Det är synd om de vuxna…

…men det är mer synd om barnen.

”Om du inte går och lägger dig nu så kan vi inte ta med din kompis hem efter förskolan imorgon. ”
Jag hör mig själv hota min son på 4 1/2år. Han vägrar lägga sig och jag blir tokig. Jag är trött, det har varit full fart hela dagen. Han är uppspelt som aldrig för, skriker, spottar beter sig helt galet. Efter mitt hot resignerar han, ger upp och kommer med nedböjt huvud emot mig. Han vill ju ha sin kompis hem med hem nästa dag och jag, som vuxen kan bestämma det, vägra ta med, det vet han. Jag vinner kampen och lägger min son.
Nästa morgon ska han klä på sig. Jag säger, Här har du strumpor. Då vänder han sig emot mig. Kan du ta på dom mamma? Nej säger jag, jag måste borsta tänderna, vi är sena. Då säger han det, Mamma, om du inte tar på mig strumporna så går jag inte till förskolan. Hans blick är stark. Han hotar mig. Precis som jag lärt honom. Hota, det funkar. 

Jag är mamma, jag har en familj, jag är också lärare förskolan. Det kunde man kanske tycka är lite samma grej. Ungar som ungar men nej. Som förälder gör jag ständigt ”fel”. Min son trycker på knappar jag inte kan dölja. Han är en bit av mig och känner mina brister så väl. Han har också sidor som jag känner hos mig själv och inte gillar. Vi bråkar, hotar, gråter, tröstar, älskar, skrattar. Jag ber om ursäkt till honom flera gånger i veckan. Saker som jag gjort. Saker som jag sagt. Att jag skrikit på honom. Jag ber om ursäkt. Jag är inte mer än människa, mer än en mamma som älskar så det gör ont och snubblar och lyckas och misslyckas men jag ser alltid till att min son vet att jag älskar honom, att det är ok att göra ”fel” att bli förbannad, att gråta, att skratta att skämta, att vara människa. För sådan är ju jag och sådan vill jag att han också ska kunna känna att han kan vara.

På förskolan är jag lärare. Där har jag kollegor runtomkring mig som jag arbetar med. I relationen till barnen på förskolan vill jag vara professionell, jag är personlig men inte privat. Det innebär för mig att jag förhåller mig inte till barnen på förskolan som jag förhåller mig till min son. Jag går inte över gränserna med dem. Känner jag att jag är på väg ber jag en kollega gå in och ta över. Jag bryter före det händer. Visst kan jag i situationer där jag blir rädd, t.ex. om jag ser ett barn knuffa ett annat i rutchkanan skrika till men jag ber också om ursäkt och förklarar mitt beteende.

I min roll som förskollärare är jag också noga med att diskutera och förhålla mig till våra styrdokument. I mitt arbetslag (på min förskola, i vårt område, med mina samordnarkollegor) diskuterar vi och ifrågasätter de beslut vi själva tar, vänder och vrider och tänker tillsammans. Vi tolkar dem på olika sätt men har alltid läroplanens värdegrund som grund och skollagen att förhålla oss till. Det är inget val. Det är vår arbetsuppgift, vi får betalat för den. Skolinspektionen kan komma till oss och kontrollera det vi gör, våra beslut och de ska vi kunna stå för i förhållande till läroplanen. Föräldrar har rätt att ifrågasätta det vi gör, liksom alla andra som kommer i kontakt med vår förskola. Vi kan inte göra lite ”som vi känner”, vi är anställda av kommunen, har styrdokument att följa och ett ansvar mot barnen och föräldrarna som finns hos oss. Vi ska kunna redogöra för våra val, med grund i styrdokumenten. Om någon frågar ska vi kunna svara och då duger det inte med, jag visste inte det. Det är vårt ansvar. Ett tungt ansvar som vi bär tillsammans varje dag.

”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som förskolan ska hålla levande i arbetet med barnen. ”Grundläggande värden Lpfö 98 rev 2010 s1


Vi arbetar med barn. Små barn. De är utsatta redan från början. De är oerhört formbara, de har inte samma referenser som vi vuxna har och de vet inte vad de har rätt till. Det vet vi vuxna, utifrån barnkonventionen och utifrån läroplanens värdegrund. Vi är i en oerhörd maktposition i förhållande till barnen. Barnen de anpassar sig, de förhåller sig till vad vi vill och vi kan lätt forma in dem i de strukturer vi önskar.

Vår uppgift som lärare är att vara väl insatta i våra styrdokument, ha god kännedom om de teorier som ligger till grund för barnsynen och kunskapssynen som våra styrdokument vilar på. När vi följer läroplanen har den konsekvenser som ger uttryck i verksamheten på olika sätt. Detta är inget vi kan välja att göra eller inte göra, känna till eller inte känna till, det är vårt uppdrag och vi ska göra det. Vi kan inte t.ex. inte tolka läroplanen ur ett behavioristiskt teoretiskt perspektiv. Hade vi kunnat göra det så skulle det stå något i stil med; Barn lär genom att bli belönade. När barnet har lärt sig det du som lärare vill ger du belöning och snart lär sig barnet att förknippa belöningen med de rätta svaren och du har lyckats. Istället står det t.ex. ;

”Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Verksamheten ska utgå från barnens erfarenhetsvärld, intressen, moti­vation och drivkraft att söka kunskaper. Barn söker och erövrar kunskap genom lek, socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och reflektera. Med ett temainriktat arbetssätt kan barnens lärande bli mångsidigt och sammanhängande.” Lpfö 98 rev 2010, Förskolans uppdrag s 6

”De behov och intressen som barnen själva på olika sätt ger uttryck för bör ligga till grund för utformningen av miljön och planeringen av verksamheten.” Lpfö 98 rev 2010 Barns inflytande, s 12

Här finns teori mitt i läroplanens texter. Här finns ett tydligt uttalande om hur kunskaps byggs, i relation, i lek, i reflektion. Här finns teorin. Det går inte att missa det OM man känner till teorin.

