Atelierista- Älska förändring!

Tarja Häikiö är en engagerad och passionerad inspiratör för oss som vill förestå mer om hur man arbetar i förskolan i Reggio Emila. Tarja har arbetat nära Reggio Emilia i många år och har skrivit sin doktorsavhandling, Barns estetiska läroprocesser : atelierista i förskola och skola, Häikiö 2007  om Atelieristans roll då hon intervjuade och tog del av erfarenhterna hos lärarna i Reggio Emilia. Hon mötte oss denna mörka, och senare även regninga, torsdagskväll på HDK i Göteborg (Högskolan för Design och Konsthantverk). Vi fick två timmar med tankar från Tarjas avhandling där hon beskriver filosofin och tankarna bakom de ställningstaganden som gjorts i Reggio Emilia.

Många tankar flög genom huvudet några dröjde sig kvar lite extra som tankarna kring den polarisering som finns i de tankar om lärande som finns i Reggio Emilia. Tarja sa – Ni kommer att märka att jag säger emot mig själv, eftersom om det ena finns så måste även den andra finnas. Motsatser och motpoler är det som livet består av. Om inte svart är hur vet vi vad vit är? Om inte sorg finns hur kan vi känna glädje? Mjukt och hårt, strävt och lent, runt och kantigt….Vi kategoriserar världen utifrån våra intryck och hur vi upplever olika saker.

Vi pratade om den struktur och ordning som finns i Reggio Emilia (intressant appropå Björklunds diciplinuttalnade) om hur allt material har sin plats, är sorterat utifrån olika egenskaper och hur barnen hanterar materialet. Björklund skulle med alla säkerhet kalla det att barnen respekterar lärarnas ordning men jag skulle hellre vilja uttrycka det som lärarna har fått barnen att förstå att materialet har ett värde, att det ger barnen möjligheter, att det ger oss möjligheter. På så sätt är det också vårt att ta hand om, vårt att se efter. Det är här jag tror att Björklund har fel, jag tror inte man kan hota elever till ordning , jag tror att man måste få dem vilja ha det själva.

Jag tänker mycket på att saker aldrig är svarta eller vita fastän vi gärna vill göra dem till det, att det är viktigt att alltid ha många ingångar (barns tankar, pedagogerns tankar, pedagogistans tankar. atelieristans tankar, föräldrars tankar, politikers tankar, samhällets tankar)  för att närma oss den verklighet som vi skapar tillsammans. Ett evigt diskuterande, reflekterande, dialogiserande, runt, runt, runt. Det tar aldrig slut för att allt ständigt är i förändring. Älska förändring! som Loris Malaguzzi uttryckte det.

Vad har morgondagen att erbjuda?

Arbetar man med utbildning så måste förändringen få en kärleksförklaring eftersom att man ständigt förändras när man lär sig nya saker och eftersom världen, varje dag vi vaknar upp, faktiskt inte är den samma som igår. Hur påverkar detta utbildning och hur påverkar detta det innehåll vi har i vår verksamhet? Jag söker nya frågor i hur man kan lära att lära för att få en drivkraft att påverka förändring och ta framtiden i sina händer.

Jag tänker på min kollega som arbetar i ett projekt som handlar om grodor med sina 3-5åringar. Hon beskriver för mig hur barnen hela tiden ställer nya frågor och prövar sina hypoteser, ”Nähä, om det inte var så så kanske det är så här. ” De lär sig hur de kan utforska och lära om de saker de är nyfikna på. Jag tänker att de övar hur de förhåller sig till omvärlden. Detta pågår hela tiden. Barnen ser sitt forskningsområde överallt, de pratar om det ständigt och de hittar nya ingångar till hur det kan vara och varför. Barnen gör andra barn intresserade och sprider glädjen, engagemanget, nyfikenheten vidare. Det är så jag vill att förskolan (och skolan med för den delen) ska vara. En plats för engagemang, nyfikenhet, passion, glädje och även för motstånd, kämparglöd, gnisslande tänder och stångande huvuden, för lärandet (förändring) är inte alltid enkelt. Det kan till och med vara svårt 😉

Tack Tarja!


