Jag stöter ofta på pedagoger som pratar i termer som att något är eller inte är Reggio. Det är också många som frågar mig om Reggio Emilia inspirationen på detta sätt. Jag har funderat mycket över detta och tänker som följer.
Jag har länge eftersökt ord för vad det är vi håller på med i Sverige utifrån RE-inspirationen. Jag tänker att det inte finns något som är Reggio i Sverige. Jag vill istället definiera vad det innebär att vara inspirerad av tankarna kring lärande (för både vuxna och barn) i Reggio Emilia.
Jag tänker på det som Loris Malaguzzi sa om att tankarna och upplevleserna från Reggio Emilia ska får vara en inspiration och inte ett pedagogiskt program som man kan ta över och börjar få en tanke om vad det kan har inneburit. Loris var noga med att varje lands kultur och kontext var viktig för att forma utbildningen. Hur gör vi vårt lands kontext och kultur synlig i vår verksamhet? Hur skiljer sig vårt sätt att tänka från Italienarnas? En sak som slog mig var hur man tittar mycket på naturmaterial inne. Det var någon, en kollega eller en kurskamrat som sa i stil med – Man tar in löv och pinnar på förskolan för att man gör det i Italien men tänker inte på att barnens kontakt med naturen där är mycket liten jämfört med vad den är här i Sverige. Här tar vi barnen till skogen för att utforska detsamma. Detta tyckte jag var ett mycket talande exempel på att man bara har ”tagit över” något utan att reflektera över varför.
Jag tänker också att man ofta dömer ut eller ser ner på ”traditionellt” tänkande och görande i förskolan och ser då också ner på förskolans kulturella kontext. Jag skulle vilja att vi istället tittar närmare på det vi har gjort (jag säger vi fast jag inte arbetat mer än 4 år i förskolan och inte hunnit var med om så värst mycket historia) och tänker på vad det har bidragit till och hur vi ställer oss till det idag.
 |
| Är det ”Reggio” att använda Ipad i förskolan? |
Det är många pedagoger som blir förvirrande och tappar fotfästet när de börjar arbeta på ett annat sätt. Detta kan vara ett medel för att hitta nya vägar men också bli en nedåtsprial då pedagogerna snart inte vågar göra något av verksamheten för att de är rädda för att ”trampa fel” och göra något som enligt deras kollegor, ledning, föräldrar eller vem det nu kan vara som har en åsikt, inte skulle vara tillräckligt mycket ”Reggio”. Det är detta jag ställer mig mycket frågande inför eller närmaste ifrågasättande inför.
Jag har också mycket svårt för tänket kring att det finns rätt och fel (känn på den Bertil! 🙂 Min tanke är att man motiverar det man gör utifrån situationen och utifrån barnen. För mig är RE-inspirationens största gåva att vi som pedagoger faktiskt reflekterar över det vi gör med barnen och att vi ser barnens lärande och utforskande som något värdefullt, något som vi är nyfikna på. Cristian Fabbi har sagt ”Vi har lärt från vår historia att vi inte bör förbjuda något” Jag anser att vi bör vara nyfikna istället och reflekterande. Söker vi att olikheter ska berika vår verksamhet så bör vi också tillåta dem utan att se ner på eller förminska deras betydelse. Så länge vi har barnets utforskande och lärande för ögonen och i hjärtat och så länge vi hela tiden reflekterar tillsammans med våra kollegor och med barnen kring det vi gör ♥
 |
| …eller lär man sig bättre med lera? |
Vad tänker ni?
PEDAGOGISKA KULLERBYTTAN 
Lämna ett svar till Förskollärare Avbryt svar