Läste Ingrid Pramlings krönika i Lärarnas Nyheter, ” Dokumentera är inte det viktigaste” där hon vänder sig mot att dokumenterande i förskolan inte gagnar barnen. Pramling inleder med att hänvisa till Dewey och Köhler:
”Såväl John Dewey som Elsa Köhler förespråkade en reflekterande och problematiserande hållning till den pedagogiska verksamheten och med den sammanhängande frågeställningar” (SOU 1997:157, s 95). Förskollärare har vetat länge att man måste både observera och dokumentera för att ha ett underlag för sitt arbete med att utmana barn i deras lärande. Jag skulle dock vilja hävda att en viktig länk i kedjan som fattas i dagens debatt om pedagogisk dokumentation, är observation och analys. ”
Hon menar att pedagogerna i förskolan inte kan se vad de behöver se för att utveckla verksamheten. Detta är ju av allra största vikt. Här kunde man då tänka att Pramling skulle ge exemple på hur detta kan genomföras, vad som är vikigt att tänka på, hur man som pedagog kan utmanas att använda dokumentationen som ett verktyg för att utveckla verksamheten och få syn på sin barngrupp. Gör hon det? Nej. Det första hon säger att är i dagens pedagogiska dokumentation saknas observation och analys. Jag kan bara svara för vår verksamhet och den skulle jag vilja säga i allra högsta grad har observation och analys. Det är det som en grundstenen i hur vi använder dokumentationen. Vi tänker om det barnen gör, både med barnen och med andra pedagoger, analyserar det och dessa analyser får sedan konkreta konsekvenser för hur vi tillsammans utvecklar arbetet. Det som också är en väldigt viktig aspekt är att fler än en pedagog får möjlighet att se de olika barnen, här blir inte en pedagogs godtycklighet mallen för hur barnet uppfattas eller hur barnens utforskande tolkas. Vi delar dokumentation och ser på så sätt olika saker som vi sedan motiverar i våra val att gå vidare (välja material, utmaningar, bilder till barnen för reflektion, osv.)
Näst går Pramling på pedagogernas förmåga att sköta sitt jobb, att faktiskt göra det läroplanen efterfrågar.
”Det är ju här i skärningspunkten mellan lärarens förhållningssätt till barns lärande och deras förmåga att se det som är värt att se, som kvaliteten på verksamheten framstår. Det är här läraren bör ha både läroplanens strävansmål och barns erfarenhetsvärld i medvetandet – då kan ett tredje fokus, dokumentation, bli en aspekt för mycket.”
Det förbryllar mig ständigt hur man separerar dokumentationen från lärande, från verksamheten, från pedagogerna och från barnen. Menar Pramling att om pedagogerna ska tänka på att dokumentera så kan de inte tänka på läroplanen? Hur lär vi oss om barnens erfarenhetsvärld om vi inte lyssnar och pusslar ihop bitarna? För min och mina kollegors del så hjälper dokumentationen oss med just detta, att dra paralleller och koppla ihop hur barn tänker om det vi utforskar. Här arbetar vi bl.a. med mindmaps där vi skriver upp trådar när barnen tänker eller gör saker som de kopplar till vårt projekt.
”Inte minst ser vi i dagens debatt hur man kan använda ny teknik där barn dokumenterar sin erfarenhetsvärld i samspel med vuxna, något som inte varit möjligt i samma utsträckning innan Ipadens tid. Denna typ av dokumentation är förvisso direkt kopplad till barns lärande, men hur bidrar den dokumentation som görs på alla andra sätt till att barn utmanas i sitt lärande och till att verksamhetens kvalitet utvecklas?”
Här vill jag bara berätta hur barnens möjlighet att själva dokumentera, dra kopplingar till sådant de lärt/gjort förut, dela med sig av sina erfarenheter till andra, koppla ihop hemmet och förskolan har ökat enormt sen vi startade arbetet med Ipad. Det har gett oss, barn och vuxna, tillgång till material som vi har behövt för att gå vidare i projekten. Det skapar också historia och sammanhang för barnen. Här har vi varit, här är vi nu, Kommer ni ihåg hur det var, vad ni tänkte, hur ni kände? Detta är bara en liten yttepyttig bit av allt vi skulle kunna ha möjlighet att göra. Vi har precis startat.
