Om sanningar och ödmjukhet och om barnen som får vänta…..

Jag omger mig av många olika kollegiala nätverk. Både med pedagoger i min närhet men också med pedagoger runt om i Sveriges alla hörn. Delar-kulturen är för mig central och den innebär att jag och alla andra som delar måste ta ställning och diskutera våra tankar och idéer med varandra. För mig är den en garant för att verka för transparens i det jag och mina kollegor gör. När människor inte delar så blir jag misstänksam. Då funderar jag på vad man vill dölja eller varför man håller sina tankar för sig själv. I ett uppdrag som vårt, som lärare så är transparens och kollegialt lärande en nödvändighet eftersom vi är en resurs för samhället. Vi har ett uppdrag där vi inte kan gömma oss bakom väggarna i förskolan utan behöver kunna motivera våra val och våra metoder och vi behöver göra det synligt.

”Det handlar om professionsbyggandet; I en profession så kan man ju något specifikt som ingen annan kan // Det innebär också att ni kan hantera det avvikande, om man kan någonting så ser man ju också när det inte funkar, då är man ju professionellt skolad och det är det här man hela tiden behöver bygga på och det gör man tillsammans med sina kollegor”  

 Eva Minten-Skolverket, föreläsning En förskola på Vetenskaplig grund, Malmö 2013

För ett tag sen så pratade vi i en av de mer ”utspridda” grupperna lite om utveckling hos förskollärarna i förhållande till praktiken, hur det sker och vad man kan begära som pedagogisk ledare (eller som kollega) av en förskollärare. Jag har skrivit lite om detta förut i blogginlägget ”Det är synd om de vuxna”. Där plockar jag upp trådarna om vad vi kan förvänta oss av förskollärare i deras professionella yrkesutövning. I inlägget skriver jag om att det är lätt att ta den vuxnes perspektiv och inte tänka på att det är barnen som inte får den förskola de har rätt till. Det verkar vara vanligt att som pedagogisk ledare backa, vänta in och till och med bromsa de pedagoger som vill utveckla för att andra pedagoger inte ska känna sig hotade. Ibland funderar jag på i vilka andra branscher detta sätt att leda hade fungerat. Om du kommer på någon får du gärna berätta om den. I gruppen där jag verkar finns flera personer som ligger på om utveckling och om ifrågasättande av förskolans praktik. De får alla olika bemötande i arbetet och har olika strategier som de brukar använda. Vi lär av varandra och delar de möjligheter vi ser. Det är utvecklande och värdefullt.

Vilka perspektiv tar vi och gagnar dessa barnen?

När man som jag pratar om sådana här saker, särskilt i ”offentligenheten” så som här på bloggen, så kommer vissa ord upp från människor som möter mina texter och mig, och som jag på senare tid har börjat ifrågasätta mer och mer. Man kanske kunde tänka att det skulle kunna komma upp åsikter som -Jag läste det du skrev på bloggen och nej, där håller jag inte med dig, jag tänker så här eller -Ja, så där gjorde vi också men vi ändra på detta, eller liknande. Men då och då kommer ord som jag undrar lite var personerna som uttalar dem har för syfte med och jag tänker att de orden och de välvilliga kommentarerna ofta vill styra och härska över de pedagoger och ledare som vill, våga och kan kasta sig ut i reflektion. Det ironiska i det hela är att dessa ord ofta kommer från sådana håll där man inte delar och inte kommunicerar sina åsikter eller möjligtvis gör det med med skara utvalda som håller med en.

Jag tänker också på dominerande kulturer/strukturer på förskolor där ingen får lov att sticka ut eller upp, där prat bakom ryggen och organisation i olika grupper fungerar som härskartekniker. Där information bara delas med vissa utvalda eller vissa åsikter aldrig ifrågasätts. Då får pedagogerna eller ledarna höra att just hen kanske syns lite för mycket, eller hörs lite för mycket i de pedagogiska diskussionerna eller kanske får människor att tro att det är sanningar som de kommunicerar och att detta är farligt. Detta har jag hört från många förskollärare och förskolechefer som vill driva utveckling och jag har upplevt det själv.

