Inte en rad….

…på tre månader.

Vad ska jag säga om min höst annat än att den har utmanat mig så pass mycket att jag inte har haft något utrymme kvar att tänka på Kullerbyttan. Att sätta sig in i ett nytt arbete, en helt ny organisation, lära känna nya kollegor, hitta nya arbetssätt, läsa in sig på nya områden samtidigt som jag föreläst mycket runt om i Sverige har gjort att jag har fått utmana mig själv i att gå vidare på många olika plan och det har tagit kraft.

Kullerbyttan har alltid varit min ventilationsplats. Där har jag kastat ut tankar som varit mer eller mindre genomtänkta och alltid fått en känsla av att vara fri. Med åren har bloggen växt och för något år sedan gjorde jag en Facebooksida till den som också har växt. 8400personer har gillat sidan. Två år i rad både 2015 och 2016 har Kullerbyttan legat på Cisions tio i topp-lista över mest lästa svenska utbildningsbloggar. Kullerbyttan har växt och med den tillväxten har jag nog fått skrivkramp.

Under 2016 började jag skriva på en massa inlägg som jag aldrig publicerade. De var inte tillräckligt bra, det var inte tillräckligt modiga, de var inte tillräckligt intressanta, allt enligt min största kritiker- mig själv. En person som också sa:

Jaha, vad förväntas av dig nu? Vad ska du nu göra? Vad händer nu när du plötsligt når ut till så många människor som arbetar med förskola? Vad vet du egentligen? Vad kan du egentligen?

Den där rösten ropade ännu högre när jag tog steget och började som lärarutbildare på Universitetet:

-Hallå där! Snart blir du avslöjad. Vad har du här att göra?

Igår fick jag tid i bil (jag körde inte) och plockade då upp Lena Edlunds bok ”De yngsta i förskolan” (Lärarförlaget 2016) och slukade den med hull och hår. Recension kommer alldeles snart på Kullerbyttan. Jag blev så glad av boken att jag skrev ett meddelande till Lena på telefonen och berättade vad jag tänkte om den. Hon tackade och sa något i stil med :Vad roligt att du tyckte det, det är ju lätt att tveka på om man verkligen har något att tillföra. Är det inte för ledsamt att vi tänker så om oss själva mest hela tiden? Vad i livet har gjort oss sådana? Jag och Lena sitter nog inte ensamma i den där båten. Jag tror de flesta av oss förminskar vår egen förmåga och vår egen betydelse. Vi borde sluta med det allihop. Eller hur?

För min egen del tror jag att jag behöver bli lite varm i kläderna igen i mitt nya yrkesliv för att frågorna och funderingarna ska börja komma tillbaka. Jag behöver nog också fundera på den där nödvändiga luften som behöver finnas i ett liv. Den där ni vet som gör att man har tid för att reflektera. Bygga in luft helt enkelt.

Jag tror mycket också handlar om att jag inte är med barnen varje dag längre och att det börjar bli ett par år sen jag var det. Jag hämtade min kraft och mitt meningsskapande i arbetet med barnen. I att se deras planer, deras upptäckter, deras ögon glittra. Se dem grubbla, vända och vrida, lösa på nya sätt och förundras. Jag hämtade också min eld där när jag gång på gång förstod att de på så många sätt var andra klassens medborgare. Överösta med beskydd och grejer men inte ofta tagna på allvar som människor de med. Mycket saker som rör de yngsta och som rör förskolan har många gånger väckt starka känslor hos mig och det är dessa känslor som gjort att jag genom mitt skrivande har velat väcka debatt och skapa opinion för att förändra och förhoppningsvis förbättra. Men ibland måste också den ivrigaste av kämpar ta ett litet andetag.

Under hösten har jag också stött på Instagramkontot Villfarelser som med sin svarta humor och mycket allvar ger gamla bilder nya andemeningar och krakelerar polerade ytor, synliggör det sköra  och skapar lite mer befrielse. Jag pratade med konstnären bakom kontot inför min föreläsning på SETT-syd då jag frågade om jag fick låna en av hans bilder till min föreläsning där jag pratade om barns rätt till sitt eget sätt. Bilden var av en liten flicka som stod rak och upprätt i en liten uniformlik klädsel och brevid fanns texten

”Kom ihåg. Håll käften, lagom mycket”.

Denna ljuvliga bild som så klockrent beskriver behovet av att passa in, att vara som förväntat, att anpassa sig. Jag fick låna den. Han var glad över att jag pratade om det jag gjorde och att jag tyckte bilden inspirerade till dialog. Lite mer svärta behövs för att kunna prata om det svåra och viktiga.

Ett nytt år är på intåg och jag hoppas hitta tillbaka till skrivandet. Känna lusten att ta tag i nya tankar, vända, vrida och utveckla gamla, känna glöden igen och hitta modet. Jag tror det blir så.

Jag saknar barnen, helt klart, särskilt de allra yngsta. De som behöver människor runt dem som är känsliga, som lyssnar med hela sin kropp med alla sinnen. De som är experter på att vara i det FETA NUET som min kollega utrycker det.

Jag saknar barnen. Ska få tag på lite tid med barnen och jag ska skriva mer. Jag lovar.

Gott Nytt År