Vi går tysta genom skogen. Vill någon prata så viskar vi med varandra. Det är jag och sju barn som går på ett litet led med mjuka steg och lyssnar noga. Vi är på ett undersökarstråk förstår ni, vi spanar och lyssnar noga samtidigt som vi tar oss fram i den något snåriga terrängen. Vi letar efter fåglar, inte med hjälp av ögonen utan med hjälp av öronen.

Under förskolans gemensamma projektet Förvilda så är barnen nyfikna på fåglar. För några av dem är det inte första gången de undersöker relationen med fåglar, det har de gjort förut och nu har det fortsatt. Just dessa barn som jag vandrar med nu har jag fått följa i fyra år, från att de introducerades på förskolan till nu, när de fyller fem år. Jag har varit med dem och målat fåglar i ateljén tillsammans med en av deras tidigare lärare. Jag minns deras uppmärksamhet på färger och former. De har en grunduppmärksamhet som är väl inarbetad.

Plötsligt viskar ett av barnen: Linda! Linda kolla! Vi står upp på en höjd och tittar ut. Barnet pekar. En skata flyger förbi med en gren i näbben.

På morgonmötet i skogen har vi precis pratat om att vi undrar hur fåglar väljer grenar som de bygger sitt bo av. Nu ser vi skatan flyga iväg med en gren. Vi häpnar, alla åtta. Kolla! Vi fortsätter genom skogen och ett av barnen som bor i detta område och känner denna bit av skogen väl hittar skatboet. Vi står tillsammans nedanför och skatan sitter på en gren vid boet. En lång stund står vi där och tittar. Skatan tittar tillbaka. Den låter, vi är tysta. Efter en stund flyger den iväg efter en annan skata och vi går vi vidare.

Jag har en app i telefonen som kan identifiera fågelsång. Barnen är väldigt nyfikna. Vi stannar upp på en ny plats och jag startar appen. Vi lyssnar och tittar på telefonen. Där dyker fåglarna upp med bild och namn när telefonen spelar in dem. På en vit yta ovanför bilderna liksom skissas ljuden fram, det ser ut som blyertsmarkeringar. Vi tittar noga. Lyssnar noga. Koncentrationen mellan oss, mellan våra sinnen och skogens ljud är knivskarp. Bara våra ögon talar. Höjda ögonbryn, leende munnar, gapande munnar. Ibland viskar någon blåmes eller talgoxe när dessa fåglars bilder dyker upp. Barnen pekar i riktning mot de olika ljuden. Plötsligt dyker ljudet av en gröngöling upp. Oj! En hackspett! Så spännande! Vi ser den inte men vi hör den. Barnen ler, jag med.

När jag cyklar från förskolan efter lunch är cykelvägen brant och den vassa gruset från vinterns halkbekämpning är inte bortsopat så jag hoppar av och leder cykeln istället. Vägen går genom skogen och jag hör myllret av fågelsång. Min kollega väntar på mig men jag kan inte låta bli att stanna en stund. Jag lyssnar och plockar upp telefonen för att spela in. Det är rödhakar överallt. De låter så piggt och roligt. Även en taltrast finns i närheten. Jag ler lite för mig själv. Undersökandet tillsammans med barnen påverkar också mig. Min uppmärksamhet, min nyfikenhet, mitt lärande.

Det finns så mycket att upptäcka i världen. Hur fåglar sjunger, hur träden växer, hur din hand känns i min, hur knäckebrödet knastrar i munnen, hur ont det gör i bröstet när något sorgligt händer, hur gräset känns under fötterna, hur många färger himlen kan ha…. I detta upptäckande får vi vara tillsammans, varje dag. Tillsammans med barnen, med kollegor med familjer och med det samhälle vi lever i.

Överallt omkring oss pågår livet. Det är egentligen inget som behöver planeras för, det pågår och vi kan delta. För att lära oss om hur barnen gör och vad vi behöver göra är bästa sättet att vara med dem. Det är där det händer. Det är också där vi på riktigt kan vara en del av utbildningen tillsammans. Det värdefulla analysarbetet är det arbete som sker hela tiden, mellan barn och pedagoger, mellan pedagoger, mellan barn pedagoger och familjer. Varje dag, i stunden, tillsammans.

För min del är det pedagogerna jag behöver undersöka tillsammans med. Det är deras resa som människor som jag ansvarar för tillsammans med mina kollegor i ledningsgruppen. Det är mars och vi har börjat fundera på vad vi har fått syn på i år. Vad händer i de processer vi satt igång med årets fokus:

Hur samlar och spårar vi känslan att vara del av något större?

Vi har börjat blicka mot höstens arbete. Dra upp långa linjer över vilken ram vi ska röra oss i. Hur skapar vi kraft in i arbetet med att undersöka livet tillsammans? Hur är vi förebilder för pedagogerna så som vi önskar att de är för barnen? Vi rör oss i vårt nyläge. Vad händer nu som inte hände i höstas. Vad hör vi, vad ser vi, vad känner vi?

Vi brukar fråga oss vad som betyder något om hundra år. Vad som finns kvar. Vad som får betydelse. Jag tänker; Är det en bock i en ruta eller ett avtryck i hjärtat?