”Varför är lärare så vilsna när det gäller dokumentation? Kanske är det så att dokumentation inte går ihop med att ha ett helhetsperspektiv, som vi alltid hävdar att vi har i förskolan.”
Vad är det för dokumentation som Pramling talar om? Jag börjar mer och mer fundera på det. Är det ett mätande och vägande av barnens kunskaper? Är det ett ”Här räknar Kalle till fyra och här räknar han till fem” ”Här hoppar Kalle jämfota och här hoppar Kalle på ett ben”. Är det något slags kryss-schema som visar vilka som kan klippa rakt? Då förstår jag Pramlings synpunkter på att det inte utvecklar verksamheten eller har ett helhetsperspektiv. Menar Pramling att det inte går att dokumentera ett helhetsperspektiv? I varje dokumentation kan man se olika saker beroende på vad man söker. Man kan använda samma dokumentation, t.ex. en filmsekvens, för att titta på t.ex. gemensamt lärande, individuellt lärande, materialets betydelse, gruppens relationer, olika ämnesmål eller vad man nu vill titta på.
”Vi kanske måste bestämma oss för att just nu observerar vi hur barn förhåller sig till varandra? Eller hur barn agerar kring matematikfrågor.”
Pramling, det är detta som kallas dokumentationsfokus, men det utgår oftast hos oss ifrån det som barnen finner intressant och sedan vad pedagogerna finner intressant i detta. Ett dokumentationsfokus finns alltid och helheten i det är temat/projekten. Vi dokumenterar inte ”allt”. Vi dokumenterar det som hör till projekten. Uppstår det saker som vi i barngruppen känner behöver fokuserats på så använder vi dokumentationen till att ta reda på vad vi behöver göra/utmana.
”Det kanske är så att olika personer i arbetslaget skulle behöva studera olika aspekter av barns lärande, för att man ska få en bättre helhetsbild! Kanske kan dokumentation vara att man skriver ner några stödmeningar på ett block, för att komma ihåg något till diskussionen senare med arbetslaget. ”
Då Pramling blir väl dokumentationen bara till för de vuxna eller? Det viktigaste i dokumentationen som jag ser det är att utveckla verksamheten så att barnen har tillgång till utmaningar och upplevelser. Inte att bedöma barnens förmågor. Vilket vi, enligt läroplanen, inte ska göra. Barnen behöver vara en del av dokumentationsarbetet och vara aktiva och medvetna om den. Den största delen av dokumentationen tänker jag ska vara sådan dokumentation som barnen, i så stor utsträckning som det är möjligt, ska äga.
Ja, då kommer vi till det som verkar vara gruset i skon. Två gånger i de sista styckena tar Pramling upp att dokumentationen faktiskt inte behöver bli tilltalande/estetiskt vackra.
”Kanske behöver inte dokumentation bli till en estetisk portfolio, eller ett collage på väggen? Kanske ska man mer se dokumentation som ett verktyg för att komma ihåg.”
Att dokumentationen kan vara vacker, proffsig, estetisk tilltalande, för att det finns de som tror att barns tankar också behöver presenteras på ett sätt så att vuxna tar dem på allvar. Detta är ett ytterligare perspektiv. Ett syfte med att få andra att förstå att barns tankar är viktiga och stora, för ärligt talat, hur pratar en del vuxna med barn egentligen? Att i hög röst ropa i ansiktet på ett litet barn”-Å sååå stoooooor du har blivit, vilken goooo kind du har….vilka sööööööta små händer. ” eller pratar över huvudet på dem som att de inget förstår eller inget kan. Ja då kanske man måste presentera vissa viktiga saker på ett vad vuxenvärlden förstår som ett viktigt sätt. Detta inte för att alla ska göra likadant. Nej, bara för att det kan vara olika. Men här slår Jante oss på fingrarna och säger oss att vi ska hålla tillbaka. För vems skull undrar jag?
