Min favorittyp av dokumentation, alla kategorier, är den råa dokumentationen som inte är bearbetad utan bara samlad och kanske grupperad på något sätt som antagligen bara är begripligt för de eller den som sorterat den.Det är en dokumentation som byggs på, förtätas och består av olika typer av material. Urvalet av vad som är väsentlig dokumentation (spår av tecken, material, skisser, bilder osv) är högst personligt och också en källa till förhandling mellan alla de som ingår i en process. Olika spår är viktiga för olika människor.

Ett återkommande viktigt ställningstagande för att skapa möjligheter för en sådan process som jag beskriver ovan är att avsätta tid tillsammans med barnen, kollegorna och familjerna ,eller vilka du nu arbetar med, i att förhandla om vår gemensamma berättelse.

Det finns en uppfattning om att dokumentationsarbetet alltid görs på reflektion och planering med kollegorna men jag vill hävda att om vi verkligen ska få till en förhandling om vad som är viktiga spår, sätta in barnen i hur vi kan samla och spåra och involvera familjerna så behöver vi också lägga in mer av det arbetet i våra dagliga rutiner.

När och hur ofta bjuder vi in till att samla och spåra tillsammans? Hur väljer vi ut material för våra processväggar och vilka får vara delaktiga? Ju mer involverade vi alla kan vara desto mer kommer dokumentationerna betyda och påverka. Detta händer ju så klart inte av sig själv. Vi måste aktivt använda oss av dokumentationen, visa hur den kan vara till hjälp och hur den kan användas. Det händer inte något om vi bara hänger upp den. Vi måste rikta oss själva, varandra och barnen mot dokumetationen och använda den på sätt som blir betydelsefulla.

I arbetet med tredje rummet har jag det senaste också funderat mycket på vad dokumentation är. En dokumentation som överraskade mig och min kollega under hösten var tejpbitarna med barnen och pedagogernas namn som sparades på väggen efter varje besök. Vi hade inte tänkt så noga på dem mer än att vi ville spara dem. Det som hände var att de växte till en massa små spår av alla de barn och vuxna som arbetat i tredje under hösten. För barnen blev de intressanta när vi berättade att det var namnen på alla som varit här. Barnen letade efter namn de kände igen, pratade om vilka de andra var och förundrades av att det var så många. I vårt gemensamma tema Del av något större blev dessa små tejpbitar en väldigt viktig dokumentation som gång efter gång påminde oss om varandra.

Att komma upp på en vägg är aldrig en slutdestination för den dokumentation som är i process. Det är bara en början. Det är då, när något samlats som vi kan börja tänka tillsammans med den. Det är då vi kan få syn på vad vi håller på med, eller inte. Vad vi blir intresserade av eller inte. Vad vi har, vad vi saknar, vad vi önska och vidare. Dokumentationen är i förvandling, i transformation ständigt och den är aktiv, en aktiv agent i vårt undersökande. Om den är betydelsefull är den en källa till idéer och kommunikation. Jag och min kollega har väldigt svårt att slänga olika typer av spår som vi samlat genom åren. Vi brukar plocka fram och återvända, ibland klipper vi ur saker som fortfarande är viktiga och ger dokumentationen nytt liv genom att sortera den och använda den igen. Var vi har varit, vad som återkommer och vad vi är nyfikna på nu förändrar hur vi ser och använder dokumentationen. För mig är det nära sammanlänkat med en konstnärlig process av att leta efter kopplingar, göra ett utryck och sedan se vad det sätter igång hos alla som möter det.

En sista viktig sak att tänka på är att det inte går att prata fram den pedagogiska dokumentationen. Den måste göras. Först när vi gör urval och synliggör dessa kan vi börja förhandla om våra tankar och idéer. Vi behöver ha något att mötas kring. Vänta inte på att hitta tiden för att diskutera fram hur allt ska vara, gör istället och börja sedan förhandla med alla inblandade. OLika typer av dokumentationer kommer sedan visa sig vara mer eller mindre betydelsefulla, det gäller att hitta de sätt som sätter igång saker hos oss. Vi har all olika behov och preferenser och vi behöver leta efter dem. Många gånger har jag satt igång sätt att dokumentera som inte har fungerat, det kan bero på att jag inte har lyft fram dem, att de inte känts relevanta efter en tid eller att vi gemensamt hittat andra sätt att göra. Det är inte farligt att misslyckas, det är bara en väg i prövandet av vad som passar här och nu. Våga göra på flera sätt och se vad som händer!

Vad blir du nyfiken på att förändra i ditt sätt att använda dokumentationen?

Vad ser du för möjligheter med det?