Nu har det snart gått en hel termin och vi har jobbat med vårt treveckorsform. Hos vissa lärare har det varit stora omställningar, hos andra mindre, hos några har arbetssättet hakat i något som de sökt men inte haft en form för. All förändring kräver tid, nog den allra viktigaste faktorn. För att nå nya rutiner krävs upprepning. Att få göra något igen och igen gör att vi kan släppa formen och ägna åt oss innehållet. Formen ska skapa utrymme för det vi önskar. I vårt fall fördjupning och temposänkning.

Tisdag och onsdag spenderade jag förmiddagarna i skogen vid bäcken med ett gäng barn och deras lärare. Jag förundras över den lärarnas förmåga att hålla samman gruppen, lita på dem och engagera dem i det som ska göras. Jag har sett detta på flera av våra förskolor men det gör mig så glad varje gång. Pedagoger som förstår betydelsen av att skapa en form där barnen blir trygga och kan bli delaktiga och autonoma.

Det är tredje veckan som barngruppen är tillsammans i fördjupning. De kommer från två olika barngrupper i ett storarbetslag och är runt 20 stycken barn mellan fyra och fem år. Lika många barn är kvar inne på förskolan där resten av lärarna skapar utmaningar i ateljén, verkstaden och musikrummet. Efter tre veckor byter barnen plats och undersökandet på de olika platserna inne i och utanför förskolan vävs samman. Alla arbetar med De förlorade orden, med berättelser, natur, sånger, drömmar och magi. Några av barnen i denna grupp har jag fått lov att följa sen de var nya på förskolan. Jag har varit inne i projekt de gjort, stöttat med miljöer och material samt deltagit i undervisningen. De känner mig, även om jag inte varit med dem varje dag. Det är så fint att ha fått följa dem. En sån innerlig ära.

En kollega är sjuk idag, den andra börjar 9.30 och kommer direkt till bäcken, men min kollega Charlotte som är först på plats trampar iväg fullastad med grejer och barnen följer henne och jag med. Hon öppnar grinden ut mot skogen och ropar -Våta rötter….”är HALA rötter!” ropar barnen tillbaka. Kom ihåg att se vart du sätter fötterna, det har regnat inatt, säger hon. Barnen formar ett led som ringlar iväg på den smala stigen genom skogen. De småpratar, hjälper varandra ner för hala stenar, lyssnar efter fåglar. Charlotte går längst fram och jag längst bak. I en liten skogsdunge stannar plötsligt ledet. Charlotte stegar fram mot ett träd och plockar något på marken, det är bark som ramlat av som vi ska ha till barkbåtar. Sen är vi iväg igen.

Väl framme tar vi varsitt sittunderlag och sätter oss under den stora presseningen som barnen har spänt upp mellan träden som skydd för vädret. Charlotte håller morgonmöte och barnen pratar och planerar. Snart bryter vi upp i olika grupper och tar oss ut mot bäcken. Samtidigt ansluter kollegan Jennie. Vi ger oss in allihop i barnens initiativ.

Barnen visar mig de olika platserna, ”här kan man gå över, här är det stenar man kan hoppa på, här åker barkbåtarna, här har vi byggt en mur som stoppar vattnet, här är ett fiskespö, här är en granfisk som man kan sitta på (en stock som fallit över bäcken)”. Barnen har mängder med relationer med bäcken och den omgivande naturen. De leker och undersöker. Det är full aktivitet. De vuxna är nära, hjälpsamma och stöttar på olika sätt. De är sådana vuxna som jag verkligen gillar, de behandlar barnen som medmänniskor. De intresserar sig. De är där, är med.

En bit från bäcken i en skogsbacke nära morgonmötesplatsen täljer några barn på barkbitar och pinnar. Det märks att det händer något med dem när de får kniven i handen. De liksom blir lite längre, lite större, lite mer allvarsamma och framförallt koncentrerade. De påminner varandra om att tälja ifrån kroppen, sära på benen och alltid stoppa kniven i fodralet när de inte täljer. ”Små bebisar får inte använda knivar. De kan inte det.” Men vi kan, jag kan, säger ett av de yngsta barnen.

Vi sugs alla upp av bäcken och naturen runtom och tiden rusar. Jennie säger till mig att tiden alltid går så fort här, att barnen är fullt sysselsatta och leker utan konflikter här. Det är dags att gå tillbaka, Charlotte suckar och barnen vill inte heller gå tillbaka. Jag önskar vi kunde stanna längre säger hon. Vi vet att om allt ska gå ihop på förskolan måste vi vara där och hjälpa till såklart. Vi är inte en ö, vi är tillsammans med flera.

I dörren hemma vänder sig Charlotte mot mig och säger att hon nu, för första gången börjat arbeta på ett sätt som hon alltid velat. Det är tack vare er och den form ni gett till oss som gör att jag kan fokusera, bromsa ner tempot och släppa saker, säger hon. Att få arbeta i tre veckor, fördjupat kring något, inte hålla på med allt hela tiden utan veta det här gör jag, det har hjälpt mig hitta dit där jag vill vara. Sen börjar jag nog ändå tycka att det är för kort tid, det borde vara fyra, skrattar hon innan jag lämnar henne och barnen.

Jag reflekterar kring Charlottes och barnens upplevelser och det jag upplever med dem. Ja, allt borde vara längre och mera och ändå nej. Att i lagom takt störa en ordning med andra platser, människor, upplevelser är en förutsättning för att utvecklas vidare. Även om fördjupning och långsamhet är viktiga behöver de också sin motpart i förändring och utmaning, oavsett om det är tre eller fyra veckor vi bestämmer oss för.

Tiden känns alltid för kort för långa processer. Om jag förut i undervisningen tänkte på veckan, tänker jag nu kanske på månaden. Om jag förut i den pedagogiska utvecklingen tänkte på året så tänker jag på tre år. Om jag förut tänkte på förskolan som årsvis utbildning tänker jag nu kanske mer på fem år. Långsiktigtheten. Den är vår vän.