Pedagogisk dokumentation del 1 – barnens tankar bär
Jag har länge funderat på hur jag ska kunna reda i tankarna om pedagogisk dokumentation (PD) och det systematiska kvalitets arbetet (SKA). Jag vill någonstans fundera kring varför vi dokumenterar och vem som får något ut av det. Det är väl lite så överlag nu. Hela utbildningssystemet har tagit en ordentlig sväng mot att mäta och kvalitetssäkra och kunna veta vad kvalitet är. Jag känner mig väldigt skeptiskt till det även fast ni som läser Kullerbyttan vet att jag ständigt håller fram barnens rätt till en förskola som utmanar dem och kittlar deras nyfikenhet. Det fokus som jag tycker mig se, som har stärkts sen SKA har lyfts fram, känns som ett vuxenfokus där vuxna ska kunna se på vad verksamheten ska utveckla. Visst, jag tänker att det delvis är bra, det är viktigt att utveckla verksamheten men på vilket sätt måste vi nog fundera lite till på. Vad är det som händer när vi organiserar vår tid och hur låter vi verksamheten, det barnen och vi faktiskt gör och tänker bli centrum för det vi håller på med?
Pedagogisk dokumentation har kritiserats för att det tar tid från barnen och är väldigt vuxenfokuserat, att det är vuxna som ska lära av hur barn lär för at utveckla verksamheten, vuxna som forskar på barn. Den har kritiserats för att vuxna bara står bredvid och dokumenterar och inte är i verksamheten tillsammans med barnen. Jag kan se stora risker här om man gör barnen till objekt för dokumentationen och gör försök på dem kring vad som blir en bra verksamhet. För mig är det inte pedagogisk dokumentation, för mig handlar det mer om att förvilla sig i det systematisk kvalitetsarbetet. Kanske lägger man fokus enbart på handlingar där man lyfter verksamhetsfrågor-organisation och dylikt bland pedagoger och ledning för att utvecklas tillsammans. Det har vuxenfokus och verksamhetsfokus men kanske inte alltid så mycket barnfokus? Jag känner på dessa tankarna nu och ni får gärna tänka tillsammans med mig, men jag tänker att det är viktigt att lägga upp dem på bordet och vara kritiska till vad, varför och hur vi dokumenterar.
Den pedagogiska dokumentation som jag talar om, skriver om och praktiserar med barnen och mina kollegor är något annat. Harold Göthson sa det bra, han beskrev att när man upplevt pedagogisk dokumentation som en motor för verksamheten så tycker man inte längre att den tar tid från barnen eller verksamheten, man upplever istället att man inte kan vara utan den. För mig är den pedagogiska dokumentationen när vi synliggör våra idéer, både barn och vuxna så att vi kan tänka mer om dem tillsammans, förstå olikheterna i våra sätt att tänka och dra nytta av dem.
När dokumentationen blir sån att den är ofärdig mest hela tiden, när den förändras och utvecklas, när den får oss att tänka ett varv till, när den synliggör det vi tänkt och tar oss vidare eller bredare eller djupare eller vart vi nu väljer att gå, då är den värdefull, då lever den och då utvecklar den barnens och vårt arbete.
