Det närmar sig jul och köphetsen tilltar. Vi översköljs av svarta dagar, veckor, månader och nätmåndagar, allt för att få oss att handla så mycket som möjligt. Ekonomin måste alltid växa. Det är något vi har bestämt i vårt samhälle, att allt handlar om tillväxt. På våra förskolor vet vi annat.

Jag rör mig genom avdelningen och barnen ropar mitt namn. Vill du leka med oss? Jag kickar in i ett av rummen där 20 stycken brödlådor arrangerats av barnen som tittar upp när jag kommer. Vill du bygga ett hus så som jag gjort? Ska du vara hos oss idag? frågorna är många och välkomnandet varmt. Jag sätter mig ner på golvet ute i stora rummet och börjar bygga med ett av barnen. Det är ett gammalt välanvändt magnetmaterial vi bygger med, på en ugnsplåt. Jag får inte mina magneter att stå upp så som min bygggranne får. Vi lurar på vad som är fel. Jag småpratar med en kollega och en annan kommer och får syn på mig. Jösses! Jag såg inte att du var där. Vi skrattar lite tillsammans, jag gömmer mig hos barnen säger jag. När jag byggt klart reser jag mig och kollegan som kom in säger Linda, jag tänkte göra en virkningsstation för barnen. Vad tror du? Vilken bra idé, säger jag som vet att hon ölskar att virka. Min kollega fortsätter, jag tänkte fråga familjerna om de har några virknålar som ligger, eller restgarn.

Detta är ett väldigt vanligt sätt att tänka hos oss. När vi behöver något ser vi alltid till att fråga om det redan finns någonstans innan vi i sista hand, om vi måste, köper in. Jag och mina två kollegor börjar prata om värdet i att använda sådant som redans finns, som har minnen i sig och en berättelse med sig. En virknål som någons mormors eller pappa har använt bär berättelsen av den personen med sig. Jag tänker på när jag stickar med min farmors stickor. Jag bär ett hantverk vidare som min farmor ägnat mycket tid åt. I min farmors stickor ligger timmar, dagar och år av kärlek till hantverket och de som hon har stickat och virkat till. Jag känner det när jag stickar. Tänker på henne, känner henne. Att bygga på minnen i fysiska saker är vad som gör dem värdefulla för oss. Det är så vi tar hand om våra saker. Mina kollegor och jag planerar vidare.

På eftermiddagen åker jag vidare till vår minsta förskola. Där har jag fått bilder skickade till mig på årets julgran. Den är som vanligt byggd av barnen och pedagogerna. De har tillsammans hittat en stor död gren som de målar grön och ibland adderar lite fler grenar om det behövs. Den kläs sedan med en ljusslinga och egengjorda prydnader. Enligt barnens önskemål ska den vara ”rainbow och glitter” i år. Hittills har den smyckats med polkagrisar, som barnen säger, randiga i av barnen väl valda färger. Vad som mer kommer återstår att se. Det blir en riktigt fin gran i år, säger ett av barnen. Detta tycker både barnen och vi pedagoger är väldigt roligt, säger min kollega. Ja, säger vår rektor- som också är på besök- kom du ihåg när vi drog fram våra plastgranar varje år och klädde dem med en massa färdigköpt plats? Vi tyckte det var jättefint! Rektorn och min kollega fnissar. Det skulle aldrig hända nu. Nej verkligen inte, säger min kollega. Jag tänker att pedagogerna här gör minnen tillsammans med barnen som betyder saker. De visar barnen att de kan göra det de behöver. Att det är ett hantverk med minnen som skapas.

Innan jag ska gå säger min rektor till en av våra kollegor som är kvar inne men på väg ut- Du vet ju att vi har bättre ekonomi nästa år. Det finns till och med lite pengar till nya investeringar. Bra och hållbara grejer som vi kan ha länge. Är det något annat ni behöver hos er? Min kollega funderar. Vi går runt tillsammans. Hon tittar och tänker. Nej, säger hon sen. Jag tror inte det. Jag kan inte komma på något i alla fall. Nu är det min tur att fnissa. Var någonstans hade detta svar ens kommit annars? I en tid som vår, där köphetsen dränker oss har min kollega som arbetar i förskolan inte några materiella behov. Detta är sex års arbete av att sätta värde och minnen i saker. Att använda det vi har. Att samla, vårda, laga. Många som kommer till oss förstår inte detta. De upplever våra miljöer som oestetiska, ihopplockade och kanske lite gammaldags men för oss finns det minnen, värde och känsla i allt. Där finns farmors virknål, en egengjord älskad gran och en känsla av att vi har allt vi behöver.

(Tips! Känner du köphetsen inför julen, eller annars också…läs om Natursskyddsföreningens tips för miljövänliga julklappar.)