Jag trillade över en artikel i Vi Lärare om Nobel prize teacher summit som hållits i Stockholm och samlade lärare från över trettio länder och nobelpristagare och forskare inom kognitionsvetenskap och pedagogik presenterade sina perspektiv på inlärning och undervisning och diskuterade med lärarna på plats. Vi Lärares reporter frågade vad lärarna som lyssnat tog med sig hem. Här är några av deras svar:

Den internationella nivån på forskningen, med resultat från hela världen, visar att det är nödvändigt att gå från det nuvarande passiva utbildningssystemet – beroende av fasta läroplaner och förutbestämda resultat för alla nivåer – till en mer dynamisk, pedagogisk, praxis som erkänner inlärningens komplexitet och främjar elevernas kritiska tänkande och kreativitet.

Bland annat Armita Golkars forskning om att skapa lärandesituationer med uppgifter som blir personligt meningsfullt för eleverna

Sara Bengtssons forskning om att inlärning gynnas av uppmärksamhet och självförtroende och så Lars Strannegårds hyllning av litteraturens betydelse för empati och människors utveckling.

Jag tar med mig att vår skola måste få till en mer kreativ och estetiskt tilltalande miljö. I många av frågestunderna eller föreläsningarna betonades vikten av kreativitet – för att utvecklas, för vårt välbefinnande men också som en mänsklig motvikt till AI. 

Å vad jag kände hopp när jag läste detta, samtidigt som det är ett avgrundsdjupt avstånd mellan detta och hur det faktiskt fungerar i skolan (inte alla skolor) och hur de styrande politikerna i regeringen driver på för skolutveckling i en helt annan riktning.

Förslaget om att förskoleklassen nu ska bort och barnen börja skolan tidigare går emot all forskning kring vad som gynnar barnen utveckling och lärande. Flera svenska forskare har redan kritiserat förslaget och det enda jag har att säga om det är att skolan borde ge tillbaka sexåringarna till förskolan.

Glappet mellan förskolans form och innehåll, den pedagogiska helhetsmedvetenheten och omsorgen om barnen jämför med skolans idé om undervisning blir bara större och större. Förskolan (inte alla förskolor) klarar att skapa flexibla utbildningsmiljöer och undervisningssituationer och kan möta (nästan) alla barn. I klivet över till skolan tappas allt det där bort. Barnen som är autonoma i rika pedagogiska miljöer, vana att diskutera och bli hörda, vana att bidra till sammanhanget kommer till tomma klassrum med enbart verbala instruktioner, stillasittande vid bänkar och arbete på egen hand. Jag gråter över att vi behöver lämna dem dit. Det finns ingen forskning som säger att det är så utbildning ska bedrivas. Ändå sker det hela tiden.

Jag vet inte vad mer vi ska göra. Förskolan har i alla år försökt att beskriva det vi gör, pratat om hur miljön stöttar pedagogiken, förklarat hur formen för dagen hjälper barnen att skapa rutiner, beskrivit den omsorg barnen behöver möta men inget hjälper. Det var samma bemötande från skolan för 14år sedan när jag lämnade över min första grupp som det är nu. Det har funnits några år in emellan som bjudit på andra mottagande men det har alltid hängt på enskilda lärares kompetens, aldrig på helheten i skolans ledning. När ska det bli ändring? Vi är trötta på att vänta.

Vilket bemötande vid överlämningar får ni i förskola från skolan?

Hur upplever ni att era barns färdigheter och förmågor tas omhand?

Hur upplever ni att det innehåll barnen arbetat med tas vidare i skolan?