Vem är jag om mina barns ögon inte glittrar?

Förutom ett varmt välkomnande från förskolan fick jag också en ordentlig förkylning. Därför är jag hemma idag. När jag stapplat upp ur sängen och hällt upp filen spanade jag in bloggen och fick syn på en kommentar från sspirit som hade länkat till Anne-Marie Körlings blogg och hennes inlägg om Benjamin Zanders.

Denne man sa många saker som jag fullkomligt håller med om och som är grunden i den tanke jag har om lärande och lärandets kraft.

Vem är jag om mina barns ögon inte glittrar?
Istället för måsten; Du ska, Du måste osv ha en vision; Tänk om!
En ledare kan inte tveka på de han/hon leder!

Varje barn är unikt! Det är pedagogens uppgift att låta barnet få spelrum för sin person och sitt uttryck.
Många pedagoger skyller ofta på barnen när saker och ting inte går som de tänkt. Min uppfattning är att det nästa alltid handlar om pedagogens inställning till barnens och tills sin egen kapacitet.

Tillit har jag urkiljt som nyckeln till ett lärande möte som man som pedagog måste skaffa från barnen. Om barnet inte litar på dig, på din intention, på din omtanke om barnet så kommer barnet heller inte lyssna eller lära av dig. Min svärmor som också är lärare, men nu gått i pension, sa alltid till sina elever; är det något som du ska ta med dig från mitt klassrum, något du ska minnas, så är det att jag tycker om dig! Med den vetskapen i ryggen vågade eleverna ge sig ut på den utlämande vägen som lärande är. Utan tillit inget lärande.

Pedagogens uppgift är sedan att få barnet att lita på sin egen förmåga. I vår verksamhet innebär det att barnen uppmuntras att klara av saker själva. Saker som vuxna alltid ”hjälper” barn med. Vår inställning att barn kan gör att barnen på vår förskola kan.
Benjamin Zanders gav sina elever A i betyg precis när terminen började. Han bad dem skriva ett brev till honom som skulle beskriva varför de hade fått det högsta betyget och sedan leva i denna person resten av året. Om man tror det allra högsta om sig själv så finns det aldrig någon anledning att tveka på sin förmåga och man klarar då mycket mycket mycket mer än man någonsin trott. Zanders sa också att istället för att säcka ihop när man gjort ett misstag skulle man sträcka på ryggen och säga Vad spännande! Inget lärande har ju någonsin framskridit utan misstag!

Det allra bästa jag vet är när barnen har de där tindrande stjärnögonen, ovasett om det är när jag berättar en saga med hela min kropp och själ, eller när de klarar något de trodde var omöjligt, eller när vi bara springer och leker på gården. Jag lovar mig själv varje dag att jag ska få till de där glittrande ögonen och den dagen jag inte får det mera så ska jag sluta.

Jag vill påstå att om man som människa har en positiv, förväntasfull inställning till livet kommer man utföra stordåd, är det inte detta vi vill för våra barn?  Låta dem uppleva sin fulla kapacitet och vara stolta över sin förmåga?

Jag säger som Lou Rossing; TÄND DINA STJÄRNÖGON!


2 reaktioner på ”Vem är jag om mina barns ögon inte glittrar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s