Atelierista- En atelierista är inte, en atelierista blir!

En ATELIERISTA är inte, en ATELIERISTA bliri relation till de möjligheter, värden och normer som råder i förskolan och i samhället.

Meningen ovan är en lek med Elisabeth Nordin Hultmans[1]ord om hur barn blir till i de sammanhang de befinner sig i, hur allt runtomkring påverkar och skapar barnet i stunden. Frågan om att definiera Atelieristans roll har varit genomgående under kursen och också bara möjlig att besvara utifrån den kontext som var och en av oss befinner oss i. Detta har blivit extra tydligt i basgruppsreflektionerna där vi alla har haft olika förutsättningar och uppdrag. Atelieristan blir också på olika sätt beroende på vilka erfarenheter, tankar, möten hen bär med sig. Jag önskar att jag som Atelierista kan skapa möjligheter för att bli en ingångsättare, en uppochnervändare, en synliggörare men framförallt en lyssnare med ödmjuka öron och ögon. En relationsbyggare med både barn och pedagoger för att få möjlighet att tänka tillsamman med dem i den sköra osäkerhet som lärande- förändring innebär.
Vi har under kursens gång fått många tankar om bildskapandets betydelse och om hur vi som pedagoger har makten att värdera olika uttryck utifrån vårt eget tyckande eller utifrån en re-producerad tanke om ämnets/materialets värde. Min förståelse för hur min egen bakgrund som teaterpedagog , som dansare samt sångerska ger mig möjligheter att skapa utifrån min konstnärliga bakgrund. Jag har försökt anpassa mig efter vad en Atelierista ska(bör) vara till att tänka vad jag som Atelierista skulle kunna bli– med min erfarenhet och min plats i mitt sammanhang. Jag har gjort kopplingar kring mina erfarenheter av scenografi och arbete med ljud och ljus på scen till mitt sätt att arbeta med den pedagogiska miljön. På något sätt har jag förstått vart jag kommer från och hur jag använder mig av det.
Tanken som har växt är att allt som vi människor gör oavsett ålder är ett utforskande, en önskan om att hitta vår plats i världen, att förstå något om det som omger oss, ett sökande efter mening. I vår strävan efter att kategorisera allting har vi velat sortera det och dela upp det för att på så sätt försöka få någon överblick. Dessa delar har vi sedan försökt att lära ut. I allt separerande har meningsskapandet gått förlorat, för i allt uppdelande försvinner helheten och delarna blir inget värda. I den svenska förskolekulturen ingår en hel massa aktiverande istället för meningsskapande. Detta tror jag är Atelieristans största utmaning, att finna barnens hypoteser, deras meningsskapande. Jag tänker på vad Loris Malaguzzi sa om att barn vill ha svåra utmaningar, jag vill vara en Atelierista som våga ge dem det och som vågar lita på att barn är viktiga som barn inte för att efterlikna vuxna.
Under föreläsningsdagarna med Cristian Fabbi[2]landade min förståelse, för pedagogens roll, i skapandet av de generativa frågorna. Jag har under detta år tänkt mycket kring hur jag som pedagog har backat och nu behöver  ta mig in igen för att utmana barnen. Maktperspektivet är en avgörande insikt. Vi kan aldrig förneka den makt som vi har bara av att vara vuxna, att vara lärare, att bära erfarenheter och kontext, vi måste istället hantera makten. Som Fabbi sa, att även om vi kliver åt sidan så påverkar vi makten eftersom att vi just beslutar oss för att kliva åt sidan. Vi är en del av makten och vi behöver agera för att skapa förutsättningar för att fördela den.  Vi behöver också förstå vad vi som pedagoger har för erfarenheter kring barns lärande/utforskande och använda oss av dem för att skapa möjligheter för barnen samt öva oss i att förstå hur vi ska förändra den tanke vi hade utifrån vad barnen har visat. I de generativa frågorna bör det finnas frågor som både leder barnens utforskande och pedagogernas utforskande om barnens lärande vidare, det senare är något som jag tror vi oftar glömmer.
Vi  pedagoger tänker mycket kring vad som är framtids kompetenser. Susanne Westerberg[3]tog upp dagens utmaningar i den visuella kulturen där tillgången till bilder och användandet av har dem har exploderat i och med användandet av digitala medier,  denna aspekt tar också Carla Rinaldi[4]upp. Rinaldi menar även att ur detta kommer det växa något nytt som kommer förena människor mera än separera och som gör att människor kommer ta tillbaka skapandet av bilderna från media. En motreaktion måhända? Förändringen har också inneburit en massiv rucking av maktperspektivet kring  vem som ”äger” kunskapen när den bara är ett ”klick” iväg och frågan om vad som verkligen är kunskap, detta påverkar utbildning mer än vi kan förstå. En Atelierista befinner sig mitt i detta sammanhang och behöver vara aktivt sökande inom de kulturella strömningar som påverkar utbildningen, samhällskulturen och barnkulturen. En Atelierista behöver också våga utmana de rådande ”för givet tagandena”. Här har Atelieristan en styrka i sin roll som konstnär där konsten har en historia av att våga ifrågasätta, vända och vrida på perspektivet samt synliggöra dem genom att spegla dem tillbaka på samhället. Fredrik Gunve[5] vågade under sin föreläsning om samtidskonst utmana våra föreställningar vad konst kan vara eller bli. Jag tror som Fredrik att konsten uppstår i relationen med mottagaren. Utan relationen påverkas inte tanken och dialogen uppstår inte. Precis som i lärande, precis som i i förändring.
I barnets möte med  färgen, leran, rörelsen, ljuset, ljudet så startar något hos både barnet och materialet. En ömsesidigt påverkande som transformerar  barnet och materialet mot något annat. Allt är kontextbundet och det går inte att skilja barnet (människan) från omgivningen. Vi har refletkerat mycket i basgruppen om hur man som pedagog påverkar och hur man använder sin påverkan. Hur jag som pedagog blir, hur jag skapar mig själv i förhållande till barnen och materialet, hur jag genom mitt sätt att arrangera material, miljö, sammanhang tillsammans med barnen producerar den makt som utgör vår gemensamma kontext. Dessa är alla ställningstagande kring hur lärande blir till som ständigt måste vara i rörelse eftersom allt hela tiden förändras. Jag möter inte samma barn idag som imorgon och inte heller jag är den samme. Att börja förstå vad transformativt lärande[6]kan innebära och hur tankarna om det kommer tvinga oss att förändra vårt sätt att undervisa, är en nödvändighet och en utmaning för oss pedagoger.
Tarja Haikiö[7]berättade att man i Reggio Emilia talar om Previsionalitá- förmåga att kunna ”se” in i framtiden, att skapa sin framtid som en framtidskompetens. En egenskap som jag tänker är betydelsefull för detta är kreativitet. Utifrån Tarjas föreläsning så ligger skillnaden för mig mellan fantasi och kreativitet i att tänka eller handla. Fantasin låter oss kombinera olika erfarenheter i vår tanke men kreativiteten låter oss lösa problemen med att realisera dem. Kreativiten är för mig en problemlösar-kompetens. Mer svårfångade egenskaper för kreativitet är modet , modet att våga göra och tänka på andra sätt. Här kan Atelieristan bli en förebild, en som ropar att det är möjligt!

