Pedagogisk dokumentation del 4 – Reflektion med de allra yngsta

Ingenstans är är lyssnandet och känsligheten inför arbetet med den pedagogiska dokumentationen viktigare än med de allra yngsta barnen. Många förknippar reflektion och att reflektera med verbal förmåga, alltså ska man kunna reflektera måste man kunna använda sig av och förstå det verbala språket. När det gäller de yngsta får vi bredda vår förståelse för reflektionen, eller kanske försöka förstå vad reflektion faktiskt kan vara. Vad, hur och varför blir om möjligt ännu viktigare och det är möjligt att vi måste kasta omkull våra egen förförståelse inför reflektion som arbetsverktyg.

När jag lyssnade på Ulla Wiklund i höstas, som skrivit boken Att föra tanken vidare, så visade hon fyra bilder på ett spädbarn som hölls av en vuxen. Jag har för mig att den vuxne räckte ut tungan och på den första bilden tittade barnet rakt på den vuxne. På nästa bild tittade barnet bort, på den tredje bilden tittade barnet på den vuxne igen och på den fjärde bilden räckte barnet ut sin tunga och härmade/svarade/gav sitt utryckt. Ulla menade att redan mycket små barn reflekterar, vänder bort, stänger ute uttrycken och processar för att sedan kunna återkomma och gå vidare med sin tanke. Hon tog också upp det mycket intressanta exemplet när barn är i en aktivitet men går därifrån en stund och sen kommer tillbaka och fortsätter. Detta är också en form av ”paus”, reflektion, ett stoppande av intryck och ett processande av det som skett. Tänk om vi kunde lära av detta exempel och inte ge upp så lätt på de yngsta, inte plocka bort utan låta dem pausa och komma tillbaka, våga vänta och se.

Det var ett tag sen nu som jag arbetade med de allra yngsta. Senast jag arbetade med två- och treåringar var hösten 2012 våren 2013. Då arbetade vi med dansprojektet som ni kan läsa om ifall ni trycker på den kategorien i högerspalten här intill. Under 2014 fick jag möjlighet att på avstånd följa mina kollegors arbete när de utvidgade sitt arbetslag runt ett- till treåringarna och arbetade igenom den fysiska miljön, förhållningssättet till barnens eget meningsskapande och hur de som pedagoger kunde hitta sina roller i förhållande till de allra yngsta. Det var ett fascinerande arbete. där både barn och vuxna tillsammans byggde rika erfarenheter. Bilderna i denna text är mina egna, hemifrån oss, som jag tagit på min son när han är från 1,5 till 2 år.

Idag skulle jag dock vilja skriva lite om ett och tvååringarna och deras möjligheter till reflektion och delande i förskolan. Det finns en del förutfattade meningar om att små barn inte kan arbeta i projekt, reflektera eller bygga helheter tillsammans. Dessa är befogade om man har en fast förståelse för vad projekt, reflektion och helhet är.

För mig handlar reflektion med de allra yngsta att göra plast för ett fördjupat utforskande, ha mycket tid helt enkelt(?!), att som pedagoger hitta möjligheter för att skapa utrymme för ett pågående, att ge utrymme för barnen att fördjupa sig. Då tänker kanske ni, hur ska de yngsta kunna fördjupa sig när de är så flyktiga, de går ju bara från det ena till det andra och kan inte stanna upp? Då ber jag er titta närmare. Då ber jag er att lyssna mer nogrannt och vara genuint nyfikna på att förstå vad små barn gör när de gör det de gör. Detta betyder inte att ni ska ta en bild på ett barn som gör något och lägga på er egen förståelse för det, smäcka dit ett läroplanscitat, sätta upp det på väggen och sen är det färdigt. Nej, det innebär att ni ska använda era erfarenheter om utforskanden, olika ämnesområden, olika processer och låta dem leda er när ni undersöker tillsammans med barnen. Alltså vara medveten om de områden som kan utforskas och återvända ett flertal gånger, varje dag för att lyssna på och vara känsliga för det som barnen försöker förstå. När ni öppnat den dörren så hittar ni kopplingar, det lovar jag. Om ni vågar titta nära och låta barnen leda så ser ni snart hur de för samman och plockar isär den värld som de undersöker med alla sina sinnen och hela sin kropp varje dag. De enda som sen kan säga om era tolkningar är ”rätt” eller inte är barnen i den mening att de kommer bli mer intresserade, flytta fram sina erfarenheter och binda ihop det ni tillsammans upptäcker.

Varför är detta viktigt då? Jo, för att kunna ge barnen fler möjligheter i det de finner intressant. Att våga låta dem fördjupa och få tillgång till det de pga sina ringa erfarenheter inte känner till. Där är ni så otroligt viktiga för ni har makten att få tag på materialet, ni har makten att ge barnen tiden.

