För fyra år sedan plockade vi upp temat Känslan att vara del av något större och satte den i mitten av vårt kvalitetsarbete. Vi hade läst Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans och sedan kom Horisonten finns alltid kvar när vi startat att undersöka hur Känslan att vara del av något större känns i våra förskolor.

Vad känner du? var den första frågan av våra tre reflektionsfrågor, som vi lånat av konstnären och pedagogen Jan von Boeckel. Frågorna Vad känner du? Vad ser du? och Varför gör vi det här? avslutade alltid våra fördjupningsmöten där alla pedagoger på vår enhet deltog. Mötena var en injektion av estetiska upplevelser och en slags mjukare version av Julia Romanowskas Schibbolet-effekten. Hela vårt utvecklingsarbete bygger på att som Romanowska beskriver i sin forskning utveckla ledarskapet hos oss alla genom mötet med estetiken och de livsetiska stora frågorna som all grundläggande mening utgår ifrån. Jan von Boeckels frågor introducerade vi i arbetet för sex år sedan när vi började utforska estetiken i relation till oss själva och de har följt oss sen dess. De har verkligen hjälpt oss att hitta roten i våra egna upplevelser och hur de påverkar processerna i den utbildning vi gör för barnen. De är en temperaturmätning för hur provocerande, relevanta, känsliga eller ihopkopplat det innehåll för utveckling som vi valt är. När vi stötte på Romanowskas forskning ett par år in i vårt arbete var det som en befrielse och en hand på axeln som fick oss att fortsätta och lyssna mindre på de som kallade oss flummiga.

Med fokus på hur det ska kännas hos oss och hur vi då behöver vara och göra har vi lyft fram de omätbara (?!) kvaliteterna i mellanmänskliga relationer. Men inte bara dessa. Den omgivande omsorgen för de miljöer vi är i och hur rum och material påverkar hur det känns har växt kraftigt i våra verksamheter. Detta betyder inte att vi har gjort upp planer och listor för vad som ska finnas i våra rum, nej vi hjälper varandra att hitta de uttryck i miljö och material som speglar den riktning och de ställningstaganden som vi har tillsammans. Varje förskola (vi har fyra) har sin själ, sina uttryck och sina specialiteter. De är olika men har samma riktning i hjärtat.

”Jag vill själv vara barn här. Få tillgång till allt detta.” Pedagog

Vi har tur som verkar i en kommun som är väldigt decentraliserad. Vi har stor frihet i hur vi formar det kvalitetsarbete som vi rapporterar uppåt. Många gånger under åren som gått så ska jag inte sticka under stolen med att de som läst vår SKA-rapport som varit mer som en reflekterande essä nog har kliat sig i huvudet och försökt förstå hur vi menar. Det har tyckts till om vårt sätt att arbete och vi har blivit stämplade som flummiga mer än en gång. De hade nog gärna sett ett enklare sätt att mäta med mer statistisk bevisföring men de har låtit oss hållas och i och med det så har vi också hittat andra sätt att mäta. Vi mäter genom att känna, reflektera, samtala och delta med barn, pedagoger och familjer. Vi analyserar dessa utfall och hittar vägar genom dem. Just kvalitetsdialoger är något som lyfts fram av forskning kring kvalitet i utbildning som en metod som har störst effekt på utveckling av verksamheten. Dessa dialoger finns på alla platser hos oss, mellan barnen, barnen och pedagogerna, pedagogerna, pedagogerna och familjerna, pedagoger och ledning o.s.v. Dessa genomförs inte en gång om året utan är ständigt närvarande i vardagen.

Det intressanta är att i de kommungemensamma mätningar som finns och som vi inte kan ta oss ur, t.ex. medarbetarenkäten och screening i förskoleklass så slår siffrorna också väl ut. Alla våra barn klarar sig bra och våra medarbetare trivs, har stor tillit till ledningen och känner sig kompetenta och sedda.

På en av våra förskolor lämnar vi hela vår barngrupp till en skola och på de tre andra förskolorna samlas till en annan. I den första skolan har vi haft turen att ha samma mottagande pedagoger under lång tid. De hade då möjlighet att se förändringarna över tid i de barn som kom från vår förskola och kunde följa vårt utvecklingsarbete genom barnen. Förutom screeningresultaten berättade de om barngrupper som hade en mycket mer långgående förståelse för omvärlden än de föregående grupperna. Överlag på båda skolorna har de mottagande lärarna berättat om grupper som är mer samarbetande, välkomnande, prestigelösa, delare av kompetens och kunskap och som är sökande efter mening. Det senare tas emot olika av olika lärare. Våra barn tenderar att fråga varför. Det uppskattas inte alltid.

”Idealet i dagens barnuppfostran är ett ”bekvämt” barn. Således försöker man steg för steg att lugna, söva ner och förstöra allt det som utgör barnets vilja och frihet och själsstyrka och kraften bakom dess krav och målsättningar.” ur boken Hur man älskar ett barn av Janusz Korczak Flera av texterna i boken skrevs i fält under 1:a världskriget.

Tid och kontinuitet är två avgörande faktorer för att kunna mäta förändring som är av betydelse. Vi har haft samma ledningsgrupp i sju år, många av våra lärare är också samma. Det har betydelse. När Jonna Bornemark lyssnade på våra rektorer när de beskrev arbetet så sa hon, framför hela rektorsgruppen i vår kommun, att vi var tio år före vår tid i utvecklingen av vårt kvalitetsarbete. Det var ytterligare ett ögonblick som omfamnade allt vårt hårda arbete. Jonna blev tillfrågad att skriva om det omätbara i boken Förskolans systematiska kvalitetsarbete (red Erika Wallin) och ringde upp mina rektorer och sa att hon inte ville skriva om de inte först skrev något hon kunde kommentera. Alla tre skrev tillsammans ett kapitel som heter att Kan man ha ett kvalitetsarbete som letar efter känslan?

Den enda frågan som sticker ut i vår medarbetarenkät är frågan om arbetet är känslomässigt krävande, där vi har ilsket röda staplar. Hos oss är ju det en självklarhet. Arbetet i ett relationellt yrke är känslomässigt krävande, är det inte det så arbetar man inte med människor. Mätsystemet tycker dock att svaret ”nej” här är det rätta. Det tycker inte vi. Känslan är utgångspunkten. Blir våra röda staplar gröna är det en indikator på att kvaliteten hos oss sjunker.