Jag förstår inte varför man har ett sådan oerhört stort behov av att bilda hirarkier bland lärare. Vi i förskolan (och även de pedagoger som arbetar på fritidshemmet) får alltid ta bottenskiktet där vi ofta får höra att vi inte sysslar med utbildning och där man använder ordet omsorg som omskrivning för barnpassning. Samtidigt som man i skolan minsann tydligt understryker att man INTE håller på med omsorg och fostran.
För det första är det lika lite barnpassning i förskolan och på fritidshemmet som det är i skolan. Om ni lärare i skolan har svårt att förstå detta så har ni inte tillräckligt stor insyn i verksamheten. Om en vuxens närvaro tillsammans med barn skulle likställas med barnpassning så är det barn/ungdomspassning vi har i hela vårt utbildningssystem.
För det andra varför är det så svårt att se att vi alla är lärare som har olika inriktning på åldrar och ämnen? Varför är det så oerhört viktigt för vissa lärare att vi i förskolan eller på fritids ska kallas förskolelärare eller fritidspedagog? Är vi något slags hot mot er andra? Varför vill ni skilja er från oss? Det livslånga lärandet lägger vi grunden för i förskolan och bygger barn som ska ha tillit till sin egen förmåga, vara vetgiriga och nyfikna samt ha tillit till att vuxna ser deras potential.
När jag gick lärarutbildningen i Göteborg så gick alla lärare oavsett vilka åldrar eller ämnen de utibildades för i samma grundutbildning med inriktning på pedagogik/metodik genom tiderna, kunskapssyn, hållbar utveckling m.m. Där i mellan utbildade vi oss i våra specialkompetenser. Ska vi någonsin tala om ett 1-16års perspektiv måste vi alla ha samma grund- samma kunskapssyn.
För det tredje tror jag att mycket av skolan problem hade löst sig om man såg mer till hela individen. Om man vågade ta i den där oerhört obekväma omsorgen och se att det är den som bygger tillit och förtroende -som i min bok är grunden till att kunna lära sig något över huvud taget.
Om man i skolan kunde backa och se vad barnen och ungdomarna verkligen behöver för att vi tillsammans ska kunna fostra och utbilda dem till ansvarstagande och tillitsfulla samhällsmedborgare så skulle man kunna börja tala om ett livslångt lärande, en utbildning som börjar i förskolan och fortsätter genom hela utbildningssystemet.
word!
Tyvärr tror jag att mycket handlar om statusparader. Det känns som att det är någon slags inbyggd regel att fritidspedagogerna ska assistera läraren i sitt utbildningsuppdrag – men aldrig att en lärare assisterar en fritidspedagog. Eller ett exempel från kulturskolan, Kulturskolepedagoger inne i grundskolan blir ofta bara ”ett roligt inslag” i vardagen. Jsg vill vara mer än så, jag vill vara där de grå dagarna med.
Själv tycker jag om ordet pedagog. Leda vid hand. Lärare låter kallare. Varför kan inte alla bara kallas pedagoger istället?
GillaGilla
Tänk att man skulle lägga allt energi som går ut på dessa (onödiga) klassificeringar och hierarkier till att diskutera, reflektera, utforska om barnens lärande! Och lärarens lärande. Tala om för världen om mitt, ditt, sitt, vår lärande. Tillsammans och av varandra.
GillaGilla
Huvudet på spiken så att säga…
denna konflikt/olika sätt att se på är tradig. Håller helt med dig i dina tankar, vi undervisar alla men i olika ”ämnen” och på olika nivåer i utbildningssystemet.
Jag är själv förskollärare och har varit med länge, vi inom förskolan har en annan ”konflikt” att hantera den om lärare kontra Barnskötare/assistenter. Vi är alla viktiga i verksamheten och gör ett bra/viktigt jobb men, vi har olika ansvar och olika uppdrag, en het potatis som jag upplever det, Skulle vara roligt att få ta del av dina tankar kring detta, Hur tänker ni på din arbetsplats?
Så en reflektion kring ordet pedagog, förstärker det kanske ovanstående i den mån att det inte är/blir tydligt vad vi har för arbetsuppgifter/uppdrag i vår verksamhet som lärare respektive barnskötare… tål att diskuteras kring.
GillaGilla