Som lärare i förskolan kan man inte välja att göra något annat än att följa läroplanen. Man skulle kunna dra parallellen med att bygga bilar på Volvo. Det låter kanske brutalt men pröva tanken. Man får en manual att följa. Så här ska bilen byggas. Man kan då inte bara säga, nej, jag vill hellre göra på det här sättet, sätta dörren där, skruva i fyra skruvar istället för tre…då ramlar bilen ihop. Man kan heller inte skylla på att man inte har utbildats i att sätta ihop just den här bilen, utan en bil från 70-talet (inget ont om utbildningen på 70-talet, den var säkert en av de bättre;). Fortbildar man sig inte så kan man inte utföra sitt arbete. I förskolan känns det ibland som att det finns ett val. Problemet är att barnen inte ramlar ihop. Det kanske inte ens syns, men barnen utsätts, de får inte det de har rätt till, de blir kränkta av vuxna, de blir utsatta och åsatta. De lär sig hur vuxna gör och de kommer göra likadant. Alla vi som arbetar i förskolan måste ta ett gemensamt ansvar för att detta inte ska hända.

”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden.” Förskolans värdegrund och uppdrag, Saklighet och allsidighet, s.2 


Det finns ingenstans som jag mött så mkt ”bra” ursäkter för att inte ta ansvar för sitt jobb som i förskolan. Till och med förskolechefer uppmuntrar till att sakta ner, stanna upp, vänta in. Nu är det dags att vi lägger ner de tankarna och börja ta ansvar. Vi kan inte ligga på en lägstanivå för att inte trampa varandra på fötterna. Vi ska trampa varandra på fötterna, ta diskussionen och göra det som pedagoger, inte som personer. Vi ska argumentera. Vi ska vara passionerade. 


I slutänden är det ändå barnen som får lida för pedagogernas okunskap, ovilja och brist på empati. Det här i första hand en ledningsfråga, en fortbildningsfråga och en fråga om en levande diskussion om uppdraget i förhållande till styrdokumentet. Den dialogen ska vara levande varje dag. 

”Förskolan ska främja lärande, vilket förutsätter en aktiv diskussion i arbetslaget om innebörden i begreppen kunskap och lärande. ”                                                                   Lpfö 98 rev 2010 Förskolans uppdrag, s 6


På Facebook har vi nyligen haft en lång tråd om en lapp som satts upp på en förskola där pedagogerna använder sig av ett pricksystem för att bestraffa barnen. Tråden har innehållt stor förfäran från många pedagoger över hur bestraffningsmetoder kan få användas på förskolan när det är oförenligt med läroplanen, andra har tyckt att det är ledsamt att ”hänga ut” förskolans ställningstaganden, att det är synd om de vuxna. På torsdag fortsätter diskussionen på FörskoleCatt #fskchatt på Twitter. Jag tycker det är bra och viktigt att så många har engagerat sig i tråden. Att det har blivit diskussion och provokation. Om det inte finns glöd/passion och kärlek i förskolan, där vi lägger grunden för det livslånga lärandet så var ska den då finnas?

Å tycker ni nu att jag har ”slagit er med läroplanen i huvudet” (som många gillar att utrycka det) så var glada, jag ”slår mig själv” med den flera gånger i veckan (inte för att jag förespråkar våld, men jag tror ni förstå). Vi behöver göra det för att påminna oss själva om vikten i vårt uppdrag. Det finns ingen som är perfekt, som inte gör fel. Det är där vi har våra kollegor så att vi förhoppningsvis inte allihop gör samma fel samtidigt och som i värsta fall leder till kränkningar av små barn. Att våga se sina egna brister är värdefullt i vårt arbete men det betyder inte att vi bara kan ursäkta dem, ursäkta andras och sen gå vidare utan att lära oss något. Att våga säga, det där gick inte som jag tänkt, eller det blev fel är viktigt, det är också viktigt att våga undra om det när vi ser det hos våra kollegor. Det som är farligt är när vi inte reflekterar. När vi slutar tänka och kör på det vi brukar. Lyckas vi reflektera i förväg så kommer vi snart ha det i ryggmärken, att alltid gå tillbaka till vår kärna, till läroplanen där vårt uppdrag är formulerat.


En reaktion på ”Det är synd om de vuxna…

  1. Tack för dina kloka tankar! Jag har deltagit i diskussionen om ”pricksystem” och den gör mig så upprörd. Upprörd just för att man väljer att ta ställning för vuxna. Vi måste se och agera. Vi kan aldrig sluta med det. Jag blir också upprörd över att man vill dämpa debatten. Det är inte farligt att bli arg och upprörd i en debatt. Det farliga är när vi tystnar, vänder oss bort, inte vill se…..

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s