Ett annat ord som ofta dyker upp är att vara ödmjuk….Vad innebär det? Nu skrattar du väl lite grann och tänker att jag borde veta men jag ställer frågan om vad ordet ”ödmjuk” vill få dessa pedagoger och ledare att göra? Hålla tyst? Vad vill dessa personer som uttrycker sig så förmedla till mig och andra som kommunicerar de tankar som vi och våra kollegor har byggt? Vad vill de säga mig och andra som försöker få upp diskussionen på bordet som vill dela och lära tillsammans? Är man inte ödmjuk om man vill berätta vad man tänker, skapa debatt och få andra att tänka tillsammans med en?  Är man inte ödmjuk när man kommunicerar en verksamhet eller ett agerande som man tänker är fel ot barnen så som time-out, bristtänkande i mötet med barnen, vuxens lärande som norm osv? Är det ödmjukt att backa och lida i tystnad och låta barnen få ta smällen? Är det ödmjukheten som står i vägen för att verksamhetens ska förändras? Hur mycket tänker man på barnen då?

Vilka strukturer bygger vi och gagnar dessa barnen?

Jag tänker att många förskollärare ofta blandar ihop sitt personliga värde med sitt yrkesmässiga värde. Man tror att om man inte är ”där man vill vara” som förskollärare så är man heller inget värd som människa. Om man inte hänger med i diskussionerna om teorierna och metoderna och om uppdraget så är man värdelös som människa. För mig är det enkelt. Det har inget med varandra att göra. Det ena är ett yrke, det andra är du som människa. Du är inte ditt yrke. Det enda jag vill som pedagogisk handledare är att man som förskollärare tänker och vill utvecklas. Om man bara har den inställningen så kan man nå precis så långt som man själv vill i sin yrkesmässiga utveckling. Tänker man däremot att ens person är ens profession så kan man ju lätt hamna i att uppleva sig bli utsatt för så kallade personliga påhopp. Där blandar man ihop det som man gör med den man är.

Det finns inga sanningar vänner. Det finns metoder som alla måste fylla med sitt innehåll, det finns sätt att organisera som kan hjälpa ett förskoleområde att växa med hjälp av kollegialt lärande. Dessa metoder är inte hemliga. De finns kommunicerade överallt. Jag äger inte dessa metoder, inte du heller. Jag kommunicerar däremot dem, det kanske inte du gör men det betyder inte att jag gör dem ”bättre” än du, eller att jag har förstått dem bättre än du, det betyder bara att jag vill kommunicera om dem. Bättre eller sämre kan bara något vara i förhållande till vad man som förskola vill uppnå eller stäva efter. Likaså är min hållning när jag handleder, att förskolorna, arbetslagen ska hitta sina sätt att skapa reflektionskultur. Jag kan dela med mig av de sammanhang som jag har varit i men alla måste skapa sina egna sammanhang där de är. Jag kan inte göra reflektionsarbetet åt någon, jag kan bara berättar hur jag och mina kollegor har arbetat för att få en reflektionskultur hos oss.

Kollegialt lärande verkar mycket positivt på verksamhetens kvaliet som ju är väldigt viktigt givetvis. Det handlar om en intern process, det här kan man bara göra på sin egen verksamhet. ”

Eva Minten- Skolverket, föreläsning En förskola på vetenskaplig grund, Malmö 2013

När jag handleder eller när jag skriver på bloggen så är det inga sanningar som levereras.  Det är beskrivningar av hur jag och mina kollegor har gjort, hur vi i vårt område har gjort, hur vi har organiserat oss. Våra ställningstagande bygger på vad Skolverket kommunicerar för strategier för lärande organisationer, vad läroplanen säger och vad skollagen slår fast, vad litteratur och forskning inom olika forskningsfält har inspirerat till. Om dessa beskrivningar inspirerar er till att tänka mer om ert arbete så blir jag glad för i slutändan så är det barnen vi alla arbetar för. Det får inte ta fyra eller fem år före barnen som går i förskolan får lov att få läroplanens intentioner möjliggjorda i sin verksamhet. De har inte fyra fem år. De åren är all tid de har på förskolan, sen är den förbi. De får inte vänta så länge på att vuxna ska våga ta tag i saker.  Här krävs det ledning som vågar ta tag i verksamheten och pedagogisk leda den, skapa kollegialt lärande och en reflektionskultur. Här krävs det handledare som stöttar upp och utmanar pedagogerna. Det är för att barnen ska få det allra bästa vi kan uppbringa som vi måste våga utvecklas och lära oss- vara i förändring, det är för att vi ska våga låta dem vara medkonstruktörer av kultur och kunskap och barnen, de kan inte vänta……

I en film från Malmö stad så föreläser Eva Minten från Skolverket om en förskola på vetenskaplig grund och hon plockar upp ett antal områden som Skolverket har ser som evidens i praktiken; ett tillåtande arbetsklimat, kollegialt lärande, normativ bedömning, inkludering och pedagogisk ledarskap. Se filmen här


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s