Läste Ingrid Pramlings krönika i Lärarnas Nyheter, ” Dokumentera är inte det viktigaste” där hon vänder sig mot att dokumenterande i förskolan inte gagnar barnen. Pramling inleder med att hänvisa till Dewey och Köhler:

”Såväl John Dewey som Elsa Köhler förespråkade en reflekterande och problematiserande hållning till den pedagogiska verksamheten och med den sammanhängande frågeställningar” (SOU 1997:157, s 95). Förskollärare har vetat länge att man måste både observera och dokumentera för att ha ett underlag för sitt arbete med att utmana barn i deras lärande. Jag skulle dock vilja hävda att en viktig länk i kedjan som fattas i dagens debatt om pedagogisk dokumentation, är observation och analys. ”


Hon menar att pedagogerna i förskolan inte kan se vad de behöver se för att utveckla verksamheten. Detta är ju av allra största vikt. Här kunde man då tänka att Pramling skulle ge exemple på hur detta kan genomföras, vad som är vikigt att tänka på, hur man som pedagog kan utmanas att använda dokumentationen som ett verktyg för att utveckla verksamheten och få syn på sin barngrupp. Gör hon det? Nej. Det första hon säger att är i dagens pedagogiska dokumentation saknas observation och analys. Jag kan bara svara för vår verksamhet och den skulle jag vilja säga i allra högsta grad har observation och analys. Det är det som en grundstenen i hur vi använder dokumentationen. Vi tänker om det barnen gör, både med barnen och med andra pedagoger, analyserar det och dessa analyser får sedan konkreta konsekvenser för hur vi tillsammans utvecklar arbetet. Det som också är en väldigt viktig aspekt är att fler än en pedagog får möjlighet att se de olika barnen, här blir inte en pedagogs godtycklighet mallen för hur barnet uppfattas eller hur barnens utforskande tolkas. Vi delar dokumentation och ser på så sätt olika saker som vi sedan motiverar i våra val att gå vidare (välja material, utmaningar, bilder till barnen för reflektion, osv.)

Näst går Pramling på pedagogernas förmåga att sköta sitt jobb, att faktiskt göra det läroplanen efterfrågar.

”Det är ju här i skärningspunkten mellan lärarens förhållningssätt till barns lärande och deras förmåga att se det som är värt att se, som kvaliteten på verksamheten framstår. Det är här läraren bör ha både läroplanens strävansmål och barns erfarenhetsvärld i medvetandet – då kan ett tredje fokus, dokumentation, bli en aspekt för mycket.”

Det förbryllar mig ständigt hur man separerar dokumentationen från lärande, från verksamheten, från pedagogerna och från barnen. Menar Pramling att om pedagogerna ska tänka på att dokumentera så kan de inte tänka på läroplanen? Hur lär vi oss om barnens erfarenhetsvärld om vi inte lyssnar och pusslar ihop bitarna? För min och mina kollegors del så hjälper dokumentationen oss med just detta, att dra paralleller och koppla ihop hur barn tänker om det vi utforskar. Här arbetar vi bl.a. med mindmaps där vi skriver upp trådar när barnen tänker eller gör saker som de kopplar till vårt projekt.