#fskriks Martina Lundström- Lektionsbanken för förskolan

Martina Lundström är pedagogista, förskollärare och egen företagare med uppdrag att bygga upp Lektionsbanken för förskolan. Hon föreläste på Förskolans Rikskonferens om begreppen lektion och undervisning och vad de kan betyda för oss i förskolan. Martina menar att vi måste erövra begreppen och göra dem till våra egna och fylla dem med det innehåll som vi ser är vår praktik. Vi behöver dekonstruera begreppen, bryta isär vara nyfikna på förstå dem tillsammans, inte bara anta att alla tänker lika om dem.


Martina gjorde mig uppmärksam på att man i och med läroplanens införande av begreppet undervisning kan tänka på olika sätt om det å ena sidan kan man tänka ok, nu kallar det vi gör för undervisning och fortsätta arbeta som man alltid gjort, å andra sidan kan man tänka ok, nu ska vi undervisa i förskolan, vad betyder det för oss och hur gör vi då? Jag tänker att det Martina lyfter är väldigt viktigt, äger vi våra begrepp, har vi diskuterat dem och vet vi vad vi står tillsammans? 

”Vi behöver hitta en definition av en lektion som en lärande aktivitet, att bli rik på erfarenheter. ”Martina Lundström

Martina klargjorde att uppgiften att vara pedagog innebär ett otroligt viktigt ledarskap och hon betonade att det inte handlar om att ta all plats själv. Hon menar att vi som ledare måste leda så vi ger barnen plats och möjlighet. Martina tog upp att vi ibland tappar vår lojalitet och blir lojala mot ”någon annan” i detta systemet. –Tänk på vem ni ska vara lojal med! För vem gör vi det? undrade Martina. Jag kan bara hålla med. I allt det systematiserande och mätande av kvalitet känns det ofta som vi gör det bara för att andra ska komma in och mäta, inte för att verksamheten för barnen blir bättre utan för att de vuxna ska klara ”testet” på pappret.

Martina lyfte problemet i att vi som pedagoger ofta tänker på hur vi ska ”fixa till det” för barnen istället för att fråga barnen; hur går vi vidare med det här? Här ser jag en klar skillnad mellan hur pedagoger arbetar. Om man ”fixar till det”, förbereder allt och hela tiden ser det som att det ”hänger på den vuxne” om projektet ska gå vidare så är man fel ute. Barnen ska driva processen och det vi vuxna ska göra är att stötta upp med material, miljö och erfarenhet av vad som kan finnas och vara mjöligt, hjälpa barnen att organisera.

Martina tog upp barnens möjligheter i den pedagogiska miljön. Hennes utgångspunkt var att så som vi formar den pedagogiska miljön så formar vi också barnen. Hon jämförde tågbanor med mindre ”bestämda” material som klossar, rör eller liknande. När ett material går att sätta ihop på ett sätt och inte användas på fler begränsar det barnens möjlighet att hitta egna vägar. Detta betyder inte att allt material som är ”färdigt” ska kastas ut, utan att vi tänker vad för material vi väljer och varför vi har det. Materialet är en resurs för att utforska det vi är inne i och ger barnen olika möjligheter att göra det. Materialet är en del av våra pedagogiska resurser. Frågan kom givetvis upp direkt när Martina sa att de valt bort lego och tågbana. Varför gör ni det? Barnen tycker ju om det? Ja, varför gör vi det, just då, just där, men kanske inte nästa vecka, eller om en månad eller nästa år. Vi måste förstå att materialet inte är till för att fördriva tiden utan för att ge barnen möjlighet att kommunicera sina tankar och idéer. Hur kan vi då organisera miljön så att vi erbjuder alla de sätt att kommunicera på som läroplanen säger att vi ska göra? Martina tog också upp exemplet i att om det finns saker som vi vet vad man ska göra med så väljer vi dessa före att testa något nytt. Varför inte låta allt vara ”nytt” istället för att ge möjlighet till variation, ge möjlighet till att se något annat än hemma. Hur utmanar vi barnen till att göra något som de inte redan gjort förut? Sen behöver man inte plocka bort utan man kan bara lägga till också, så länge man tänker på vad man gör och varför. Martina undrar om vi vill se barn som reproducerar den kunskap vi som vuxna redan äger eller om vi vill se barn som producerar kunskap själva. Här är ett viktigt ställningstagande tänker jag.

Martina tog sedan upp något som jag tror har oerhört stor betydelse för hur vi utformar vår verksamhet, vår undervisning (för att använda det ordet)- våra målformuleringar. Hon menade att om  dessa är för snäva och för inriktade på resultat hon barnen så stänger de dörrarna till ett bredare och djupare utforskande. Martina visade följande exempel:

När jag ser detta ser jag en klar utgångspunkt i ett överförande eller ett eget kunskapande där erfarenheter kan byggas vidare men det finns plats för eget kunskapsskapade.

Martina pratade mycket om flerstämmigt. Ett ord som jag tänker vi kan ta till oss. Hur flerstämmiga är våra miljöer? Hur mycket flerstämmigt erbjuder vi barnen. Jag tänker på nyanser avlocka saker, att vi vågar se på nyanserna i lärandet. Martina tog exemplet om vilka färger vi erbjuder barnen att arbeta med, ett löv kan ha mängder av olika färger och nyanser men erbjuder vi bara grönt så ger vi inte barnet möjlighet att upptäcka och laborerar med lövets färger.

Martinas, Ullas och Johannes föreläsningar hakade i varandra på ett bra sätt. De hade alla utgångspunkten i att vidga normen, att utgå från barnen och att ge barnen möjligheter att forma sitt eget lärande med den vuxna som organisatör. Det kändes som en värdefull helhet.

När jag först stötte på Lektionsbanken genom Martina var jag mycket tveksam till att på det sättet samla ”lektioner” som jag såg det ”lösa delar” eller vuxeninitierade aktiviteter. Jag tänkte lite som tips och trix-bank där man kan hitta ”roliga grejer” att göra med barnen. När jag började kommunicera med Martina via twitter så förstod jag att så inte var fallet. Martina vill ge exempel på hur man kan gå tillväga för att driva meningsfulla projekt med barnen och vill att lektionsbanken ska ge möjlighet för pedagoger att dela sådana exempel. Vi diskuterade detta Martina och jag efter föreläsningen i torsdags och jag har fortfarande svårt att se hur man kan plocka ut mindre delar men förstår också Martinas strävan efter att försöka göra projekterande begripligt och göra det synligt vilka material, miljöer och sätt att skapa frågor och tankar runt det barnen är intresserade av som finns. Det pratas mycket men när det kommer till görandet så ser det likadant ut som vi alltid har gjort. Vari ligger skillnaden, nyanserna? Jag tänker att det är det som Martina och Lektionsbanken vill åt. 





Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s