”Rapporterna från förskolan, i detta nummer såväl som i Skolinspektionens rapport, lovordar dokumentation, med motiveringen att man som lärare lär sig så mycket om sina barn! Men ska dokumentationen vara till för att lärare ska bli mer professionella eller för att barn ska utmanas och utveckla förmågor och förståelse för sin omvärld? Självklart hör det ihop, men kanske är det genom att man blir proffs på att observera och tolka som man fungerar bäst som lärare, inte för att man blir bra på ett göra estetiska dokumentationer.”
Å tänk Pramling det är precis det vi håller på med! Att observera och tolka är grundstenarna i pedagogisk dokumentation. Där slog du huvudet på spiken! Att dela det med varandra gör att vi i större utsträckning nu sitter tillsammans under vår reflektion istället för en och en, och vad jag vet så är det så man tror att lärande funderar, tillsammans med andra, inte enskilt och tänk, det är likadant för vuxna som för barn!
Nu tycker jag vi gräver ner stridsyxan om vem som ska bestämma vad som är bra eller dåligt i förskolan och börjar arbeta tillsammans och vara nyfikna på varandras sätt. Här tycker jag man är lika dålig både från Pramlings Utvecklingspedagogik och RE-institutets Reggio Emilia inspiration. Det finns ingen samverkan över huvud taget (som jag har sett, motbevisa mig gärna!) Båda drar åt sitt håll. Polariserande är dåligt för alla och inget hållbart. Vi måste upp med tankarna på bordet och våga ta stegen ut i varandras verksamheter. Det finns dåligt i båda lägren men varför fokusera på det? Låt oss dela goda tankar, sådant vi tror på istället för att fokusera på att som nu skylla och sedan försvara. Sedan kan vi göra olika, för vi är olika som människor, vi har olika barngrupper, olika förutsättningar, olika kollegor, vi måste hitta våra sätt. Det enda jag någonsin kommer begära av de pedagoger jag möter är att vi ska tänka om det vi gör, tillsammans med andra, motivera våra val och sedan utveckla våra metoder.
Vill du läsa hela Pramlings krönika hittar du den HÄR.
Uncategorized
Kullerbyttan 
håller med dig fullständigt! Jag har dock upplevt vissa pedagoger som dokumentera fast har ingen förståelse varför dom dokumentera – och jag anta Pramling prata om sådana pedagoger som har bara tagit en verktyg men har ingen aning hur man ska använder den – typ hamrar spikar med en såg! Det har ingen riktig effekt på förskolans utveckling och ta tid från barnen.
Dokumentation som har sin grund i observation och analys – som du beskriva – behövs för att kunna erbjuda barnen en bättre och utvecklande verksamhet som är anpassat efter deras behov och intresse – det viktigt och är inte någon tids slöseri.
Det skulle vara skönt om förskolepedagoger fick tid för att kunna dokumentera, reflektera, analysera och planera som pedagogerna i skolan – där barnen har inte en minskad antal pedagoger för att det bli fritids/andra som då ansvara. Jag vet att det blir knappt någon chans att vi kan få sådana resurserna inom förskolan – men det skulle vara helt underbart om vi fick det…
GillaGilla
Bra Linda!
GillaGilla
Så många bra tankar och ifrågasättande. Har varit i Stockholm och lyssnat på Ingrid Pramling. Kändes så negativt och många smällar på fingrarna. Sänkte mig resten av dagen. Så läser man ett avsnitt i OM tidningen och vips så är man uppe igen. Reflektion tillsammans och möjligheter. Lisa
GillaGilla
Tack Bertil! Ser ut som jag lärt något från dig i alla fall 😉
GillaGilla
Ja Lisa! Vi måste fokusera på det positiva, tänka tillsammans och dela våra erfarenheter!
GillaGilla
Det finns alltid mkt att önska men vi gör också mkt bra idag. Med små steg förändrar vi tillsammans och den pedagogiska dokumentationen är nyckeln där tror jag!
GillaGilla
Jag trycker på den stora, STORA gilla-knappen!!! 😉 Du är så himla klok, Linda!!
GillaGilla