Jag tänker att det sätter spår, att det handlar om barn, att det handlar om människor, att det handlar om tolkningar, mallar, ramar. Att det kan göra ont, kännas orättvist, att det kan vara inkräktande att det kan vara upplyftande, nedsänkande, att det kan vara känslosamt, känslokallt. Att det har att göra med normer, värden, läroplaner, bankonventioner, genomtänkande, vägande av ord. Att det kan begränsa, inspirera, kategorisera, möjliggöra, omöjliggöra….
Jag tänker på bedömning och jag undrar om vi klara oss undan det i förskolan, om vi någonsin kommer att klara oss undan det. Alla uttlanade om barn kan vara bedömningar som formar och möjliggör eller omöjliggör våra barns utforskande om världen.
Hur gör vi för att inte passa in dem i våra vuxna normer? Hur kan vi öppna upp för att barnens röster ska höras, att deras görande ska tas på allvar? Hur kan vi möta barnen på deras vilkor? Hur gör vi för att ge barnen en ärlig plats i samhället idag, som barn inte som någon som ska bli vuxen?
Kullerbyttan 