En ATELIERISTA är inte, en ATELIERISTA bliri relation till de möjligheter, värden och normer som råder i förskolan och i samhället.
Meningen ovan är en lek med Elisabeth Nordin Hultmans[1]ord om hur barn blir till i de sammanhang de befinner sig i, hur allt runtomkring påverkar och skapar barnet i stunden. Frågan om att definiera Atelieristans roll har varit genomgående under kursen och också bara möjlig att besvara utifrån den kontext som var och en av oss befinner oss i. Detta har blivit extra tydligt i basgruppsreflektionerna där vi alla har haft olika förutsättningar och uppdrag. Atelieristan blir också på olika sätt beroende på vilka erfarenheter, tankar, möten hen bär med sig. Jag önskar att jag som Atelierista kan skapa möjligheter för att bli en ingångsättare, en uppochnervändare, en synliggörare men framförallt en lyssnare med ödmjuka öron och ögon. En relationsbyggare med både barn och pedagoger för att få möjlighet att tänka tillsamman med dem i den sköra osäkerhet som lärande- förändring innebär.
Vi har under kursens gång fått många tankar om bildskapandets betydelse och om hur vi som pedagoger har makten att värdera olika uttryck utifrån vårt eget tyckande eller utifrån en re-producerad tanke om ämnets/materialets värde. Min förståelse för hur min egen bakgrund som teaterpedagog , som dansare samt sångerska ger mig möjligheter att skapa utifrån min konstnärliga bakgrund. Jag har försökt anpassa mig efter vad en Atelierista ska(bör) vara till att tänka vad jag som Atelierista skulle kunna bli– med min erfarenhet och min plats i mitt sammanhang. Jag har gjort kopplingar kring mina erfarenheter av scenografi och arbete med ljud och ljus på scen till mitt sätt att arbeta med den pedagogiska miljön. På något sätt har jag förstått vart jag kommer från och hur jag använder mig av det. 
Tanken som har växt är att allt som vi människor gör oavsett ålder är ett utforskande, en önskan om att hitta vår plats i världen, att förstå något om det som omger oss, ett sökande efter mening. I vår strävan efter att kategorisera allting har vi velat sortera det och dela upp det för att på så sätt försöka få någon överblick. Dessa delar har vi sedan försökt att lära ut. I allt separerande har meningsskapandet gått förlorat, för i allt uppdelande försvinner helheten och delarna blir inget värda. I den svenska förskolekulturen ingår en hel massa aktiverande istället för meningsskapande. Detta tror jag är Atelieristans största utmaning, att finna barnens hypoteser, deras meningsskapande. Jag tänker på vad Loris Malaguzzi sa om att barn vill ha svåra utmaningar, jag vill vara en Atelierista som våga ge dem det och som vågar lita på att barn är viktiga som barn inte för att efterlikna vuxna. 
I barnets möte med färgen, leran, rörelsen, ljuset, ljudet så startar något hos både barnet och materialet. En ömsesidigt påverkande som transformerar barnet och materialet mot något annat. Allt är kontextbundet och det går inte att skilja barnet (människan) från omgivningen. Vi har refletkerat mycket i basgruppen om hur man som pedagog påverkar och hur man använder sin påverkan. Hur jag som pedagog blir, hur jag skapar mig själv i förhållande till barnen och materialet, hur jag genom mitt sätt att arrangera material, miljö, sammanhang tillsammans med barnen producerar den makt som utgör vår gemensamma kontext. Dessa är alla ställningstagande kring hur lärande blir till som ständigt måste vara i rörelse eftersom allt hela tiden förändras. Jag möter inte samma barn idag som imorgon och inte heller jag är den samme. Att börja förstå vad transformativt lärande[6]kan innebära och hur tankarna om det kommer tvinga oss att förändra vårt sätt att undervisa, är en nödvändighet och en utmaning för oss pedagoger.
Allt hänger samman, vår syn på människor, vår syn på samhället och på utbildningens syfte. Carla Rinaldi lyfter tre värden som hon anser behöver ligga till grund för bildningsprocessen; mänsklig värdighet, delaktighet och frihet.[8]Hur närmar vi oss andra som tänker på andra sätt och hur lyssnar vi och öppnar upp för oliktänkande? Hur blir vi inte bara en ”klubb för inbördes beundran” utan verkligen några som påverkar och rör runt i synen på barn och barns görande? Jag tror vi tillslut alltid faller tillbaka in i lyssnandet, i lyssnandet på barnen, på kollegor, på föräldrar, på alla som har en önskan att dela barnens tolkning av världen. Att vi alltid har mjuka ögon som Mia Andersson[9]uttrycker det i sin föreläsning om Dokumentation kring projekt, där hon också sa ”som du lysnar får du svar”- en uttalande som visar att vi som lyssnar också är medskapare! Vi behöver alltså vara lika nyfikna och ödmjuka mot vuxna som mot barn, mot kollegor som mot föräldrar eller politiker. Vi behöver också arbetar mot att sluta tänka att något kan vara rätt eller fel utan att det helt enkelt bara är olika. Vi bör aldrig sträva mot ett konsensus utan tillåta en mängd varitation men alltid kräva eftertanke och omtanke.
”För att fostra oss själva måste vi försöka förstå olikheter snarare än yrka på att de elimineras. Detta innebär att närma sig varje individ med stor känslighet för hans eller hennes särskilda bakgrund och personliga historia. Det betyder att ”lyssna” till olikheterna (vi talar om en ”lyssnandets pedagogik”), men också att lyssna till och acceptera de förändringar som sker inne i oss, och som genereras av våra relationer eller snarare av våra interaktioner med andra. Det betyder att vi måste avstå från varje sanning som vi ser som absolut, vara öppen för tvivel och värdesätta förhandling som en ”det möjligas strategi”.”
Referenser:
Kullerbyttan 