När folk frågar vad jag arbetar med och jag svarar ateljerista så är det svårt att inte få en något osäker blick tillbaka och ett vad är det? Känner du samma? I dagens blogginlägg tänker jag skriva lite om mina erfarenheter i mötet med ateljeristarollen och mitt arbete som ateljerista och hoppas sedan på att du delar dina.

Jag fick mitt första jobb där det stod ateljerista på anställningskontraktet 2018. I flera år före dess arbetade jag som ateljerista i min förskolläraroll fast jag till enbörjan inte hade ord för att formulera det jag gjorde. Under min förskollärarutbildning kom jag för första gången i kontakt med titeln. Det var när jag läste inriktningen Kultur och språk på Göteborgs universitet och kom i kontakt med Tarja Karlsson Häikiö som doktorerat i visuell och materiell kultur vi HDK-Valand och som själv mött Loris Malaguzzi och följt Reggio Emilia-pedagogikens framväxt. Under min utbildning undervisade Tarja om Reggio Emilia-inspirationen och ateljeristans roll, en roll hon själv arbetet i under flera år i Kärra i Norra Göteborg. Jag fick läsa böcker av Vea Vecchi, den näst intill mytomspunna atelieristan i Reggio Emilia som kom in i förskolorna som konstnär med ett perspektiv och en estetik som förut inte funnits i utbildning för de yngsta barnen. Loris Malaguzzi som var pedagogisk ledare på förskolorna i Reggio Emilia ville att barnen skulle öva på att ta en konstnärs blick och att flera olika perspektiv på kunskap skulle leva i förskolorna. Vea Vecchis estetik slog igenom och, skulle jag vilja påstå, blev Reggio Emilia-pedagogikens visuella kultur. Tecknandet, leran och måleriet blev språken som lyftes fram både i miljöer och i projekt. Bildateljé blev förskolans hjärta och ateljékulturen blev ett sätt att lära sig mer om sin omvärld. Mitt konstnärskap fanns inte inom bildområdet utan jag kom från teatern. Före min lärarutbildning gick jag tre år och läste till skådespelare och teaterpedagog. När jag så småningom hittade kopplingen mellan min konstnärsbakgrund och ateljeristarollen lossnade det för mig och jag började applicera mina kunskaper från de konstnärliga processerna i mitt arbete. Ibland undrar jag vad som skulle hänt om Vea Vecchi varit filmskapare, skådespelerska, dansare eller musiker. Hur skulle estetiken i Reggio Emilia ha byggts fram då?

Förutom att Vea Vecchi präglade förståelsen för rollen som ateljerista så utvecklades den också i den italienska kontexten med allt vad det innebär. När svenska pedagoger började åka till Reggio Emilia på 80-talet så tog de också med sig idéerna om de olika rollerna i organisationen och tankarna växte på hur en atelieristaroll skulle kunna se ut i Sverige. Reggio Emilia-institutet i Stockholm skapade en utbildning till atelierista med guidning från Italien och så småningom dök fler och fler utbildningar upp som utbildade lärare och konstnärer i att arbeta konstbaserat med barn i förskolan. I Göteborg startade Tarja Karlsson Häikiö startade en universitetskurs i bildpedagogik med utgångspunkt i Reggio Emilias atelieristaroll och ateljékultur på HDK-Valand. Två delkurser som totalt gav 15hp. Sedan 2013 undervisar jag där och bidrar med en ateljeristas praktik. Det finns ateljersitakurser på många plaster i landet nu. I Göteborg finns det två kurser som heter

Atelierista i förskola, skola och samhället- historiska och samtidiga perspektiv (BVKBPA 7,5p)

Atelierista i förskola, skola och samhället- ateljén som pedagogisk plats (BVKBPB 7,5p)

De allra flesta ateljeristautbildade konstnärer och lärare som jag kommit i kontakt med arbetar i barngrupp som del av den pedagogiska personalen (i förskola eller skola) och har sina ateljéer ute på förskolorna. Vissa arbetar på en plats, andra delar sin tjänst på flera platser. Några har uppdrag att fortbilda sina kollegor under studiedagar eller andra möten. De kan också ha särskilt ansvar över pedagogiska miljöer och material. Några har uppdrag som ateljerista i ledningsgrupp tillsammans med rektorer och andra ledarfunktioner. De har ofta ansvar för intern fortbildning och handledning samt fördjupat arbete med barn och pedagoger i projekten. Vissa ansvarar för centrala ateljéer för flera förskolor eller förskoleområden och några arbetar på återbrukscenter eller andra centrala fortbildningsplatser. Beroende på hur rektorerna förstår rollen så skapar de möjligheter utifrån det.

