Många många gånger har jag hört frasen ”Nej vi kan inte börja med projekten än, vi håller på att introducera barnen och lära känna varandra”. Ja, det är mycket som händer och intensiva möten under de första veckorna på förskolan, men tro mig, allt blir mycket lättare om barnen, pedagogerna och familjerna har något att mötas kring.

Oavsett hur unga eller gamla människor är så är det mycket lättare att lära känna varandra om någon engagerar en kring något. Gör vi det så skapar vi mycket större möjligheter för barnen att hitta varandra än om vi bara släpper ut dem i miljöerna. Om vi medvetet arrangerar saker att mötas i så känner alla större gemenskap och får ett tredje (det på mitten) att prata om, leka kring och engagera sig i.

Det vi lägger på mitten kan såklart vara vad som helst men om vi redan har en riktning för årets utforskande så är det ju det vi ska lägga på mitten. I år går vi in i vårt gemensamma projekt om De förlorade orden. Vår projektriktning ser ut så här.

I år har alla våra förskolor haft ett familjeuppdrag där barnen och familjerna har fått i uppdrag att ta en bild av något i naturen som de inte vet namnet på. Redan här finns en mötespunkt. Även om bara en familj har lämnat en bild eller om vi tillsammans gör uppdraget på förskolans gård så finns här en gemensam nämnare som vi kan mötas kring. Att undersöka vad natur är, vart går man för att fotografera något i naturen? Var har barnen gått? Var kan man gå? Vad är natur? Vad betyder det att man inte vet namnet på något? När vi förprojekterade i våras visste barnen namnet på allt: pinne, kotte, blomma, blad och så vidare. Vad händer då? Ni ser! Det finns tusen och åter tusen saker att undra över tillsammans redan här.

Några barngrupper har gemensamma erfarenheter som pedagogerna tar hjälp av i återintroduktionen. De kopplas till årets tema om de förlorade orden genom handlingen att namnge något.

”På en av våra förskolor har introduktionen för barngruppen startat i en gemensam målning med vattenfärg. När färgen torkat letar barnen konturer med svart tuschpenna. Därefter klipper de ut dessa och namnger dem. Namnen är så roliga och fantasifulla så jag skrattar högt när jag hör dem. Nejonögat och Jaonögat, Bervanten, Picachu Atjo Syrå Byrå, Kakaduan Pappaduan, Mammaduan, Långålen, Karkålen och Nossemålen. Våra ingångar i projektet De förlorade orden bubblar fram och jag tänker på att namnge saker, hur det har gått till, varför saker har fått de namn de har fått och hur vi namnger världen omkring oss. ”

Vi måste tänka på vad vi erbjuder för innehåll för barnen att engageras av. Hur blåser vi på glöden för den nyfikenhet och lust som barnen besitter? Hur lär vi känna dem och de varandra genom att rikta vår uppmärksamhet på det gemensamma? I förskolan är vi noggranna att barnen ska lära sig rutiner under introduktionen men ibland mindre noggranna med att de ska ha ett meningsfullt innehåll att längta till och undra över.

Projekten ska leva i alla små saker vi gör. Det leda oss när vi väljer material och miljö, de ska guida oss när vi väljer böcker, sånger, inspirationsbilder, rörelselekar. De ska synas i valen av utklädningskläder och ramsorna vid matborden. Överallt där vi gör förskola ska våran projektriktning ta plats. Jag pratar med en kollega som valt ut böcker både för både inne och ute, med medveten blick på De förlorade orden. En annan grupp med kollegor har namngett grupperna med blomnamn från förra vårens projekt om Så Vilda (Naturskyddsföreningen) där förskolan sådde blommor för att öka biologisk mångfald och en massa blommor kom upp och nya namn lärdes känna. Åkervädd, Blåklint och Myskmalva blev namnen och såklart utforskas blommorna på flera olika sätt för att både barnen och pedagogerna ska lära känna dem.

I varje liten handling kan det finnas ett medvetet val. Frågan är om vi ser det och om vi gör det valet. Ju mer ihopkopplade vi är i de små handlingarna desto större kraft och mening kan vi skapa i det stora.

Flera av blommorna har sedan fått vara inspiration för utforskandet av slumpdikter med barnen med fokus på leken med ord. På en av våra förskolor lade pedagogerna familjernas bilder på ett av borden vid lämningen på morgonen, då uppstod spontana samtal om familjeuppdragen och flera tankar och idéer kunde vävas samman. Vi måste medvetet bjuda in till något som har betydelse!

Överallt hos oss, i alla förskolor och grupper trådas det nu fram och tillbaka. Både barn, pedagoger och familjer möts kring det gemensamma. Vi får inte vara rädda för att lägga en tydlig ram kring oss. Med hjälp av den kan vi vara öppna och inlyssnande i nuet. Vi behöver något på bordet som är av betydelse. Något att börja utforska tillsammans på en gång. Tänk vad viktigt ändå!