Allt hänger samman, vår syn på människor, vår syn på samhället och på utbildningens syfte. Carla Rinaldi lyfter tre värden som hon anser behöver ligga till grund för bildningsprocessen; mänsklig värdighet, delaktighet och frihet.[8]Hur närmar vi oss andra som tänker på andra sätt och hur lyssnar vi och öppnar upp för oliktänkande? Hur blir vi inte bara en ”klubb för inbördes beundran” utan verkligen några som påverkar och rör runt i synen på barn och barns görande? Jag tror vi tillslut alltid faller tillbaka in i lyssnandet, i lyssnandet på barnen, på kollegor, på föräldrar, på alla som har en önskan att dela barnens tolkning av världen. Att vi alltid har mjuka ögon som Mia Andersson[9]uttrycker det i sin föreläsning om Dokumentation kring projekt, där hon också  sa ”som du lysnar får du svar”- en uttalande som visar att vi som lyssnar också är medskapare!  Vi behöver alltså vara lika nyfikna och ödmjuka mot vuxna som mot barn, mot kollegor som mot föräldrar eller politiker. Vi behöver också arbetar mot att sluta tänka att något kan vara rätt eller fel utan att det helt enkelt bara är olika. Vi bör aldrig sträva mot ett konsensus utan tillåta en mängd varitation men alltid kräva eftertanke och omtanke.

”För att fostra oss själva måste vi försöka förstå olikheter snarare än yrka på att de elimineras. Detta innebär att närma sig varje individ med stor känslighet för hans eller hennes särskilda bakgrund och personliga historia. Det betyder att ”lyssna” till olikheterna (vi talar om en ”lyssnandets pedagogik”), men också att lyssna till och acceptera de förändringar som sker inne i oss, och som genereras av våra relationer eller snarare av våra interaktioner med andra. Det betyder att vi måste avstå från varje sanning som vi ser som absolut, vara öppen för tvivel och värdesätta förhandling som en ”det möjligas strategi”.”

Carla Rinaldi[10]

Referenser:


[1]Elisabeth Nordin Hultman; Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande, Liber 2010, s 168
[2] Cristian Fabbi, Föreläsningsdagar Pedagogista/Atelierista, april 2012
[3] Susanne Westerberg, Visuell Kultur, föreläsning Högskolan för design och konst april, 2012
[4] Carla Rinaldi, Att göra lärandet synligt, s. 45, Project Zero & Reggio Children
[5] Fredrik Gunve, Samtidskonst, föreläsning högskolan för design och konst, mars 2012
[6] Hillevi Lenz Taguchi, Pedagogisk dokumentation som aktiv agent, Gleerup 2012
[7] Tarja; Bildarbete i Reggio Emilia, föreläsning Högskolan för design och konst, Göteborg 2012
[8]Carla Rinaldi, Att göra lärandet synligt, Project Zero & Reggio Children, 2009
[9] Anna-Maria Andersson, Dokumentation kring projektarbete, Högskolan för konst ochd design, Göteborg  november 2011
[10] Carla Rinaldi, Att göra lärandet synligt, s. 42 Project Zero & Reggio Children, 2009

8 reaktioner på ”Atelierista- En atelierista är inte, en atelierista blir!