7 reaktioner på ”Atelierista- Älska förändring!

  1. Se upp med Tarja, Linda! Jag tycker hon låter som en riktig postmodernist.
    Om det är något som inte bör uppmuntras i barns lärande så är det postmodernismens extremt relativistiska tänkande: Det finns inga sanningar, bara enskildas tolkningar; en kopia är lika värd som ett original etc. Att ha som sin idé att motsäga sig själv är inget eftersträvansvärt i livet utom i filosofiska betraktelser som vuxen.

    Gilla

  2. Bertil, du tar alltid den enkla vägen ut! Det borde finnas många saker här som du kan hålla med om 🙂 men jag ska rikta blicken dit du riktat din.
    Jag håller med dig att det inte blir intressant med lärande om det inte finns något att lära, om inget är sant, men saken är den att för varje individ finns det sanningar. Du har din och jag har min och någonstans där så möts vi ändå. Det är ju det vigör, skapar ”sanningar” tillsammans om hur vi upplever vår värld. Denna upplevelse förändras ju mer erfarenheter vi skaffar oss och ju fler människor vi möter som har andra erfarenheter. Det är ju detta om är intressant- att vi i våra möten lär oss mer av och om varandra.
    Vi har gemensamt kommit fram till en metod som vi kallar ”vetenskapligt bevisad” men den är ju fortfarande bara vad vi har kommit överens om ska vara det vi litar på. Den visar det vi har bestämt och det är bara det den visar, inget annat. Du om har forskat och kan metoderna vet ju åkerit också att om minsta lilla förändras så är inte forskningen aktuell längre . Det är ju faktiskt väldigt lite kunskap som vi över huvud taget kan mäta. Jag tror det finns ett större perspektiv än så.

    Men Bertil, säg mig! Vad tänker du om att lärande är förändring och om att man faktiskt inte kan skrämmas till ansvarskänsla och ordning?

    Gilla

  3. Vilken enkel väg? Att bara hålla med är väl enklare.

    Nu finns det ju saker och ting som är sanningar; Karl XII dog 1718, vatten fryser i snitt vid noll grader, människor upptäcker människoliknande figurer i terrängen snnabbare än annat, små barn kan höra i livmodern, månen är ca 38 000 mil bort, människor gillar att få beröm mer än kritik etc. Sedan finns det mer diskutabla ting av moralisk art: Att döda är fel (utom i krig), att ljuga är fel (utom då vi vill unvika att skada någon), förskolor är bra (kan vara tvärtom för vissa barn) etc.
    Till barn måste vi tala om att fakta är fakta men ibland förhålla skeptiska till vissa ting.
    Att mena att allt är konstruktioner gör världen onödig bräcklig för barnen.
    Det är klart att lärande innebär nytillskott i kunskapsmämngdden och därmed lärande!
    Det ansvar man skrämas till (vilken skrämsel menar du?) blir ögontjänaransvar

    Gilla

  4. Jag håller med Bertil 🙂 En apelsin är en apelsin, inte en banan och vill barnet ha en apelsin får man berätta för barnet att det heter apelsin inte banan.

    Det den filosofiska nivån gör, är att man som vuxen får ett annat förhållningssätt till vad som är fakta. Detta gör en ödmjuk inför vad som kan vara sanningar. Det handlar inte om att skapa en filosofikurs för barnen utan snarare ta reda på hur barn kan tänka tillsammans. Detta gör att vi lär oss om hur barn tänker och på så vi också kan veta hur vi ska vara bra pedagogiska ledare för barnen.

    Med skrämsel menar jag hot om prickar, kvarsittning, avstängning osv. Det ger ögontjänare ja!

    Intressant dialog Bertil 🙂

    Gilla

  5. Viktiga tankar du delar Linda, tack! Många tankesnurrar väcks hos mig och jag tycker också det är viktigt att tänka FÖRÄNDRING och att våga utmana sig själv i sitt egna tänkt och med andra. Jag söker också nya frågor där att lära andra att lära är viktigt och intressant!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s