Det är lördag kväll och vi har ätit middag ihop i min familj. Efter middagen blir det som det oftast blir nu för tiden, jag sätter på en film på tvn, min sjuåring drar på lurar och sätter sig med sin Ipad, 16åringen flyr till rummet för att fortsätta spela med sina kompisar och min man sätter sig i sitt arbetsrum vid datorn för att leta efter grejer till attefallshuset som vi håller på att bygga. Vi gör alla våra individuella val som passar oss och som vi vill. Tänk vad vårt samhälle har utvecklats! Eller har det?

Det är ingen nyhet idag att vi människor har olika världsbilder men med den individuella prägling som sker idag så för dessa bilder oss längre och längre ifrån varandra. När du aldrig utsätts för något som du inte är van vid krymper din värld mer och mer. Vad händer när världen krymper? När erfarenheterna minskar, när olikheter och mångfald inte upplevs? Människor blir mer och mer egocentrerade och okunniga om andra sätt att se på världen och empatin för andra försvinner.

I morse lyssnade jag på radion och journalisten Emanuel Carlström blev intervjuad. Det gällde SVTs dokumentär om Joakim Lundell och ifrågasättandet av hans berättelse om hur han blivit misshandlad av sin mamma. Carlström tittade på händelsen med en utifrånblick och undrade vad som händer när människor i ett samhälle har så fundamentalt olika världsbilder så att allt blir relativt. Vad är sant och inte och vem bestämmer det? Är det den som kan följa mediaetiska regleringar eller den som har en miljon lojala följare? Vad för konsekvenser får en persons sanning för en annan och utan dialog, vad blir kvar då?

När vi inte längre har något gemensamt, är vi ett samhälle då? Går det att bygga ett hållbart samhälle enbart på lagar och regler som står nedskrivna i böcker? Jag tror inte det. Ett samhälle kan inte fungera som en maskin. Det är mer av en fråga om ett kollektivt medvetande och omdöme som behöver växa mellan oss. Då behöver vi också en gemensam berättelse att utgå ifrån. Vilka är vi? Vilka vill vi vara?

När den gemensamma berättelsen tunnats ut så till den grad att inget finns att hålla fast i blir samhället lika skört. Varför ska vi vara tillsammans och hjälpas åt? Vi har ju ändå inget gemensamt. I detta finns ett gyllene tillfälle för de som skapar berättelser. I Sverige har SD växt fram med en gemensam berättelse om ett Sverige som kidnappats av mångkulturen. ”Vi får inte ens fira Lucia längre!” och människor är inte sena att haka på. Det blir uppror när traditioner bryts och en ny(gammal) berättelse om Vi och Dom får åter fäste. Hur gör vi för att inte gå i denna fälla och låta saknaden av det gemensamma skapa utrymme för gemenskap i rasism, nationalism eller fascism? Hur får vi människor att samlas runt en betydelsefull genensam berättelse som kan få vårt samhälle att växa?

I utbildningsprofessorn Gert Biestas bok World centered education lyfter han betydelsen av läraren som någon som vidgar elevens värld. Han skriver också om vikten av att mötas och förhandla kring saker vi som individer önskar, varför vi önskar dem och vad våra önskningar skapar för konsekvenser för andra. Han menar att utbildningen måste ta mycket större ansvar för att eleverna kan välja att handla med mer än sina egna intressen i fokus utan också för vårt gemensamma. Han kalkar det att ”agera vuxet i världen” även om han också understryker att många vuxna inte gör det. Den individuella friheten och strävan efter den är ett svar på ett kontrollerande samhälle, men nu är vi individer utan ett kollektiv. Ensamma. Ingen människa är gjord för ensamhet. Den psykiska ohälsan växer hos oss och utan gemenskap, mening och sammanhang kan ingen leva. Men vad är då bidraget vi som individer behöver ge till kollektivet för att bli ett vi? Kan det vara att delta för andras skull? Att lyssna på varandras längtan? Att dela upplevelser som vi inte valt själva? Hur kan du förstå du en annan människa? Genom att sätta dig själv i dennes perspektiv.

Tillbaka hemma hos mig. Innan vi går och lägger oss tar vi lite yoghurt och jag tar en kopp te. Vid matbordet är vi på fyra olika platser, jag är berörd av filmen jag sett som handlat om en mamma som dör ifrån sina barn, min 7åring vill sjunga låtar från spelet Brainrot, min 16åring berättar om hur coola grejer han och hans vänner byggt i Minecraft och min man vill att jag ska ta ställning till om vi ska ha en svart eller cromad blandare i badrummet på attefallshuset. Vi når inte varandra. Lever vi i samma värld?