Dansa demokrati ?!

I måndags satt vi och gick igenom all dokumentation från september och framåt i ljud-dans-rörelse-projektet. Vi fick se vår process tillsammans, fundera kring konsekvenser av våra val och påminna varandra om allt som hänt med barnen och med gruppen.

Det vi upplevde i höstas var en stor och orolig barngrupp där många konflikter var vardagsmat. Två barngrupper hade slagits ihop och några barn var helt nya på förskolan.Vi pedagoger var också nya för varandra. Vår tid gick åt att stötta barnen i att lösa dem och förebygga uppkomsten av fler. Vi arbetade intensivt med att ge barnen strategier för att hantera konfliktlösningen själva och alltid söka upp någon vuxen när det blev svårt. Vi arbetade också med att de barn som stod runt omkring eller bredvid skulle ta ansvar och gå in och stoppa eller hjälpa de barns som hamna i konflikt. Vi tog med föräldrarna i detta och berättade vilka strategier vi lärde ut och hur föräldrarna kunde stötta barnen på hemmaplan genom att vara bollplank och tröst men också genom att prata om strategierna.

Samtidigt sökte vi en form för vårt morgonmöte eftersom vår tanke var att stärka mötet som form för delande av tankar, tänkande tillsammans, synliggörare av olikheter, en plats för ”smitta” av idéer.  Vi tänkte att mötet kunde bli en plats för barnen att känna gemenskap- vårt möte, vår grupp, du och jag, alla tillsammans. Vi önskande också att barnen så småningom skulle äga mötet, att deras innehåll skulle vara bärande, inte vårt. Hur börjar man ett sådant arbete med barn som är 2 och 3 år? Hur får man dem att uppleva betydelsen av mötet? Detta tänkte vi mycket runt.

Vår ingång var att skapa något att mötas kring som också kunde var en utgångspunkt i att uppmärksamma vikten av lyssnandet som någonstans var metanivån i vår projektingång. När jag tänker på det så tänker jag att andra som får höra om projektet lätt kan tänka, ”jaha, de ville få sin barngrupp att lyssna på vad de vuxna sa”. Så var inte fallet. Vi ville får vår barngrupp att lyssna på varandra och vi förstod betydelsen av mötet som ett demokratiskt värde.

Det som hände när vi samlades runt ljuden var (som vi upplevde det) att det blev spännande och meningsfullt för barnen att ha möte. Plötsligt lyssnade de på varandra. De ville komma till mötet för att se vad deras vänner hade tagit med för ljud. Snart fick vi se hur de hjälptes åt att skicka runt ljuden så att alla skulle få prova, hur de tog ansvar för om någon hoppades över och fick tillbaka ljudet till detta barn, hur de provade att tolka olika ljud med rösten och smittade varandra, hur de började vända sig till varandra och fråga vad barnet bredvid tyckte, tänkte eller ville göra, hur de hjälpte varandra på olika sätt. Vi märkte också att vårt förhållningssätt till vad som var ok eller inte på mötet och hur man deltog på olika sätt, smittades till barnen och de kunde delta på olika sätt. Man kunde sitta, ligga eller stå. Fyra kunde dansa när vi sjöng även om de andra valde att inte göra det. Olikheterna fick en plats och tillsammans bestämde vi på vilka sätt vi behövde anpassa oss efter gruppen. Detta genom att synliggöra och prata om det.

När vi gick vidare i att röra oss till ljud började barnen lyssna på varandra med sina kroppar. Det handlade u inte bara om att lyssna på ljuden/musiken utan också att förhålla sig till, lyssna på varandra i rörelsen. Hur fick vi plats tillsammans. Hur kunde vi dansa tillsammans? Ville vi dansa tillsammans? Vem ville dansa ensam? Vem ville dansa i ring? Hur hårt kunde man dra i någon annan? Hur nära kunde man vara? Hur skulle vi dansa? Vem ville bestämma det? Ville vi andra att den personen bestämde? Behövde vi göra likadant?

När vi pratade om allt detta såg vi kopplingarna. Vad var det vi hade gjort? Det hängde ju ihop. Min kollega sa, det är klart att det påverkar varandra! Det är klart att vi genom att dansa tillsammans har arbetat med att lyssna på varandra. 

Vad är det vi har gjort? Har vi dansat demokrati? 


2 reaktioner på ”Dansa demokrati ?!

  1. Jag tänker att barn kan mer om demokrati är politiker. Att dansa demokrati är genialiskt…om de inte kallar det demokrati har det ingen betydelse tycker jag, huvudsaken att de relaterar till varandra för att alla ska ha det så bra som möjligt – det är demokrati på hög nivå!

    Pia Strömqvist

    Gilla

  2. Vad spännande det reflektions mötet hade jag velat vara med på. Vad tänker barnen? Har de lärt sig strategier och sammanhang som de kopplar till ”demokrati” och hur beskriver de det? Kan de det? Bara en nyfiken reflektion jag förstår att ni ser kan tolka men hur ser föräldrarna på det? Ser de någon skillnad? Urviktigt arbete ni gjort tack för att du delar

    Mia Andersson

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s