I sommar har jag letat efter barndomsminnen i mitt föräldrahem. Jag har öppnat lådor som stått orörda i 30år. Lagt händerna på små tofflor från 80-talet, öppnat en oöppnad DATE-flaska (parfym) och slungats tillbaka till snedluggen och Dylan-tishan och sedan fortsatt upp på min egen vind där hemma. Där fann jag spår från gymnasiet, min tid på teaterlinjen och gamla inlämningar från lärarutbildningen.

Tänk så fort en glömmer. Tänk så mycket livet har innehållit under dessa dryga 40år. Vad har allt det gjort med mig?

Vad är det att grunna på, tänker du kanske nu eller så är du väl medveten om att det du har med dig speglar det du gör, känner, tänker och vad som sker runt omkring dig.

Att vara lärare är ett väldigt svårt och omvälvande uppdrag. Många, även lärare, vill förenkla uppdraget med att skjuta bort så mycket som möjligt av det större ansvaret att vara en bildningsplats och bara ha kvar någon slags ”hårda fakta” som tydligen ska gå att bara föra över på barnen och sen var det färdigt med det. Och visst, så kan en väl göra och få barnen att upprepa något en sagt, skälla på föräldrarna för att de inte kan uppfostra sina barn och sen dra en harrang om bristande resurser före en stänger dörren och kliver hemåt.

Någon sa en gång att barn inte gör som vuxna säger utan som vuxna gör. Det handlar i grund och botten om att vi alla är förebilder i alla små och stora saker vi gör. I allt från hur vi organiserar dagen till hur vi möter barnen, föräldrarna, varandra och oss själva. Om själva innehållet (sagan du läser, skalbaggen i luppen, måleriet du erbjuder) är 20% av det barnen får till sig är alla saker runt om 80%. Om du inte är medveten om de där 80% kommer de 20% som är kvar inte betyda någonting. Oavsett hur mycket du vill kryssa ut och bort de 80 så gör du ett jobb där hela tiden, som i så fall kommer vara omedvetet. Oavsett vad vi tycker eller inte tycker om de förutsättningar barnen har med sig så är det vårt jobb att göra det vi kan för att bidra till barnens liv och 80% av det är hur vi får barn att känna inför sig själva, varandra, oss som lärare och världen i stort. Första frågan att ställa sig själv är om du vill ha det jobbet. Vill du?

Så var börjar en undervisning som får människor att växa?

Som ser nyfiket och hoppfullt på värden med en känsla av att hen kan göra skillnad? Som skapar underlag för ett demokratiskt samhälle med människor som vill ta ansvar för sig själva och för varandra? Jo den börjar med dig. Är du en sådan människa? Självklart är bildningsresan aldrig slut och du, liksom barnen, har mycket kvar att upptäcka och lära, men du har ett längre liv bakom dig än vad barnen har. Det betyder att du vet och har genomlevt en massa som de inte har. Att du har möjlighet att dela med dig av hur ett liv kan vara, hur det kan kännas, hur det kan bölja fram och tillbaka. Du kan visa styrka och skörhet och vara en vuxen som barnen kan luta sig mot, relatera till, känna med och som kan öppna upp det där lilla rummet därinne dit kanske väldigt få når. Du kan göra en enorm skillnad om du bara blir medveten om att allt du gör påverkar i en bra eller mindre bra riktning.

Men. För att göra detta krävs en god tillgång till sig själv. Det krävs ett eget arbete med det som bor i dig.

En medvetenhet om hur livet har påverkat dig och varför du gör och blir som du är. Här strävar vi inte efter perfekta vuxna som aldrig gör fel eller som alltid klarar av allt. Vi strävar efter medvetna vuxna som kan rätta till fel, säga förlåt, vara empatiska mot andra och sig själva. Det är ett svårt jobb och precis som i barngruppen behövs ett lag som tillsammans tar ansvar, stöttar och hjälps åt. Detta arbete gäller ju inte bara dig utan alla i organisationen, från kollegor till ledning. Särskilt ansvar läggs på ledningen att föregå med gott exempel, att skapa medvetenhet i organisationen och tillsammans med medarbetarna hitta rätt förutsättningar för att fortsätta göra det. Vi arbetar alla i en stor väv av relationer där allt vi gör och inte gör påverkar oss, barnen och familjerna och i slutänden lägger grunden för hur vi bygger vårt samhälle. Det lilla i det stora, som alltid.

Jaha, vad har allt det här med mitt grävande i lådor med barndomsminnen att göra? Jo men det börjar väl ändå där? Att känna sig själv. Att våga kika in i sina egna drivkrafter. Att förstå varför en är där en är, oavsett om det är ett medvetet eller omedvetet val. Att följa de små trådarna av liv i sin egen väv och förstå hur en påverkar andras. Någonstans där tror jag att öppenheten och nyfikenheten odlas. Någonstans där finns fröet till en lärare som gör skillnad. Är det du?