Digitala småbarn- hur den digitala tekniken får plats i miljön

Den 11 mars var vi ett stort och förväntansfullt gäng som lyssnade till Digitalistan Markus Bergenord från Katarina Västra i Stockholm. Vi var på Högskolan för Scen och musik i Göteborg och föreläsningen arrangerades av Reggio Emiliainstitutet. Egentligen skulle Markus kollega Atelieristan Maria Fabien också ha med verkat men hon var tyvärr sjuk. Markus lyckades ändå knyta ihop deras gemensamma erfarenheter och skapa en tråd för oss deltagare där en helhet i hur synen på pedagogiken i tekniken tydligt framträdde. 


Markus startade med att ge oss en inblick i och perspektiv på hur fort och kraftigt tekniken har växt i vårt samhälle. Han ville också att vi själva skulle fundera på hur vi förhåller oss till detta, vad vi har varit med om och inte. Detta ger oss självklart förutsättningar på hur vi förhåller oss till tekniken. Hur är vi som människor? Har vi en tendens att skjuta ifrån oss det vi inte känner till eller är vi nyfikna på en gång? Olika personer behöver olika strategier och vara medvetna om att det är så. Att ignorera de framsteg inom digital teknik som gjorts och hur vårt samhälle idag till mycket stor del vilar på dessa är omöjligt. Vårt uppdrag är också mycket tydligt i att vi ska erbjuda barnen teknik i deras utforskande, både som källa till nya upptäckter och som verktyg för framtida bruk. 

Stämmer det? Markus gav oss saker att tänka på…

Vi kom också in på tekniska lösningar och insåg snart att Markus förskola hade en fördel att kunna arbeta trådlöst, något som inte är lika självklart med de stora kommunala nät som vi ofta är bundna till. Markus berättade också att man håller på att titta på lösningar i hur de kommunala näten inte ska behöva bli överbelastade av alla signaler från apparatur som delar strömmar och skapar trådlösa förbindelser. Det är på gång tydligen och vi kan vi bara hoppas att det händer snart. 

Efter detta berättade Markus om hur de presenterar och arbetar med tekniken i miljöerna. Det som var min största insikt var att de inte skiljer på den analoga miljön och (i det här fallet) Ipaden. Jag upplever att många lärare ser Lärplattan som en isolerad del och sällan kombinerar den med något annat som ska lyfta fram olikheterna i materialen. Det man pratar om är oftast vilka appar som ska finnas i plattan, inte hur man placerar den eller vad man kombinerar den med. Det lärarna på Katarina Västra så tydligt gjorde var att koppla ihop det analoga med det digitala. Plattan hade en plats i miljön och det som erbjöds där ”dukades” som allt annat material, dvs man hade en tanke med varför man erbjöd just det programmet i kombination med annat material just då. Konkreata exempel på detta är te.x. att man komibnerar ett ritprogram som man projicerar med papper på golv och vägg och vanliga kritor. Eller klaviatur på garageband med ett klaviatur på golvet byggt så barne  kan gå på det och skapa ljud. Hela tiden, en koppling mellan materialen för att utforska skillnader. Vi fick också se exempel där man projicerat dans som barnen fick ta del av. 

Aspekter på miljö från Katarina Västra



Det som också har spridit sig mycket och som flera förskolor har börjat arbeta med mer och mer är projicering. Att projicera har gjort att sammanhanget runt datorn eller plattan blir större och att det också vidgar sinnesupplevelsen. Flera barn kan delta/inspireras/hitta vägar att utforska med hjälp av projiceringen. Det möjliggör också för större interaktion med resten av den fysiska miljön. Detta visade Markus exempel på i hur de byggt/hängt upp föremål att projicera på. Detta är också exempel som jag sett från Remida i Reggio Emilia och andra förskolor runt om i Sverige. Något som verkligen växer och det kittlar min tanke i hur de pedagogiska miljöerna kan utvecklas och förändras med hjälp av detta. Hur kommer framtidens lärmiljöer se ut och hur kan man tänka när man bygger förskolor om man tar med projicering som en möjlighet? 

Bild Linda Wendel, Katarina Västra
Det jag har upplevt mycket tillsammans med mina kollegor är rädslan av att plattan kan bli vad som helst i barnens händer. Det är ju både fascinerande och läskigt. Vi vuxna har ju ansvar för att det barnen hantera är säkert för dem. Som min kollegoa sa – När man ger barnen en bok och de sitter ensamma med den så kan den inte ”bli” något annat. Den är vad den är, en bok. Med plattan är det annorlunda. Den kan bli andra saker. Här finns det förstås enkla sätt att förhindra detta genom att låsa den i appen som man erbjuder men jag tänker att om vi också börjar fundera på varför vi erbjuder just den appen och i vilket sammanhang så får vi också en annan relation till plattan. 

Föreläsningen gav perspektiv på hur, vad och varför när det gäller digitala verktyg. Markus gav konkreta exempel på hur barnen arbetat med musikprogram, film, minecraft m.m. och vi fick ta del av vad som hände med barnen i dessa arbeten. Vi tackar Markus och hans kollegor på Katarina Västra för att de delar arbetet tillsammans med barnen med oss. Vi delar vidare våra reflektioner utifrån deras och tillsammans utvecklar vi de digitala miljöerna och erbjuder våra barn nya möjligheter. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s