert Biesta här. Jag stötte på Biesta första gången under mitt arbete på HDK-Valand på Göteborgs universitet 2017. Då slukade jag hungrigt hans bok Bortom lärandet- demokratisk utbildning för en mänskligare framtid och det kändes som någon öppnat dörren till hur jag ville förstå utbildning som en gemensam kollektiv process med en ansvarsfull och allvarsfylld ledare (lärare) som lotsar och riktar eleverna mot de svåra frågorna. Biesta pratar om utbildning som ett sätt att bryta in i världen- att förstå sig själv i relation till världen och respekten för att det kan vara en smärtsam upplevelse. Han ser platsen för utbildning som en arena för möten mellan människor som alla har olika önskningar om livet. Han menar att utbildning måste erbjuda en plats att lägga upp dessa, titta på dem, förhandla om dem och tillsammans förstå saker om varandra och om världen som omger oss. Det är så ett demokratiskt samhälle byggs och det är där demokratiarbetet startar. Biesta tar utgångspunkt i hur vårt samhälle har byggt utbildning kring en marknadsmässig idé om leverans av kunskap till en kund (barnet). Han menar att vi lever i en tid av konsumtion där även utbildning ska konsumeras.

Det har vridit sönder lärarens uppdrag till att leverera ”barn som når målen” istället för en utbildning som når barnen.

Lärarens uppdrag har blivit att se till att göra en undervisning där alla vet vad som ska komma ut på andra sidan, Biesta menar istället att verklig utbildning alltid handlar om att ta en risk, att inte veta var vi hamnar eller vad barnet själv gör i utbildningen och med utbildningen. Om vi över huvud taget bryr oss om de som kommer till oss för att delta i utbildning behöver vi låta dem påverka den, varandra och oss. Vi måste förstå att utbildning är något mer än kunskapsöverföring, att det är ett utbyte mellan människor där barnen och läraren och världen omkring dem alla är delaktiga i det utbytet. En sådan lärare behöver vara en lyssnande och ledande lärare. En lärare som vågar ta olika roller beroende på processen men som alltid har huvudansvaret att leda gruppen på sätt som utvecklar deras utbildning och ger dem möjligheter att omfamna den, utmanas av den, fascineras, förundras, expandera och göra den till sin. Detta innebär också att släppa taget som lärare, lita på processen samtidigt som vi aldrig lämnar våra barn utan står med dem i den utbildning som skapas. Detta är vad Biesta kallar

”The beautiful risk of education”.

Detta är bara kort om Biestas bärande idé för utbildning. Han har skrivit många böcker där du kan läsa mer. Just nu läser jag hans senaste bok ”World centered education – a view for the present” som summerar hans tankar om utbildning som en pågående process i att förstå sig själv i relation till omvärlden. Här beskriver han både utbildningen roll, elevens deltagande och lärarens ledande. Även boken Konst som undervisning (Letting art teach) är mycket läsvärd. Läs, läs, läs!

Jag lämnar nu er här och undrar som vanligt vad ni får för frågor. Detta är mitt första inlägg om målstyrning som mer handlar om utgångspunkten vad utbildning är till för. Det är ju där vi måste börja. Vad vill vi? Det är också läroplanens intention. Vad vill vi med utbildning i förskolan? Just nu är läroplanen framskriven så här och vad betyder det för oss som gör förskola? Vidare känner jag att jag behöver gå in mer på praktik. Vad innebär de tankar om utbildning som jag lyfter här och hur påverkar de vår praktik? Men som sagt, först vill jag undra över dina tankar så här kommer frågorna jag är nyfiken på idag:

Vad får du för tankar när du läser dagens blogginlägg?

Hur styr målen i förskolans läroplan dig i ditt arbete?

Vilken utbildning skulle du vilja göra i förskolan?