Vilda bananer, kuber och trådar #linedu #bett2015

Efter fyra intensiva dagar i London så flyger jag nu hem. Huvudet är fullt med intryck och tankar. Vissa är det mer reda i, andra är mer trassliga. När jag, Erika och Markus efter fredagens föreläsningar, plockade ihop våra tankar så redade vi lite i begrepp som vi tänkte kring, pratade om bilder vi hade av processer och nätverkande. 

Vi gled in på upplevelser av hur pedagoger och rektorer ibland berättar att de har ”kommit långt” på sina förskolor. Det kan handla om digital teknik, om pedagogisk miljö, om värdergrundsarbete, barnsyn eller reflektion, men själva begreppet man använder handlar om att man har kommit långt, eller kanske man säger att man har kommit olika långt på olika förskolor. Vi funderade på det där med långt, att ha kommit långt. Det borde betyda att man är i relation till en linjär process, att man har mål att uppfylla och att man har kommit med eller mindre långt med sikte på dessa mål.

Om vi nu funderar på det lite och sätter det i relation till att vi numera pratar mer och mer om processer som inte är linjära utan mer cirkulära eller rhizomatiska, förgrenade så får vi ju också förändra vårt sätta att prata om utveckling. Vi kan inte längre prata om vem som har kommit långt. När vi funderade över detta sa Markus att han såg det mer som att stå i ett trassel, att de som har hållit på ett tag har mera trassel runt sig. Man har, som Markus uttryckte det, dragit i flera trådar. Man har provat flera olika sätt, laborerat, känt in, reflekterar, hämtat inspiration, teori, filosofi från många olika ställen. Vi började pratade om trådar. 

Jag berättade att jag om jag känner mig lite overksam, rastlös eller oinspirerad kan ta en låda garntrassel och sätta mig på golvet med barnen och börja trassla ut och veva upp trådar som ligger huller om buller. Det brukar allt som oftast engagera många barn och vi klipper av trassel, sorterar och snurrar små bollar tillsammans. Men sa Erika, kan det inte vara en bild för nätverkande? Hon drog parallellen till att dra i trådar, reda ut och skapa mening bland trasslet tillsammans. Jag tänkte på den bilden, av mig och barnen på golvet, av alla trådar, trassel, saxar och samtalen om allt och inget. Visst är det så, att vi måste reda tillsammans i alla våra trådar, att vi måste försöka se vad som hänger ihop, vilka färger där finns och hur de kan samverka för att väva nya sätt att förstå vår värld, lärandet och växandet däri. 

Jag blir ibland lite orolig när man som utbildare inte vill dra i flera trådar, när man nöjer sig med en tråd och vevar bara den. När man inte känner till, eller vill känna till, vill ta reda på mer om olika perspektiv på utbildning, samhällsutveckling, hållbarhet, relationer och diskurser. 


Under torsdagens studiebesök på Anson primary school utanför London visade Simon, som jag tror var huvudlärare, oss en bok; One kubik foot av David Liittschwager, där författaren tagit en kub (visst va det kul?!) och ställt ut i naturen på olika platser. I en timme hade han kollat vad som passerade igenom kuben. I regnskogen, i bergen, i havet. Mängder med insekter , frön och djur hade passerat, alla som viktiga delar i ett ekosystem. Han gjorde sedan samma sak i ett majsfält. Där hade han under tre dagar fått sex insekter som passerat kuben. I den hårt besprutade och planterade miljön fick variationen ingen plats. Där skulle det bara växa majs som skulle se likadan ut. Mångfalden var borta, produkten var det enda viktiga. Simon gick vidare till bananer. Bananfält med odlade bananer där inga bananer har några egna frön. Får man in någon missväxt går det inte att odla på den platsen något mer. Han jämförde sedan med vilda bananer, banan savuage. De är fulla med frön. De planterar sig själv var de vill och växer och frodas och förs med vinden så högt eller så långt bort som den vill. 


Simon drog paralleller till skolan. På Anson primary school vill de att det ska finnas mångfald, av tankar, uttryck, individer, kulturer. Han visade en bild på en vild banan och sa – Detta är vår önskan för våra elever, det kan låta konstigt men vi vill att de ska vara vilda bananer när de sluter på vår skola. 

Jag tänker på vilda bananer och hur de representerar någon som är full av kraft och möjlighet. Någon som har alla inneboende resurser och som kan slå rot och utvecklas var som helst. Jag tänker också på kraften i att vi har varandra, i att vi tillsammans kan skapa mod att rycka i alla de där trådarna. Att vi ska våga, som Markus sa, se vilka som hänger ihop, vilka som har trassliga knutar mitt på, vilka färger och texturer som bor i dem. Våga rycka i dem, lära, knyta ihop eller lösgöra. Använda oss av överraskningarna, av misstagen, av allt det där som gör lärandet spännande. Eller som Ewan McIntoch som föreläste på inspirationsförmiddagen hos Lin Education beskrev det; man kan inte hitta nya vägar om man inte vågar använda sig av sina misstag och de överraskningar som kommer. Hans råd var som följer

”To lean in on the interesting failures ”

Så, jag hoppas ni tar chansen att bli vilda bananer…och att ni även låter barnen bli det!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s