Jag blir så trött på mig själv ibland. Om det är någon fälla jag ständigt går i så är det förklaringsfällan. Känner du till den? Det är när du ska muntligt försöka förklara något som man bara kan förstå genom att uppleva det. Undervisning är en konst. Inget man kan följa i en manual. Det är ett balanserande, improviserande, reflekterande och inspirerande som kräver en öppen och inlyssnande människa som i stunden kan följa och väva de trådar som kommer. Det är att vara i situationen men också bredvid.

I arbetet med utvecklingen av undervisningen mot en mer konstbaserad sådan är själva upplevelsen av vad estetiken gör med oss en avgörande faktor. Att själv bli uppslukad, förtrollad, involverad och lite tryckt ut på kanten är nödvändigt för att både förstå kraften i denna typ av undervisning och för att själv vilka ta upplever vidare i sin egen undervisning. Bara med erfarenheten om formandet av sitt eget sätt att göra kan sedan undervisningen utvecklas och växa. Visst kan man i stunden vara en förebild i hur undervisningen kan gå till men det stannar där. Ändå får jag för mig att jag ska förklara.

I måndags hade vi vår näst sista verkstad med Samla och spåra-pedagogerna, de pedagoger som håller ihop och inspirerar vidare i projektet kring De förlorade orden. Jag hade under terminen känt att vissa idéer om hur vi håller ihop projektet, vad vi väljer i undervisningen och varför vi gör som vi gör liksom tappats bort och hade förberett en del förklarande kring hur de idéer som finns i De förlorade orden kan vara som en sil där allt vi håller på med silar igenom. Det vi inte kan koppla ihop låter vi glida igenom. Likaså ville jag diskutera hur Samla och spåra-pedagogerna väljer ut och anpassar den inspiration de får på verkstaden hos mig in i arbetslaget och ut till barnen. Hur behåller man innehållet med skruvar på undervisningen så den passar just de vuxna och barn och de vi är i tillsammans? Ja, det var något sånt. Men vet du vad? Jag strök alltihop. Istället började vi bygga en portal. Ja, du läste rätt. En portal.

Jag lade fram material, tände ljus, släckte ner och satte på första delen av Luftslotten av musikgruppen Markatta som handlar om en drake som tar ett luftslott och dess luftprinsessa i besittning och gör luften tung och släcker alla lekar, sånger och skratt hos människorna. Tillsammans letade vi sedan magiska saker och byggde en portal.

Därefter skrev vi saker som vi ville lämna på svarta lappar med svarta pennor och saker vi ville komma till på vita lappar med svarta pennor och gick sen en och en genom portalen och lämnade det svarta på ena sidan och de vita på andra. Samtidigt gjorde vi det hela än mer magiskt genom att göra en ljudmatta med magiska ljud. Det blev en lek på fullaste allvar. En stund att tänka på magin vi bygger in i våra egna och barnens liv och den kraft, samhörighet och känsla den kan skapa. Uppdraget för nästa treveckors fördjupning blir att bygga en eller flera portaler med barnen och leka med idén om att förflytta sig mellan världar.

Jag är trött på att förklara och på att jag hela tiden tänker att jag ska det, behöver det. Jag tar alldeles för stort ansvar för att alla ska få och känna det jag hoppas, istället för att låta dem ta och känna det de vill och kan. Detta är något jag ständigt arbetar med men ofta ändå faller in i. Ska det vara så svårt? Tyvärr är det väl just det. Alla människor vill känna att de gör skillnad, bidrar, uppskattas och är omtyckta och det påverkar hur vi kan göra. Vi anpassar oss ofta till det vi tror andra vill ha och förväntar sig. Tänk om vi bara kunde slå oss fria och göra det vår egen magkänsla säger. Tillit!

Vi har jobbar länge ihop nu, jag och de allra flesta av dessa pedagoger. Runt sex år. De är fantastiskt kompetenta, kreativa och aktiva. De har i sin tur runt fem till åtta kollegor var som de leder. Vi är i liknande positioner. Det största problemet här är om de tänker att de ska göra som jag gör när de ska göra det de själva behöver göra utifrån vad de fångat upp. Det är samma för deras kollegor. Om de tror att de ska göra precis som sin Samla och spåra-pedagog så är det samma fälla. De ska göra det de känner för och hittar inspiration i. Behöver man hjälp, om man inte vet eller känner att man kan, då kan man alltid härma och se vart det tar en. Tillslut ska vi alla uppleva att vingarna bär oss. Att vi har utrymme att sväva och sätta de spår just vi är menade att sätta. Såklart kommer vi stuka en vinge då och då, flyga vilse eller tappa höjd men då finns våra kollegor runt oss, de tar vår rygg och de ser på oss med snälla ögon. Vila lite här hos mig. Jag tar över tills du orkar. Och sedan, upp igen! Du klarar det!