-Men Linda! Det där var väldigt olikt dig, säger min kollega Linda (japp vi heter samma) och skrattar lite när vi ses efter sommaren. Mitt första blogginlägg på höstterminen inleds med Tio tips till arbetslaget ett inlägg som rullar ut och möter jubel från förskollärarkåren såväl som rektorer och utvecklingsledare. Det delas och gillas utav bara den och flera kontaktar mig och berättar att de lägger det på bordet till sina kollegor eller lyfter det med sina pedagoger på studiedagarna.

-Ha ha ha, skrattar jag. Jag VISSTE att du skulle säga det, du vet ju att jag avskyr tipslistor.

Vi kramas och fortsätter snicksnacka om sommaren. Hon har rätt. Det är ovanligt för mitt att skriva tipslistor. Jag har skrivit många gånger om det eviga tipsandet och hur galet det blir när man bara härmas utan att tänka vad det betyder för ens eget sammanhang. Jag känner lite i magen när inlägget rusar iväg. Jag känner mig bekymrad. Orolig för förskolan och varför vi tappar bort en grundläggande organisation som sätter ramen för hur vi kan arbeta. Varför glömmer vi bort? För jag vägrar tro att vi inte vet eller tänker på sådana grundläggande saker som jag skrev i inlägget.

Varför rusar vi på, utan att stanna upp? Varför tappar vi bort sånt som vi gjort år för år, strukturen, ramarna, förhållningsättet och gör om varje höst?

Att bygga gemensamma förhållningsätt över förskolor tar tid. I sju år har vi byggt nu och våra allra starkaste värden börjar nu höras på alla våra ställen, men sen kommer också förmågan att verkligen omstätta dem i handling, bygga arbetslag som fungerar så, miljöer som stöttar det, arbetsätt som främjar, undervisning, familjesamarbeten och så vidare. Det är en sak att prata om att var en hållbar förskola som verkar för omställning och en annan sak att i varje liten handling tänka hur det påverkar just här. Det är ett arbete som vi hela tiden bygger tillsammans. Ju mer vi arbetar ihop desto starkare blir effekten av det vi gör.

Jag har en förmåga att se lösningar på situationer, styra upp och organisera för att skapa utrymme för det som behöver hända. Den förmågan använde jag mycket i mitt arbete som förskollärare och nu som ateljerista. Jag bygger organisation både i det lilla och det stora med den förmågan. Det leder till förklaringar av den komplexitet som vi ofta befinner oss, skapar gemensamt språk (som t.ex. i modellen Solfjädern se boken Pedagogisk miljö i tanke och handling) och den reder ut områden där vi upplever oordning eller där vi har svårt att se hur saker hänger ihop. Många kanske ser mig som något flummig och filosofisk (och kanske lite för engagerad i mitt arbete, ha ha ha!) och jag tror att många kanske inte ser de ramar och sturkturer som jag håller i mitt arbete. Det är intressant när man gör saker synligt, genom tipslistor eller blogginlägg, då får man också syn på hur vi ser på saker på olika sätt och vad som är självklart för någon kan vara otänkbart för någon annan eller tvärt om.

Det viktigaste av allt tror jag är att sätta ord på och struktur kring det vi gör så vi vet vad vi gör men jag tror inte på evighetsdiskussioner om förhållningssätt på reflektionstiden. Jag tänker att det viktigaste samarbetet och lärandet, byggandet av det gemensamma förhållningssättet m, sker i verksamheten tillsammans med barn och kollegor. Att vi tar ansvar för att hålla organisationen levande genom att tänka på den och prata om den i stunden.

Jag har en kollega som brukar säga att hon pratar högt om saker när hon gör dem. Alltså hon säger vad hon ska göra och varför så att alla vet. Det är också mitt bästa. Att prata högt om det vi gör, först då kan vi få syn på och hitta gemensamma sätt.