I vår läser jag kursen Globala perspektiv på hållbar utveckling på Göteborgs universitet. Kursen är 15hp på avancerad nivå och ingår sedan 2022 i förskollärarutbildningen men kan också läsas som fristående kurs. I min basgrupp finns fyra studenter med lång erfarenhet i förskola, några läser VAL och någon läser enstaka kurser och sen har vi en förskollärarstudent som är mer ny in i yrket. Basgruppens erfarenheter, reflektioner och klokskap är helt klart kursens behållning än så länge. Vi är utspridda över landet från Dalarna till Skåne och det är intressant att höra om allas olika perspektiv och erfarenheter sv arbete med hållbarhet i förskolan.

I det senaste kursmomentet har vi undersökt en skala för hållbarhetsarbetet i förskola som organisationen OMEP (Organisation Mondial pour l’Éducation Prescolair) har tagit fram i inspiration av ECERsskalans. I de snart tjugo år jag arbetat i förskolan så har jag inte använt mig av någon form av skala/matris i utvecklingsarbetet och ni som följt mig vet att jag är starkt skeptisk till att förenkla komplicerade processer på dessa sätt. Därför var det intressant att bli tvungen att göra en sådan bedömning och på så vis också undersöka användandet av just denna skala.

OMEPs skala för arbetet med hållbar utveckling i förskolan kan vara bra om man är ny in på arbetet med hållbarhet. Vill man få till en uppstartsreflektion och få syn på hur arbetet kan se ut kan detta vara en väg in. Den lyfter de tre aspekterna av hållbarhet Social/Kulturell, Ekologisk och Ekonomisk och varje del har fyra underrubriker (plus en som är tom och heter Annat) och en skala med poäng från 1-7.

Skalan är framtagen av OMEP i ett internationellt samarbete för drygt 10år sedan och sedan anpassad efter svensk kontext. In sina introduktionstexter är de tydliga med att skalan inte ska användas som mätinstrument utan som underlag för reflektion och utvärdering. Det motsägelsefulla här är att det just är en skala med poäng och därför är bedömning och rankning också något som användningen uppmuntrar till. Som vanligt när det gäller skalor och matriser så är det förmågan att tolka skalan som avgör hur resultatet på bedömning blir och här spelar då ens egen erfarenhet av exempel på hållbarhetsarbete in. Därför borde skalan snarare bli ett verktyg för diskussion kring hur man bedömer och vad de olika kriterierna egentligen innehåller/borde innehålla än själva bedömningen i sig. Om detta sker handlar ju såklart om medvetenheten om detta hos de som använder skalan. Så hur vi än vänder oss är självreflektionen och erfarenheten avgörande för vilken nytta skalan kan göra.

Exemplen under de olika bedömningsstegen är framtagna utifrån den forskning som finns om hållbarhetsarbete i förskola kopplat till läroplanen. Som alltid när en skala görs så blir det förenkling och vissa beskrivningar känns begränsade och kopplingarna mellan dimensionerna gör att man ibland inte riktigt vet vart man ska lägga vad. I de högre nivåerna blir termerna än mer diffusa och generella. Utifrån de perspektiv på hållbarhetsarbetet som framkommit under de senaste åren så kanske skalan skulle tjäna på en revidering/utveckling men om man håller dessa perspektiv i huvudet så kan man ändå ledas i de områden som skalan mäter. Som jag sagt förut så tänker jag att skalan kan vara ett stöd för att ur ett förskoleforskningsperspektiv se på den verksamhet man gör och reflektera kring det men man ska också vara medveten om att hög kvalitet skapas inte genom kryss i en matris.

Arbetet med hållbar utveckling är en omställning från ett liv till ett annat, från en verklighet till en annan. Det arbetet kräver en mycket större förändring i perspektivet på livet och den börjar i oss vuxna. För att uppnå en enastående kvalitet (som OMEP-skalan uttrycker det) på sitt arbete med hållbar utveckling så tänker jag att det behövs människor och sammanhang som på riktigt bryr sig om den här jordens fortlevnad. Det behövs människor som vill bidra till det, inte för att de själva blir upplyftna av det utan för att världen kan bli det. Människan är en del av naturen och kan leva på sätt som skapar synergier. Lyssna en stund på denna kvinna, Lyla June, som talar om urfolket från Dené nation, Dené Bikeyah, folkets land. Hon berättar om människan som en vårdare av jorden.

Jag har en rektor som brukar säga, vad betyder något om hundra år? Vad vill vi bidra med? För min del är det en lika befriande som otäck fråga. Vi är så små i de stora perspektiven, det finns miljontals människor som lever sina liv i helt andra sammanhang. Det finns människor som varje dag kämpar för sin överlevnad i en natur som de inte längre kan samarbeta med, som utarmats och förändrats. Det gäller här i Sverige likväl som på andra platser. En varm rekommendation är att se dokumentären Fiskarnas rike på SVTPlay för att ta del av både nedslående och upplyftande kunskap om den svenska naturen och arbetet med en mer hållbar samexistens.

https://www.svtplay.se/video/KZm7qzb/fiskarnas-rike/1-alven

Det finns lika många verkligheter som det finns människor (och djur och växter osv). Men vad är det som betyder något då? Det är att du gör det du kan med ditt liv och gör det medvetet, på rätt plats, med rätt människor och för rätt sak. Inte för att söka något utanför dig själv utan inuti. Det ständigt pågående arbetet med att hitta sin inre kärna och bidra med den till världen runtomkring.

I vårt samhälle är matandet av det spektakel som är yta, rikedom, listor, makt, populäritet och berömmelse i starkt fokus. Ju fler sådana oreflekterade och oihopkopplade rankningar vi gör desto mer odlar vi ett samhälle som är individualistisk och konkurrerande. Med en mer omsorgsfull blick på sammanhanget och mer omsorgsfulla handlingar med tanke på framtida generationer kan också förmågan att sörja för andra växa. Omsorg är att vara noggrann med att lära känna och förstå sin egen roll i relation till den andre och till det komplexa nätverk vi alla är en del av. Den omsorgen behöver vi visa både människor och omgivande miljö. Vi behöver också se på vårt samhälle och på världen i stort för att skaffa oss insikt i var vi befinner oss, vad vi kan göra där vi är och vilka beslut vi då behöver ta. För min del är det vägen mot ett mer hållbart liv tillsammans.