När vår son kom till oss för drygt ett år sedan dröjde det inte många dagar på hans nya liv förrän vi satte den första lilla pricken på normalitetskurvan. Vikten (som var lite över normal) och längden (som var lite under normal). Sådär ja! Då var han införd i vad som kommer bli en strävan i att försöka få in honom i en så normal utveckling som möjligt. Normal. Normalitet. Norm…..
Jag har fått en sådan fantastiskt fin insyn i exakt hur präglade vi är av den utvecklingspsykologiska normen tack vara Elisabeth Nordin-Hultman och hennes doktorsavhandlig Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. LÄS LÄS LÄS om ni har möjlighet.
Det viktigaste tror jag ändå är att vi som pedagogisk praktik återtar ansvaret för det vi gör i förskolan. Att vi granskar och reflekterar över alla invanda mönster. Att vi inte längre tror att barnet är problemet utan ser hur barnet interagerar med situationen som vi försätter barnet i. Vi talar så mycket om interaktion om hur barnet samspelar med de andra barnen, med den vuxne, med materialet osv. men ändå tittar vi inte mot de strukturer som vi skapar.
Många exempel togs upp på vuxeninitierad, vuxendefinierad verksamhet. Den viktiga ”lung och ron” så som läs”vilor”, sagostunder, matsituationer m.m. situationer som enligt vuxna sakapar relation och lung och ro. Dessa situationer är då när barnen behöver anstränga sig som mest för att passa in i den ram som den vuxne satt upp. Hur man uppför sig och vad man ska göra. Detta med lugn och ro är också en intressant aspekt. Lugn och ro för vem? Det är fortfarande den vuxne som definierar vad lugn och ro innebär och att det inte kan vara ett bygge som pågår i en timmes tid med två enträgna konstruktörer eller en stund med leran i händerna.
Här finns SÅ mycket att säga och det kommer jag också, det lovar jag! Nu ska saker och ting sättas i relation och få lov att sjunka in ett tag.
Förskolan skall vara intressant och utmanande för alla barn, här har vi saker att jobba med!
Kullerbyttan 