Jag har börjat förstå, genom de många studiebesöken både från Sverige och utomlands, genom dialogen med många olika pedagoger, förskolechefer, lärare från skolan, svärföräldrar, föräldrar och många många fler, att den miljö vi (barn och pedagoger) skapar i förskolan kan för många vuxna verka märklig om än vacker och intressant. Från första början när pedagoger vallfärdade ner till Reggio Emilia för att ta del av en förskolekultur som var olik våran i tilliten till barnens förmåga, i tron på barnets kompetens, i medvetenheten om barnets rätt att vara i rika miljöjer som någonstans snuddar till deras värld av fantasi och kreativitet så började också frågorna kring yta och innehåll diskuteras. Väl hemma i Sverige var det många som ställde upp de blå falskorna i fönstrena och inspirationen från RE blev kallad ”de blå flaskornas pedagogik”. Loris Malaguzzi bad att pedagogerna skulle glömma det de sett och ta med tankarna om hur och sedan skapa i sitt eget samanhang. Det var nog omöjligt för dessa pedagoger att glömma, att inte drabbas av det de såg och vilja skapa dessa möjligheter för sina barngrupper, på sina förskolor. Jag tänker att det som Loris Malaguzzi menade var att tanken om barnet som kompetent, som en utforskare, som en kulturskapare ger inga andra möjligheter utan att skapa en förskola som ger plats åt detta. Jag tror också han ville säga att det inte räcker med att samla det vackra och det fina utan att tänka och skapa tillsammans med barnen, utan att vara genuint nyfiken på vad barnen har att säga.
Det som jag tror drabbade de svenska pedagogerna som de själva kanske inte kunde sätta ord på var känslan av att få förundras i förskolan, att kliva in i ett rum där barnens fantasi och kreativitet synliggörs, att få kliva in i ett rum där vuxna har gett barn verktyg för att synliggöra sina tankar, idéer och görande. Barns världar ligger så långt ifrån vuxnas inramade tänkande. Barns kreativitet begränsas inte av en erfarenhet som säger dem att det inte är möjligt. Att som vuxen möta barns världar i förskolan kan rubba en ur balans.
Det kan ur ett vuxet perspektiv vara skrämmande att tappa kontrollen på det viset, att låta något material hängas upp, ställas fram, erbjudas och sedan vänta på vad som ska hända, vad barnen ska visa, vad materialet ska inspirera till, hur barnens ska diskutera, vilka berättelser som ska skapas. Vårt uppdrag ligger i att skapa dessa miljöer som kan leda till att barnen får möjlighet att visa sina tankar, sitt uttryck, sin kreativitet. Det kan också kännas otroligt att barnen tar hand om miljön på detta sätt, att de ”klarar av” de utmaningar som finns, att de kan leka och tänka tillsammans i miljön, att miljön får bli ett verktyg för deras skapande.
Detta är på något sätt kärnan för mig i hur man skapar en förskola som blir barnen förskola, hur man konkret arbetar med meningsskapande, delaktighet och demokrati. En verkstad där alla barn kan hitta sina uttryck, där man synliggör olikheter genom ett rikt utbud-erbjudandet av verktyg och genom att visa hur alla har en plats här, att alla tillsammans har skapad det som förskolan innehåller. Förskolan ska kicka igång, ställa frågor, erbjuda möjligheter till utforskandet av dessa frågor.
Barnens tankar kan bygga broar till världar som går förbi vad vi vuxna ser. Vi ser en mobil med reflexer och pärlhalsband medans barnen ser ett musikinstrument när de svänger reflexerna mot varandra och lyssnar och skrattar åt ”klonget” som bildas när reflexerna stöter ihop och pärlorna skramlar i upphängningen. Vi ser en vacker yta medans barnen upptäcker regnbågar och solkatter som reflexerna skapar på golvet, i taket och på väggarna. Vi ser ett cyckelhjul med pärlor medans barnens ser ett pågående projekt av pilleri där pärlbanden växer med barnens arbete och hittar nya vägar genom hjulet. Många vuxna tror inte att barnen själva har relationer till allt material som finns på torget, de tror att det är vuxna som har bestämt. Vuxna har tänkt utifrån vad barnen har visat. Vuxna har med sin erfarenhet av material valt ut, placerat ut och låtit barnen utforska och ta del av de erfarenheterna för att barnen sedan ska kunna visa hur de tolkar, vad de får för tankar och hur de vidare utvecklar detta mot nya erfarenheter för oss alla. En av pedagogerna sa igår – Jag skulle vilja ta med barnen hit, för att de ska få se vad som är möjligt.
Varje gång jag gör ett tillägg i miljön är barnen där. De frågar de undrar de tänker tillsammans vad detta är som har kommit till deras torg. De visar mig hur de vill använda materialet och de sammanför olika material med varandra. Det senaste exemplet var hur de sammanförde de vackra snäckorna som fanns som inspiration i ateljén med skölpaddan (en från början liten sköldpadda som svällde upp när den samlade vatten och på så vis växte) som var på besök i vårt akvarie. Barnen ville mata sköldpaddan och ploppade ner snäckorna till den. – Här kommer lite mat, vi ska bara ha snäckorna som mat Linda! Jag lyssnade och föreslog senare att vi skulle ställa snäckorna tillsammans med akvariet och nu pågår där ett utforskande av snäckorna i vattnet. Det jag gör med barnen varje dag är att visa dem vad som finns, jag vill få dem att upptäcka möjligheterna att faktiskt kunna komma till sin förskola och ha en idé och förverkliga den här tillsammans med andra som tänker och vänder på idén och förvandlar den tillsammans. För mig är det demokrati, för mig är det delaktighet och meningsskapande.
Mina frågor blir, hur ser vi förbi det vi tror vi ser och undersöker den mening som ligger däri? Hur tar vi våra vuxna tankar och ramar och lägger undan dem för att glimta in i barnens värld? Hur blir vi i förskolan bättre på att med dokumentationes hjälp synliggöra de tankar som rör sig i rummet? Hur kan vi som vuxna se/visa att barnen äger rummet?
Så åter till frågan som blev inläggets rubrik, Glim, glam och glamour- får lärandet vara vackert? För mig är lärandet vackert! Att få förundras och förbryllas över den miljö man vistas i, att få upptäcka det märkliga i det vanliga (Paola Strossi) och att få tillgång till material som lockar, ropar, speglar, glittrar, glimmar, kletar, doftar, klirrar- som ger ett intryck- och som speglar den fantasi och kreativitet som finns inom varje barn är för mig en självklarthet och för barnen en nödvändighet.
PEDAGOGISKA KULLERBYTTAN 
Lämna en kommentar