  1. Men Linda, är det inte så att alla människor i alla roller både ÄR och BLIR?

    Gör man inte verkligheten mindre verklig genom att upprepa sådana här självklarheter för olika grupper av individer? En fråga bara.

    Gilla

  2. Ja tänk Bertil, man kunde tycka det var självklart men ändå stöter jag dagligen på uttalande och handlande som maifesterar att barn, miljö, pedagog är oberoende av varandra. Mer och mer lägger man nu över problemet på barnet/eleven och tittar på vad det är för ”fel” på dem. Ta bara den senaste debatten om ADHD-diagnostiserandet.Tänk också på debatten om lärarna. Alla vet vad är lärare är men se vilka olika bilder vi har när vi väl lägger tankarna om läraren på bordet. Genom att förstå detta så gör vi verkligheten mer komplex. Vi förstår att den inte är bara svart och vit, att det inte finns några quick-fix som katederundervisning eller vad det nu kan vara. Förskolan har länge agerat under tanken om quick-fix, man har satsat på enstaka metoder som t.ex. TRAS, MIO, STEGVIS för att på något sätt försöka rätta till något som man upplevt som otillräckligt. Dessa tankar är långt ifrån någon vardagsmat i förskolan. En fördjupad förståelse för samband behövs. (Är det inte det jag alltid pratar om….)

    Gilla

  3. Ja du Lotta, hade det funnits ett generellt svar på det så hade jag nog tagit patent på det, ha ha ha 😉

    Första delen för mig är att bygga relation, visa att jag är genuint intresserad av personen oavsett om det är ett barn, en förälder, en kollega….Jag upplever att genom att visa ett genuint intresse så öppnar man upp. Det handlar ju om att mötas, då tror jag vi måste sätta vårt eget tyckande i andra rummet och försöka möta personen i det som upptar hen just nu. Det behövs också en tillförlit i att veta att jag kan vara en trygghet, någon att vända sig till, någon att stötta sig på, någon att dela tankar med.

    Nästa del är att själv delta. Att göra tillsammans och att göra för att visa att det är ok. Detta märker jag tydligt när någon station t.ex. stannar av. Istället för att byta material ägnar jag mer tid åt att vara där med barnen. Jag försöker inspiera och kommunicera.
    När materialet återigen ägs av barnen och intresserar dem drar jag mig ur och ägnar tankarna åt att hitta utmaningar utifrån vad barnen har visat mig.

    Sista delen för mig blir att synliggöra intressen och relationer.Knyta grupper eller personer tillsammans och visa dem att jag ser vad de gör och uppskattar det samt förslå saker de kan göra/utveckla tillsammans. Här är det enligt min erfarenhet ett måste att de två ovanstående delarna redan fungerar.

    Ja, här landar jag. Vad tänker du? Hur gör du?

    Gilla

  4. Jag tänker ganska lika, tror jag��. Svårigheten ligger kanske inte så mycket i relationsskapandet som i själva lyssnandet. Det är svårt att lyssna och sätta sig in i vad den andre tänker ofta går vi igång själva med våra egna tankar i stället för att föra samtalet vidare med generativa frågor tex. Jag tror att jag börjar förstå detta nu.
    Ha en skön ledighet!!

    Gilla

  5. Jag tänker att lyssnandet är relationsskapande. Det du menar är kanske att det är de generativa frågorna som är svårigheten?

    Frågan är väl vad syftet med samtalet är; att man ska framföra sina egna tankar eller lyssna och förstå någon annans, om man ska få till stånd en ”lösning” eller ett ”konsensus” eller bara lära mer om hur den andre tänker. Har man så här olika ingångar till samtalet så blir inte utgången som någon av parterna tänkt.

    Gilla

  6. Linda! I din blogg hittar jag bland annat många tankar kring det viktiga sammanhang förskolan är och att atelieristan kan vara den som skapar möjligheter genom att kunna utmana, vända upp och ner, synliggöra och bygga relationer. Du problematiserar både makt och förskolekulturen och det är en viktig del tänker jag, att både vara analytisk men och så titta kritiskt på vårt sammanhang så man inte blir som du beskriver – ” klubben för inbördes beundran” Det är spännande att följa dina reflektioner kring dina erfarenheter och dit möte med utbildningen – där väcks många nya ingångar och en förståelse för atelieristans roll skapas med värme, omsorg och mitt i ett meningsskapande.
    Varmt lycka till i fortsättningen och tack för dessa två terminer! Hälsningar Mia

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s