Jag tänker mycket på bedömning just nu
Jag tänker att det sätter spår, att det handlar om barn, att det handlar om människor, att det handlar om tolkningar, mallar, ramar. Att det kan göra ont, kännas orättvist, att det kan vara inkräktande att det kan vara upplyftande, nedsänkande, att det kan vara känslosamt, känslokallt. Att det har att göra med normer, värden, läroplaner, bankonventioner, genomtänkande, vägande av ord. Att det kan begränsa, inspirera, kategorisera, möjliggöra, omöjliggöra….
Jag tänker på bedömning och jag undrar om vi klara oss undan det i förskolan, om vi någonsin kommer att klara oss undan det. Alla uttlanade om barn kan vara bedömningar som formar och möjliggör eller omöjliggör våra barns utforskande om världen.
Hur gör vi för att inte passa in dem i våra vuxna normer? Hur kan vi öppna upp för att barnens röster ska höras, att deras görande ska tas på allvar? Hur kan vi möta barnen på deras vilkor? Hur gör vi för att ge barnen en ärlig plats i samhället idag, som barn inte som någon som ska bli vuxen?
Kullerbyttan 
Vi gör ju bedömningar hela tiden. Alla våra beteenden är ett resultat av mer eller mindre automatiska och snabba/långsamma överväganden. Att börja rädslas för sina bedömningar är fruktlöst. De omdömen vi fäller högt eller i skrift bör naturligtvis anpassas efter situationen och kan lika väl vara positiva eller negativa. Bedöm dock aldrig en person, utan bara hennes handlingar.
GillaGilla
Det är det jag är ute efter Bertil! Vad är personen och vad är handligen. Vart går gränsen? Kan man bedöma ett barns sätt att visa empati, eller ett barns sätt att visa känslor i förskolan när läroplanen säger att barnet inte ska bedömas? Dessa frågor är från ett bedömningsredaskap som jag har stött på nyfligen och undrar helt enkelt om de är särskilt genomtänkta.
GillaGilla
Kanske att tillsammans försöka se händelser/påståenden/bedömningar ur olika perspektiv och med olika teorier (både dem vi tycker om och inte) för att se att allt är människors olika konstruktioner, utifrån ett synsätt eller flera – men aldrig sanningen..
Vi är ofta så omedvetna om vilka teorier som styr vårt tänkande och handlande och jag skulle själv vilja förstå mer om konstruktion och ”dekonstruktion” som Hillevi Lenz Taguchi menar att man kan göra genom pedagogisk dokumentation. Som hon också menar kan bli ”frigörande/emancipatorisk” för både barn och pedagoger..
Personligen tycker jag att det är kränkande mot barn att bedöma deras personligheter. Och om det är för människans eget goda borde det isåfall praktiseras på oss vuxna i förskolan också. Människosyn. Eller?
GillaGilla
Kloka tankar Carina!
Mycket bedömning görs utan tanke på var det ”landar” och vad det faktiskt behövs för.
GillaGilla