Hos de yngsta kan de pedagogiska miljöerna ge möjlighet till att utforska både på egen hand men också, kanske framförallt, tillsammans med andra.

Lika som med de äldre barnen så behöver vi pedagoger bygga miljöer som ger barnen möjlighet att dela, erfara och upptäcka tillsammans. När det gäller den pedagogiska dokumentationen tillsammans med de yngsta så handlar det mycket om att medvetet arbeta med bilder på olika sätt för att ge tillbaka/låta barnen återbesöka det utforskande vi har sett barnen utföra. Om vi medvetet arbetar med bilder i olika former så tror jag att vi på dessa sätt kan stödja de yngsta barnens möjligheter att sen sig själva och andra undersöka samt att dela sina erfarenheter.

Med de allra yngsta arbetar man med fördel med dokumentationen tätt kopplad till miljön då man på platsen för utforskandet också tillför bilder på de utforskanden som gjorts där, det som barnen (möjligtvis) håller på att undersöka. Detta för både för att barnens ska se sig själva och varandra i miljöerna och känna igen sig men också för att kunna kommunicera genom att ta på bilderna, hämta sin kompis till bilden, härma det som händer på bilden osv. Enligt min erfarenhet är det bra om bilderna som sitter i de yngsta barnens miljö är ”tåliga”, gärna laminerade eller att de sitter bakom plexiglas. Barnen vill gärna ta på dem. Jag upplever att det är ett sätt för dem att kommunicera med bilderna. De kan också ligga lösa i miljöerna för barnen att flytta och använda på olika sätt eller kan man projicera bilder via en projektor i miljön, på väggen eller på golvet. Att få vara tillsammans med bilder/filmer/material är för mig de yngsta barnens sätt att reflektera. De behöver inte sitta på ett möte, vi ska inte få dem att sitta på ett möte. Om vi försöker med det är vi för låsta vid betydelsen av själva metoden och inte vid betydelsen av reflektionen.  Det är inte mötet som är den enda formen för gemensam reflektion, det är bara så att den i en verksamhet som vill främja demokratiska arbetssätt så behöver så småningom kanske alla höra vad som sägs, vara med och planera, skapa regler tillsammans, diskutera och förhandla osv när de själva kan förstå varför (detta har egentligen inget med ålder att göra, det är många vuxna som inte förstår idén med möten heller). Små barn gör redan dessa saker men de gör det på andra sätt.

De etiska perspektiven är oerhört viktiga i arbetet med de yngsta. Hur kommunicerar de yngsta när de möter bilderna och hur vill de/ vill de inte att bilderna ska hanteras och synas? Ta med barnen i arbetet med att sätta upp, ta fram bilder, även när de är så små. Gör det till en vana att låta barnen se vad du gör och hur det blir. Hur väljer ni som arbetslag bilder och hur skapar ni bilden av barnen och barngruppen? Diskutera detta med varandra. Diskutera detta med föräldrar. Lyft dilemman ofta men sluta inte göra. Låt det inte låsa er. Låt medvetenheten och diskussionen leva och agera utifrån den ställningstaganden som dessa ger.

Så pedagogisk dokumentationen tillsammans med de yngsta handlar inte om att få barnen att verbalt utrycka sina reflektioner om sitt eget lärande (supersvårt även för vuxna) utan för att få syn på sig själva, andra och utforskanden för att tänka om dem och göra utifrån och tillsammans med dem. För er handlar det om att få syn på vad barnen kan tänkas utforska och bredda/fördjupa era erbjudanden i förhållande till detta. Att få syn på vad förskolan erbjuder och hur det påverkar barnen på olika sätt.

Vad tänker ni om det?


3 reaktioner på ”Pedagogisk dokumentation del 4 – Reflektion med de allra yngsta

  1. ”Då ber jag er att lyssna mer nogrannt och vara genuint nyfikna på att förstå vad små barn gör när de gör det de gör.”
    Klockrent citat. Det är ju precis det som det handlar om med de allra yngsta. Och när man gör det öppnar sig en värld så fascinerande. Lärande och utforskande i sin allra renaste form utan filter.

    Gilla

  2. Jag jobbar med små. Det du skriver känns högst relevant. Var med min ettåriga syster dotter i helgen och jag studerade henne noga, hon upptäcker och utforskar världen HELA tiden och hon gör det så tydligt….så enkelt egentligen.

    Gilla

  3. Mitt i prick. Klockrent.
    Exakt svar på mina kollegors funderingar kring små barns utforskande ch reflekterande. Enkelt beskrivet för att vi ska förstå hur vi kan arbeta vidare med pedagogisk dokumentation med de allra yngsta. Tack!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s