Idag ska jag skriva om något av det svåraste som finns. Vi kämpar ständigt med detta i vår enhet både i undervisningen tillsammans med barnen, i den interna fortbildningen för pedagogerna och i utvecklingen av organisationen. Vi kämpar också alla med detta på ett personligt plan för att räcka till både professionellt och privat. Det är något som kan vara avgörande för både möjligheten till utveckling och fördjupning till rena frågor om arbetsmiljö för både barn och vuxna. Tempo.

Vi människor har väldigt olika tempo. Vad som går fort eller långsamt är väldigt individuellt och har med många olika saker att göra. I samma tempo kan en grupp människor känna allt från glädje och flow till frustration och uttråkning. Allt beroende på vad de själva har för grundtempo, erfarenheter och känslor för det vi gör. Det kan också bero på så simpla omständigheter som dagsform, om man har fått tillräckligt mycket sömn eller bråkat med sitt barn.

I vår tid känns det som att grundtempot i samhället har ökat markant. Det är så stort utbud, så mycket möjligheter och det går ofta väldigt fort så både vårt fokus och vår uthållighet har minskat.

Många upplever sig också som mer och mer stressade. Jag säger upplever, för det är ofta yttre krav som vi skapar för oss själva som trycker oss in i stress. Det betyder inte att stressen inte är på riktigt. Det är den. Jag upplever att det är väldigt få som inte pratar om hur mycket det är att göra, hur fulltecknade våra kalendrar är och hur trötta vi känner oss. Jag vet att jag gör det och det är också något som jag möter ofta i mitt arbete på förskolan.

Jag var på föräldramöte på fotbollsföreningen där mitt barn ska börja spela. Ordföranden för klubben var där och presenterade föreningen och berättade om hur föreningsliv fungerar, att allt arbete är ideellt och att det är om vi arbetar tillsammans för våra barn som föreningen fungerar. Vi var kanske runt 25 föräldrar på mötet och det var tre som erbjöd sig anta något av de tio olika uppdrag som fanns för vår grupp och som var nödvändiga för att våra barn skulle kunna spela fotboll. Jag säger ingeting om det mer än att människors liv är överlastade. Ofta har barnen flera idrotter på gång samtidigt och samma krav finns ofta överallt. Föreningslivet är en viktig del av en fungerande demokrati, det är ofta där vi också lär oss tillsammans om samarbete, att ställa upp för andra, att skapa något tillsammans. Det är oroväckande att människor inte orkar engagera sig. Det gör något med hela samhället. Vi har blivit passiva på många grundläggande områden för att vi inte har orken.

Ordföranden gick vidare med att prata om hur oroande det är att barn slutar allt tidigare med idrott. Redan när de är tio elva år slutar de. Hon säger sedan -Det är ju väldigt konstigt. När jag var liten så började vi ofta då. Ja, tänker jag. Det är kanske just det som är problemet. Vid elva år har våra barn spelat fotboll i fem år. Skillnad att börja när du är 11 och spela i fem år, då är du 17 när du slutar. När du är elva kan du kanske också förstå något av vad det är du väljer, vad det kräver och vad du själv vill med det.

Vad vill jag säga med detta då? Jo att vi överlastar våra liv med saker att göra, startar tidigare, gör oftare och är livrädda att missa en chans, komma efter eller inte få vara med.

Bara för något startar tidigare och görs mer av så är vi övertygade om att det kommer gå bättre. Just nu verkar det vara så för några få men för de allra flesta verkar det snarare ta död på något som kunde ha blivit. Vi kör slut på både oss själva och våra barn.

Vi vill gärna söka enkla lösningar på problemen men de finns inte. Det är som att ta en huvudvärkstablett för sin återkommande huvudvärk men aldrig göra något åt de underliggande problemen. Att bygga upp en yttre gräns för alla de måsten som uppstår är nödvändigt och att också undersöka var, när och varför stressen kommer. Det pågår många saker i våra liv och alla påverkar hur vi mår och räcker till. Vissa är som minst stressade på jobbet, de trivs och känner mening men har det svårare hemma. Andra känner tvärt om. Några har det tufft på båda ställen. Att känna sig själv och sin förmåga och lyssna på den är betydelsefullt för att få saker att vända. Vi vill ofta så mycket, med goda intentioner, men kör slut på oss själva i processen.

Jag hade en förälder för många år sedan som kom till mig en eftermiddag vid halv fem tiden när hen hämtade sin femåring. Föräldern var lite orolig och ville fråga mig om sitt barn. Föräldern sa

– Jag blir lite orolig för mitt barn. Här på förskolan är barnet så kreativ, leker och gör massa spännande saker men när vi kommer hem vill hen bara vila och kolla på tv. Jag tänker att hen skulle vilja bygga lego med mig eller leka.

Jag svarade med att förklara att jag tänkte att det var fullkomligt naturlig för barnet som varit i full gång hela dagen, många timmar på förskolan tillsammans med andra barn och vuxna, lång promenad till skogen, konstruktion i ateljén hela eftermiddagen och så vidare. Att barnet ville vila när hen kom hem kändes helt rimligt i min bok. Hur mycket får man lov att vila och reflektera? Att stirra ut i luften, tänka i sitt eget huvud. Samtala med någon om dagen.

Det jag känner saknas är just tid att reflektera och processa det som sker. Ofta hinner vi inte från det ena till det andra utan att få ställa om, tänka till och andas ut.

Detta skapar ofta en splittring och ett ofokus när vi väl deltar i det vi ska göra. Allt mellanrum fyller vi också med ytterligare information, intryck och impulser med saker vi borde göra, känna, tänka och ha.

Det enda sättet att själv inse att världen kommer fortsätta snurra även utan att du vränger dig ut och in är att släppa taget. Att stänga ner och koppla bort. Att vika ner sig, som min goda vän sa till mig för ett antal år sedan och det är ett råd som jag ofta tänker på och även börjat öva på att praktisera. Vad är det som verkligen är nödvändigt? Vad är det jag vill göra och känner mening i? Hur ber jag om hjälp att hjälpa mig själv och på så sätt också blir en förebild för andra runt omkring? Vad är det minsta vi kan göra och ändå känna mening?

Om du fick behålla tre saker av allt det du upptar din tid med, vad skulle det vara?