För min del så arbetar jag 75% (25% tjänstledig för Kullerbyttan) fördelat på fyra förskolor (ca 55 pedagoger) och jag och min kollega, som är pedagogista och arbetar på grannförskoleenheten, har båda den centrala ateljén tredje rummet som plats för våra båda förskoleenheter. I tredje rummet samarbetar båda förskoleenheterna, åtta förskolor på olika sätt. Mina två rektorer, jag och vår specialpedagoger utgör ledningsgruppen för våra förskolor och vi leder förskolorna pedagogiskt tillsammans. På måndagar har jag ofta möten och verkstad med pedagogerna då vi på vår enhet arbetar med pedagogisk måndag och alla våra pedagoger arbetar till kl 18. Tisdag till torsdag förmiddag arbetar jag med barnen och pedagogerna på förskolorna eller på tredje rummet. Här är jag antingen med i verksamheten eller så ansvarar jag för fördjupad undervisning i en barngrupp tillsammans med pedgogerna. Det blir en praktisk handledning där jag blir en förebild med mina kunskaper och förmågor och/eller en kollega som stöttar och hejar på. Eftermiddagarna går till efterarbete/förarbete för nästa dag samt att ta hand om tredje rummet och allt vad det innebär. Jag ansvarar också för den pedagogiska dokumentationen och det systematiska kvalitetsarbetet för förskollärarna (eg. en pedagogistas uppdrag) tillsammans med vår specialpedagog. Jag brukar säga att min ”barngrupp” är 55 pedagoger i 15 olika grupper. Det är ett intensivt men mycket roligt arbete. Jag har turen att arbeta i en ledningsgrupp som också är estetiskt medvetna. De förstår vikten av estetiken i utbildning och vi bygger utbildning med estetik i fokus. I vår organisation är ateljeristan verkligen en roll som behövs. Det finns nog lika många olika ateljeristauppdrag som det finns ateljeristor och alla kommer säkert ha sin idé om hur en ateljérista arbetar men det är inte det som är den största frågan. Frågan som behöver ställas är varför det är betydelsefullt för en organisation att satsa på en tjänst som ateljerista?

Jag må vara partisk men för mig finns inget annat, atelieristan är den som viseullt formar hela förskoleverksamheten. En estetikens garant, en försvarare av KONSTigheter, galenskapen, kreativiteten och tänk-om:et. Förskolans salt, som Vea Vecchi uttryckte det. Någon som med barnens närhet till leken och den djupa kunskapen om de konstnärliga processerna som kan koppla ihop och skapa en utbildning som känns. Någon som vände upp och ner på grejer och säger Kolla här va! eller skapar kopplingar som får människor att känna. Jag gillar den tanken. För min del är ateljeristan en roll som skulle behövas överallt, i all utbildning och flera stycken. Det behövs sådana som skapar magi och som är gruset i maskineriet som gör att det hoppar och gungar lite oväntat. För livet följer inte en rak och tydlig utstakad asfalterad väg med synliga riktlinjer hur mycket än vårt utbildningssystem vill få det så. Livet kränger och svänger och skapar omöjliga möjligheter och manglar ditt hjärta i ena stunden och fyller det till explosionsranden i den andra.

Livet är flummigt, oberäkneligt, osäkert, det behöver finnas någon som påminner om det.

Vill du läsa mer om ateljeristan?

Vea Vecchi Blå cikoriablommor : ateljén i Reggio Emilias pedagogiska verksamhet

Linda Linder (red) Pedagogisk miljö i tanke och handling kap 1, 6-7,9-11

Colliander/Stråhle/Wehner/Godée (red) Om värden och omvärlden : pedagogik i praktik och teori med inspiration från Reggio Emilia kap Ateljeristan