Att prata och tänka om lärande

Idag samtalade jag med en grupp barn. Två av barnen hade lärt sig klättra upp hela vägen på klättervägga ute på gården. De var väldigt lyckliga och kom och ropade efter mig för att jag skulle se deras nyvunna färdigheter. Efter genomfört klättrande upp (med en vink på toppen) och ner igen så kom de till mig och vi pratade en stund. Två andra barn var också hos mig. T som redan kunde klättra och tyckte det var ”Lätt som en plätt” samt C som hade lärt sig för några dagar sedan. ES och EB var de som precis hade lärt sig klättra.

T säger med en överlägsen ton
-Det där är väl jättelätt! Det kan jag, jag kan klättra upp där det har jag kunnat läääänge, det är inte svårt.
Linda till T
– Men du, jag minns när du inte kunde klättra upp där. Hur gjorde du när du lärde dig det?
T
– L lärde mig, tror jag….(*tänker*) eller, jag kollade på henne och sen tänkte jag hur jag skulle göra och sen provade jag och gjorde och sen kunde jag.
Linda till ES och EM
– Hur gjorde ni när ni lärde er?
ES – Jag provade först på den lilla klätterställningen, jag provade där och sen när jag kunde gick jag till den stora. Sen provade jag där också och sen övade jag mig och sen kunde jag nu!
Linda till MB
– Hur kändes det i magen nu när du kan?
MB
-Det känns prirrigt! Pirrigt när man är där uppe.
C
-Det kändes braaa för mig.
Linda till C
Kommer du ihåg hur du tänkte innan du kunde?
C
-Ja jag tänkte, det här är alldeles FÖR högt men sen tänkte jag att det var lätt och inte farligt alls.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s