Som förskollärare och atelierista har jag under de sju år jag varit verksam i förskolan och senare även som handledare för förskolepedagoger mött många barn och deras olika sätt att uttrycka sig i bildskapande. Allt från det yngsta barnet som första gången sätter händerna i leran, balanserar två höga torn av papprör, sprejar med vatten på penseln eller trycker med handen i sanden till de äldsta som bygger hela berättelser som de fabulerar fram parallellt som de målar, bygger, trycker, väver och formar de material som de lärt känna sen de var små.

Det är en oerhörd gåva och en stor tillit att få vara med när en person formar sina tankar, idéer och berättelser genom bildskapandet och få vara där som bollplank, stöd, motstånd, påhejare, observatör, inspiratör eller någon av de andra 100tals roller som vi tar i arbetet som lärare.

Det jag har lärt mig under tiden är att det finns lika många sätt som det finns barn när det gäller att närma sig och undersöka nya material och metoder för att utrycka sig eller undersöka genom bildskapande. Att generalisera har hjälpt mig föga och barnen har om och om igen visat att oavsett min materialkännedom så överraskar de mig ständigt med sina ingångar och lär mig mer om både materialet som om människan och lärandet. De stunder som har varit mest värdefulla har varit när jag vågat stanna upp och undersöka tillsammans med barnen, prövat att se materialen på nytt genom deras utforskanden. Det är då jag har förstått något mer om både barnen och materialen. Utmaningen har sedan varit att hitta balansen mellan att avvakta/observera barnens ageranden och att ge dem andra material eller annan input. Det är ingenting man lär sig genom att gå en kurs eller läsa en bok, det är något man lär sig av erfarenhet (och nötande) tillsammans med barnen. Oftast handlar det om en varsam dialog, där motstånd och medvind laboreras med och där vi i samförstånd resonerar (kan vara med kropp och blick likväl som med ord) oss fram till vad vi ska välja.

”Förskolan skall vara en plats där barns intryck kommer till uttryck och gör avtryck.” Anna-Maria Andersson

Om det ska kunna hända måste vi ha ett undersökande förhållningssätt till omvärlden och vi vuxna måste på riktigt vara nyfikna på vad barn uppfattar, tänker och blir intresserade av i deras omvärld. Barn som känner att vuxna är intresserade vill dela med sig av sina tankar, barn som känner att andra barn är intresserade vill dela med sig till andra barn. Frågan blir hur vi skapar möjligheter för barn att bli intresserade och att vilja dela med sig, inte för att vi säger det utan för att de vill? Det är en atmosfär som måste skapas. En plats av tillit, välbefinnande och nyfikenhet. En plats där man blir van vid att gå i dialog kring saker, där förundran och nyfikenhet får ta plats.

Vi behöver också förankra det vi gör i en helhet som är meningsfull för barnen. Jag undrar hur många gånger som barn inte haft en aning om vad för ”tema” de har arbetat med i sin förskolegrupp. Barnen har bara sett bitarna för att de vuxna har varit alltför upptagna med att hitta sin berättelse och på så sätt glömt att det är barnen idéer, nyfikenhet och tankar som är de röda trådarna i utforskandet. Barn behöver få påverka bildskapandet med sina personliga berättelser och betraktelser. Det behöver göra skillnad att det är just dessa barn som utforskar. Hur tar vi vara på deras unika erfarenheter, känslor och tankar och gör dem synliga? När flera barn möts och får lov att utforska tillsammans så ger detta också en möjlighet för oss som lärare att synliggöra på hur många olika sätt man kan tänka och göra. Ta den möjligheten och lyft den så att barnen får syn på värdet i att göra olika.

Vi behöver ständigt bli påminda om att vi varje dag lär nya saker och att vi som förskollärare behöver bli bra på att upptäcka och på olika sätt ta hand om barns utforskanden. Så länge vi arbetar med utbildning kommer vi också att få utbilda oss själva. Världen omkring oss förändras och vi behöver kunna sätta oss in i hur den kan uppfattas och vad som kan upptäckas i den. Hur ser den ut idag? Vilka bildvärldar möter barnen och hur kan vi arbeta med dessa?

Så låt oss avsluta med att prata lite om värdegrunden, den som vi måste leva i förskolan.

Här står det mycket i förskolans läroplan om vad vi har att utgå ifrån i vårt planerande av verksamheten. Värdegrunden är central i arbetet med det bildarbete som jag vill främja, där vi undersöker saker som känslor, åsikter, upplevelser, motsägelser och mycket annat och där barnens uttryck, tankar och idéer blir viktiga. Här arbetar vi med demokratifrågor och värdegrundsfrågor i praktiken. De är aldrig en övning på samlingen eller ett arbete för temaveckan utan något vi lever genom de sätt vi driver tillsammans verksamheten. Allt det här står och faller med hur ni som lärare lyckas skapa ett förhållningssätt som ger plats för barns tankar, idéer och utryck.

Vågar vi lita till att barnen har erfarenheter, tankar, idéer och frågor som är betydelsefulla och värda att utforska vidare eller tror vi att det bara är vuxna som kan komma med innehåll?