2.2 Utveckling och lärande eller 2.2 Uppdelning och tärande?

Ikväll hade #fskchatt fokus på revideringen av läroplanen i förskolan med fokus på vilka skillnader vi som arbetar i förskolan ser som har gagnat barnen.
Jag är glad för att man har fokuserat på vad som faktiskt händer i barnens utforskande på förskolan och med listan på utvecklings(strävans)mål synliggjort detta. Det jag är mindre glad över är hur det i realiteten istället på många håll har fått förskollärarna att införa katederundervisning i förskolans verksamhet och gå tillbaka till skrivhörnor,  mattesamlingar och experiment ledda av en vuxen. Ett uppdelande av utforskanden som för barnen hänger ihop. Ett lösgörande av delar som landar i att gissa vad fröken tänker. 
I en revidering där strävansmålen kunde ha setts som ett stöd för att förstå barnens lärande, vänds det nu istället, av välmenande vuxna, till att se barnens brister inom de olika ämnesområdena.
När revideringen av läroplanen presenterades talades det väldigt mycket av Jan Björklund om att förskolan skulle lägga grunden för det livslånga lärandet. Det han egentligen menade var att fokus i förskolan skulle vara att skriva, läsa och räkna, precis som hans fokus på skolan var. Genom att tala om att förskolan skall lägga grunden till lärandet (i skolan?) med särskilt fokus på matematik, naturvetenskap och teknik gjorde Björklund det tydligt att det var ämneskunskapen som var det viktiga. 
Jag vill ifrågasätta själva begreppet grunden. Vad är grunden för ett livslångt lärande och när slutar det man lär vara en grund? Vi utvecklar ju ständigt vidare våra, tankar, vår förmåga att lösa problem och lära av våra erfarenheter, vi reviderar, tar bort saker vi lärt och lär om annat. Vi bygger kanske inte bara på höjden utan också på bredden och på djupet och hit och dit och överallt. Om vi nu börjat prata om att lärandet inte är en linjär process måste vi också slutat prata om att lärandet har någon slags grund.  Om vi istället talar om strategier för hur man lär sig så har vi något som är konstant oavsett hur innehållet förändras. 
Vi pratade om detta idag under min sons utvecklingssamtal, jag min man och min sons förskollärare. Ett mycket intressant samtal. Vi samtalade om vad som är viktigt för barnen att erövra, att erfara i förskolan. Förskolläraren tog upp hur hen i hela sitt liv genom utbildningssystemet fått höra, detta är bra att kunna, du behöver det som vuxen, du förstår varför sedan. Likadana upplevelser har jag och min man. Min man som alltid har haft det mycket lätt att anpassa sig till skolsystemet och lära på det sätt som förväntats hade ingen anledning att ifrågasätta varför han skulle lära sig det han lärde sig. Jag som hade det svårare att anpassa mig ifrågasatte ofta men fick aldrig några svar. Tyvärr kan jag inte säga att jag fått det nu heller, nu när jag är vuxen och skulle använda mig av allt det där som var ”bra att kunna” i väntan på. Likaså tänkte förskolläraren och min man. De båda hade många erfarenheter av läranden som de gått och väntat på att de skulle behöva använda men den tiden har aldrig kommit. 
Och det är ju just det där…i väntan på….lär vi oss saker för att vi ska använda dem sen? Borde vi inte lära oss saker för att vi ska använda dem nu? Vad som kommer sen vet vi inte. 
Lärandet är alltid en helhet, utan början eller slut, uppdelandet hjälper oss att förstå och synligöra vad som finns där, det går inte att göra tvärt om. 
Min äldsta som fyller fem om en vecka och han har precis knäckt koden till att läsa och skriva. Han gjorde inte det för att jag, hans pappa eller hans förskollärare har tragglat bokstäver med honom eller kämpat med att läsa och ljuda 10 min varje kväll. Han gjorde det för att det snart är jul och han var tvungen att skriva till tomten om vilka Skylanders han ville ha. Intresset för Skylanders har lärt min son läsa och skriva. Han är mycket intresserad av dessa figurer och vad de heter. Han har använt plattan för att googla fram bilder på dem där de står uppradade i långa rader med sina namn nedanför. Dessa tvingade han först oss att läsa gång efter annan. Med hjälp av dessa har han sedan skrivit av namnen, börjat ljuda bokstäver genom att fråga oss hur de låter. Nu ljudar han och läser överallt och skriver långa långa listor med grejer han önskar sig i julklapp. Han gör inte det för att han ska kunna läsa sen, han gör det för att hans ska kunna läsa nu. 
bild: skylandsledgends.deviantart.com
När vi avslutade utvecklingssamtalet sa min sons förskollärare att hen hoppades att barnen skulle få behålla sin nyfikenhet, att de inte skulle tappa bort den, och jag tänker JA, det är det hela. Det livslånga lärandet handlar inte om vad vi lär utan hur vi lär. Hur vi behåller viljan av att utvecklas och lära och förståelsen för att det alltid finns mer att veta runt knuten. 
Det vi hoppas är att barnen ska få behålla sin nyfikenhet på livet, på lärandet, att de inte förlorar den. Det är de bästa förutsättningarna vi kan ge. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s