Igår var hela vår förskoleenhet och såg filmen Det kunde varit vi som är Glada Hudiks nya film med Emma Örtlund, Ida Johansson och Pär Johansson. Filmen undersöker historien bakom de anstalter för människor med funktionsnedsättningar som fanns i Sverige under början av 1900-talet. Dessa var en konsekvens av att rasbiologiska institutet öppnades här och Herman Lundborg började sortera in människor i Sverige i mer eller mindre önskvärda. Först stod renrasiga vita och blonda svenskar och sist människor med funktionsvariationer. Där mellan användes metoder, den ena vidrigare än den andra, för att sortera människor efter hudfärg, hårfärg, storlek och form på skallen och så vidare.

I filmen får vi följa Olle som togs ifrån sin familj bara fyra år gammal och sedan spenderade hela sitt liv på anstalt. Olle skrev brev till sin mamma i många långa år som aldrig blev postade. Genom dessa får vi en inblick i Olles liv och förstår hur mycket han längtade efter sin familj och sitt hem. Per, Emma och Ida åker på en resa runt i Sverige, pratar med historiker, gräver i arkiv, möter en av Olles släktingar och besöker Vipeholm, Sveriges största anstalt för människor som samhället inte ville se.

Jag slås av att det är första gången jag på riktigt får höra om detta. Under min utbildning, både i grundskolan och gymnasiet läste vi om nazismen men aldrig om det svenska rasbiologiska institutet eller hur vi sorterat människor och dessutom experimenterat på dem. Inte heller på lärarutbildningen fick vi någon form av utbildning kring detta. 2023 gjordes en film som heter Sockerexperimentet med stöd från allmänna arvsfonden som berättar om just denna händelse. Jag har sett otaliga filmer om tyskarnas framfart men kände inte till utbredningen av den rasbiologi som fanns i Sverige. Det får mig att må illa, både för att det som hänt har hänt och också för att jag hör samma tendenser om sortering av människor i samhället nu, över hundra år senare.

I allt detta funderar jag också på forskningens roll. På vetenskap. Vad vi vet, hur vi tar reda på det. Jag tänker på hur snett det kan gå när något tas för den enda sanningen och att all vetenskap också har med värderingar att göra. Att vetenskapligt säga att något är sant, forska vidare på dessa premisser och skapa ett samhälle enligt dem är inte objektivt utan också val och värderingar. Vetenskapen drivs av människor. Vad forskning leder till är inte objektivt. Forskningen skapar sanningar som formar vår verklighet. Jag tänker på vad sortering av människor gör med oss. Jag tänker på de fördomar man får bära. Jag funderar på hur det är idag jämfört med då och jag funderar på vilka som sorteras bort idag. Vilka som inte passar in. I Socialstyrelsens rapport över barn födda med fosterskador och kromosomavvikelse står följande.

”Eftersom kvinnor i Sverige blir allt äldre då de föder barn så förväntas
andelen barn födda med Downs syndrom att öka med åren. Istället syns dock
en statistiskt säkerställd minskning av barn födda med Downs syndrom
sedan 2007. Detta beror på en ökande frekvens aborter av foster med trisomi
21.# Socialsytrelsen 2022

Vi sorterar fortfarande ut fast på andra sätt.

I november ägnar vi alltid studiedagen åt att fördjupa oss i frågor som handlar om likabehandling. Filmen vi såg igår var en stark och omvälvande ingång. Vårt gemensamma tema kring de förlorade orden handlar i denna period om vilka berättelser som gått förlorade, vilka som inte har orden för att uttrycka dem och hur vi själva sorterar in med de ord vi använder om barnen. Att medvetandegöra att allt detta startar tidigt i hur vi pratar om barn men också om deras familjer och om varandra. Hur vi skapar kultur och språk och visar vår människosyn. Jag vet att jag sagt det många gånger förut men varken barn eller vuxna lär sig mest av det vi berättar för dem, vill vi förändra något i grunden handlar allt om hur vi själva gör. Vilka förebilder vi kan vara.

Jag fortsätter att tänka på barnen som vi har i våra förskolegrupper, i skolan och vidare människor som kommer ut i arbetslivet. I filmen Det kunde varit vi beskrivs hur människor med funktionsvariationer hade en plats att fylla i samhället, de hade jobb och liv tills någon bestämde att de inte skulle ha det, att de inte var önskvärda. Vi ser liknande tendenser idag fast vi kanske håller oss för att vara en gnutta humanare. Eller? Jag tänker på barn som ständigt får höra att de inte kan, inte förstår inte passar in. Som flyttas ur grupper, ur klassrum, ur gemenskap och bort från kollektivet. Jag tänker på ensamhet och utanförskap på grund av etnicitet, klass, kön, religion och så vidare. Jag tänker på hur många människor som inte har möjlighet att leva det liv de önskar och jag tänker är vi ens så mycket bättre nu? Det kunde varit vi….eller är det vi?

”Det kunde varit vi är inte en manifestation mot någonting, utan för ett mer varmt och inkluderande Sverige. Vi tror att för att förstå och göra aktiva val här och nu, måste vi förstå vår historia.” Pär Johansson