Inveckling. Ett sådant missförstått ord. Vi vill inte att saker ska vara invecklade, bara utvecklande, men inveckling är just vad utveckling är. Om jag får önska en enda sak detta år så är det att vi ska inveckla mer. Och ja, det blev ett verb.

Det första jag skulle vilja inveckla i år är relationers betydelse i ledandet av vuxna yrkespersoner. Vi har ett samhälle idag som vill se människor som resurser och ibland till och med som maskiner som ska producera på utsatt tid och med en ypperlig kvalitet. Människor ska leverera det de fått i uppgift på det sätt chefen och kunderna förstått det och på så sätt göra chefen och kunderna nöjda. En liten hint här som kan hjälpa er att förstå resten av min argumentation; Människor är inte maskiner.

Människor kommer med fulla bagage och uppfattningar om sig själva och livet omkring dem. Detta påverkar det de gör och hur de uppfattar omvärlden. Du har samma och det påverkar dig med.. Så det första du får släppa är tanken på att du kan trycka in människor i din ram och istället försöka förstå deras. Detta är ett livslångt arbete och ju fler människor du möter desto mer erfarenhet får du, så jobba på.

Tid är en avgörande faktor här. Ju mer tid du lägger, ju längre du stannar i samma sammanhang desto djupare kan du nå. Relationer tar tid. Under tre år före min lärarutbildning gick jag en utbildning till skådespelare i fri teatergrupp och teaterpedagog. Där hade jag brillianta lärare som visade hur en kultur av tillit och prövande byggs. Genom att själv fått uppleva detta så byggde jag mina egna betydelsefulla handlingar kring hur man skapar hållbara relationer som öppnar upp för den tillit och mod som behövs när man arbetar med utbildning.

När jag började mitt arbete i förskolan så hade jag förmånen att följa en barngrupp och deras familjer genom förskolan i fem år på den förskola jag arbetade på då. Det var min första upplevelse av långsiktigt relationsbyggande i förskolan. I detta byggande hade jag några saker som jag höll mig till.

I arbetet med barnen var det första jag vill göra att lära känna dem, deras personlighet, deras drivkrafter, vad de blev glada och engagerade av men också vad de blev oroliga och rädda inför samt hur de reagerade och agerade som människor.

Det andra var att skapa en kultur på förskolan av tillit, trygghet och hjälpsamhet. Att alla skulle känna att vi är där för varandra och vi är tillsammans.

Det tredje var plats för nyfikenhet, lekfullhet, öppenhet, förundran, förhandling men också för de saker som kan uppstå i dessa så som konflikter, rädslor och upplevda misslyckanden.

Jag upplever att jag har haft så fina, reflekterande och lekfulla barngrupper, kollegor och familjer där de tre områden som har varit viktiga i ledarskap för mig också varit det för dem. Idag har jag ingen egen barngrupp men jag har runt 300 barn på fyra förskolor som dagligen visar mig att de har pedagoger som tänker på liknande sätt som jag och mina före detta kollegor.

Det jag nu istället har är runt sextio pedagoger som jag på olika sätt får förmånen att leda och inspirera i arbetet med barnen. När jag skulle börja leda vuxna så gjorde jag det på samma sätt som jag lett barnen, för mig har det aldrig varit någon skillnad. Så, lär känna dem på personliga plan, ta reda på vad som får dem intresserade och engagerade och var uppmärksam på när de känner sig obekväma, rädda eller misslyckade. Att stötta deras styrkor och få dem att lita på sig själva är ett stort jobb men det måste göras. Ju tryggare de är desto lättare att utvecklas. Med det utbildningssystem vi alla genomgått är det dock mycket svårare för vuxna att släppa taget och visa sig sårbara. Vi har hela tiden lärt oss att vi blir bedömda i allt vi gör och på slutet betygssatta. Delvis är det så fortfarande med årliga mål att nå och individuell lönesättning. Det är en plåga för allt utvecklingsarbete. Ju mer tabeller och matriser desto mer osäkerhet och otrygghet.

Förutom en trygg relation och en kultur av stöttande är det absolut viktigaste i att få en grupp att blomma att alla vet vad vi ska göra tillsammans och att alla vill bidra på de sätt de kan. Att skapa yttre ramar och konsekvenser om de inte följs är ett sätt att leda som kräver kontroll i form av uppföljning och dokumentation. Det som behövs är istället en organisation som låter människor göra det de är bra på och tycker om i den riktning vi tagit ut. Inom dessa områden kan de få syn på sig själva, växa och känna tillit. Att utsätta människor för misslyckande gång på gång trasar sönder tilliten som krävs för att utvecklas. Inte förrän människor är redo att göra själva kommer de på allvar ta tag i det som behöver göras. Så många gånger under åren som jag försökt trycka folk in i ramar som inte passar och det har i bästa fall gjort att de försökt härma men oftast bara fått dem att känna sig otillräckliga och fel. Jag kämpar fortfarande med detta när jag glömmer bort att det som är självklart för mig inte är det för andra.

Det är lätt att stå på sidan och säga ”gör bara så här” men att på riktigt få människor att inse sina potentialer och gå till handling är inget som en gör i en handvändning, det tar år. År av att lägga pussel och hitta synergier. År av att bearbeta känslor hos sig själv och hos kollegorna. När man lever livet ihop på riktigt så tar detta arbete aldrig slut. Det är inte så att det en dag är klart. Nej, det pågår och förändras och utvecklas och invecklas. Brakar samman, byggs upp och vidare.

Vi vill gärna att saker ska vara lätta, smidiga och hanterbara, men när de är det så gör de inget på djupet, de håller oss bara sysselsatta. Ska vi verkligen göra skillnad är långsiktiga åtaganden som involverar hela oss, som omformar och skakar om det som verkligen betyder något. Det är när vi ser tillbaka på dem som vi lär oss saker, både om oss själva och om världen vi lever i. Det är att göra världen och livet så komplext som det är och inte bli rädd inför faktumet. Vi gör så gott vi kan, med det vi har, i den tid vi är. Våga ge dig in i det komplexa. Våga se på det och undra hur det hänger ihop. Vi behöver en värld som ser på utfall och förstår att det beror på tusen olika faktorer och inte bara en.