På vår förskola finns ett stort torg som sammanbinder alla fem avdelningar. Detta torg har vi kämpat med sen vi flyttade in för tre år sedan. D et har varit svårt eftersom vi inte riktigt har vetat hur vi ska använda det. Vi äter på torget då där finns ett antal bord och stolar som man hela tiden måste ta in i sin planering. Efter studiebesök på Förskolan Trollet i Kalmar (som också arbetar utifrån tanken ”ett barn har 100 språk”) fick jag inspiration och började dra i trådarna. Jag är numera det närmsta en torgpedagog som finns på vår förskola och har förtroendet från kollegor och ledning att ansvara för den pedagogiska miljön där och vara den som nästa alltid är där tillsammans med barnen och kollegorna. När jag nu har varit borta i lite drygt 10 månader för att jag  har varit mammaledig, så har torgverksamheten förfallit. När jag kom tillbaka försökte jag lyssna in mina kollegor om vad som hänt och inte hänt på torget. De berätta för mig om vilka stationer som använts och vilka som inte använts, hur de hade förhållt sig till torget och jag fick känslan av att det fanns en osäkerhet hos många men även en känsla av att helt enkelt inte räcka till. Det fanns också rent praktiska problem som att kunna köra matvagnar och att barnen skulle kunna spar det de gjorde utan att det blev problem med framkomligheten. Jag fick börja med att grundlägga en miljö som jag skulle kunna börja arbeta i. Läs mer om detta i inlägget Tänker på torget.

Vi är i vår miljö mycket noga med att materialet inte flyttas från sin station. Detta kan tyckas vara konstigt att man begränsar barnet i leken, men när man förstått tanken bakom stationerna så förstår man också meningen med desa regler. En station sätts samman utifrån en tanke om ett utforskande. I miljön ska det finnas möjlighet fösr barnen att utforska och uttrycka sig i alla sina hundra språk. Miljön skall också vara estitiskt tilltalande och varierad, stor-liten, mjuk-hård, varm-kall osv…. Stationen är utformad med material som ska kompletera varandra och om något material saknas kan inte stationen fungera som det är tänkt. Varje station måste sen dukas upp av pedagogerna och underhållas av barn och pedagoger tillsammans. Varje morgon dukas torget för att förberedas för barnens ankomst. Materialen skall vara tillgängliga, stationerna ska vara inspirerande, te.x. finns det inget uppbyggt i disnosaurielandet ställer jag upp dinosaurier, klossar och speglar så att det ser ur som någon leker där.

Storbyggen på torget var ett ställe dit inga barn sökte sig,  När jag kom tillbaka funderade jag på vad det var som gjorde det så. Jag flyttade bort material som inte såg ut att passa ihop med det returmaterial som fanns och tittade på form och färg hos det material som fanns. Senare under dagen, innan jag skulle gå hem, byggde jag vid stationen och när jag tittade på vad det blivit så fick jag assosiationer till ett slott. Med detta i ryggsäcken så gick jag hem. På kvällen funderade jag på vad jag skulle kunna tillföra stationen. Inget själsligt material fanns där, inga gubbar, inga djur….jag funderade vidare och kom snart underfund med att vi ju nyss hade fått in vackra gubbar i lite större storlek; prinsessor, en kung och en drotting, en drake och en enhörning på avdelningen där jag arbetar. Jag beslöt att prova om de funkade med storbyggen och ”mitt” slott. Dagen efter bjöd jag in några barn att leka med mig vid ”slottet jag hade byggt” och de följde med ut på torget i full entusiasm. Jag lekte med dem en stund men snart hade de tagit över och jag kunde backa undan och se att storbyggen hade fått nytt liv.

Oftast behövs det pedagoger som våga visa barnen in i de nya miljöerna för att barnen ska ta nya kliv i sitt utforskande. Man kan inte bara skylla barnens ointresse på en miljö som inte fungerar, det kan lika gärna vara så att barnen inte fått en introduktion av pedagoen, en möjlighet att se vad stationen kan erbjuda. Ge inte upp för lätt och var noga med att veta att barnen klarar allt du kan utmana dem med!