Har du mött dig själv någon gång?

I mitt huvud snurrar det en massa tankar just nu. Jag tänker mycket kring hur vi använder våra personliga erfarenheter i vår roll som förskollärare och vad en förskollärare egentligen behöver ha erfarit för att verkligen kunna möta barn i förskolan och förverkliga det uppdrag som läroplanen ger.

I människor finns mycket tyckande som kommer ur det vi erfarit genom livet, både bra och dåliga saker. Det är vilka vi är och blir, hur vi tar ställning till olika frågor och dilemman på vilka sätt vi pratar om saker. Dessa påverkar ständigt vårt yrkesliv i förskolan. Hur ser vi på vårt professionella tyckande i förhållande till vårt privata tyckande? Hur mycket agerar vi utifrån vårt eget tyckande och hur mycket agerar vi utifrån vad vi som förskollärare kan tycka? Vet vi skillnaden?

Ingenstans lärde jag så mycket om mig själv som under min teaterutbildning. Jag blev utsatt för hårt tryck och jag fick leverera, improvisera, tvinga mig själv att tänka snabbt, agera, omvärdera, släppa kontroll, lyssna noga, lära känna och i minsta detalj veta vad som var jag i min kropp och i min röst samt på så sätt också förstå vad jag behövde göra för att bli en annan när jag spelade en karaktär som jag fått tilldelad. Jag fick också veta vad det betydde att lyssna på andra, med alla sinnen, att vara något tillsammans och vara lyhörd för minsta impuls. Att bli medveten om rummet, om kroppar i det, näst intill om tankarna som rörde sig genom mina medspelare eller de jag dansade med just då. Jag lärde mig otroligt mycket om hur man leder, hur man blir ledd, hur människor fungerar tillsammans, inte för att någon sa det till mig utan för att jag genomlevde det.

Idag läste jag intervjun med Christian Eidevald som är  docent i pedagogik vid Stockholms universitet. (Hans doktorsavhandling ”Det finns inga tjejbestämmare” som kom 2009 har laddats ner 28.000ggr och är en mycket intressant och omkullkastande avhandling) Intervjun var intressant på många sätt, i Christians bakgrund och resan han tog när han blev förskollärare, i hur han analysera förskolans verksamhet utifrån ett jämställdhetsperspektiv och i hur han vägra söka konfrontation och sticka ut hakan i debatten. Något som jag dock fastnade extra för var just det som klickade med mina tankebanor just nu. När han beskrev ledarskapet:

Att leda – oavsett om det är andra pedagoger eller förskolebarn – kräver kunskap, men också ett stort mått av självinsikt:

– Alla som arbetar inom förskolan måste bearbeta sina känslor. Det är därför förskollärarutbildningen är tuffare än många andra. Vi som går där, och sedan arbetar inom förskolan, är tvungna att möta våra egna känslor kring utanförskap, svåra lekminnen och inrotade fördomar – annars riskerar outredda känslor att blockera i mötet med barnen.

ur tidningen Chef och ledarskap 

Just frasen ”..är tvungna att möta våra egna känslor…” slog an något i mig. Jag tänker på när jag i förra veckan höll i den tredje och avslutande workshopen med våra förskollärarstudenter. Vi pratade om vad de olika övningarna som vi genomlevt satt för spår i oss och vad de kunde betyda för vår roll som förskollärare samt för barnen när de genomlever liknande utmaningar. Under våra workshops får studenterna själva genomleva kreativa konstnärliga processer vilket innebär att, som studenterna själva fick syn på,  de fick uppleva hur det var att släppa kontrollen, att ändra sin tanke, att pressa sig själv, att lyssna och ta in andra, att reflektera kring det de gjort, att förstå saker om hur de själva agerar.

Det finns så mycket som är intressant med undervisning. När vi går ut i ett lärande så händer det saker med oss. Vi kommer i obalans. Vi blir osäkra. Så fort vi är tvärsäkra så ska vi stanna upp. Då är det något som har blivit förenklat. När saker bara blir som vi har tänkt så är de inte stå betydelsefulla som de skulle kunnat vara. När vi bara får tillbaka det vi har förväntat oss så blir de inte ett del av vårt lärande. Då är de oftast bara upprepande, ett reproducerande. Om det ska bli intressant så måste vi som ledare, som lärare lämna luft, vi måste lämna mellanrum så de som vi leder kan sätta sina avtryck.

Problemet med konstnärliga estetiska processer är att man som lärare inte i förväg kan berätta för sina studenter vad som kommer upplevas. Upplevelsen måste komma och efteråt kan man analysera vad som hände och vad man kan upptäcka och lära av det. Det bygger frustration hos de som utsätts och inte förrän i efterhand kan man samla och upplösa den frustrationen. Det finns inte ett rätt svar på vad jag lär mig genom detta, det finns flera beroende på vad jag tar med mig in.

Jag minns så väl hur jag applåderade i smyg under vår fredagssamling som vi hade med alla tre årskurserna på teaterlinjen på skolan där jag gick.  Jag gick då mitt tredje år och fick bevittna hur en en andraårselev förklarade och mötte förstaårseleverna frustration i deras upplevelse av att inte de inte fick det som de förväntade sig av utbildningen. Förstaårselevernas kritik riktades mot andraårseleverna som då var ansvariga för att lotsa dem under ett arbete med uppsättning av olika pjäser där andraårseleverna regisserade. Andraårseleven förklarade att processen inte går att påskynda, att den också lever sitt eget liv och att vi alla är i den. Att vi behöver släppa kontrollen och bara göra för att komma åt vad det är vi behöver möta. Samma sak som jag sagt till hen året före då samma frustration fanns hos hen i mötet med processen, mig och mina kurskamrater och medregissörer. Ett år till hade gått, perspektivet hade kommit och fler processer hade genomgåtts. Nu kunde hen se vad som pågått, vad en process kunde innebära. Först nu. Då applåderade jag i smyg för nu hade det hänt.

fullsizerender-10
Det är enkelt att se på sin väg när man tittar ner uppifrån….men inte lika enkelt att förstå vad som ska ske när man står där nere….
Att lära känna oss själva och vad vi bär med oss, vilka processer vi varit igenom och vad de satt för spår är precis som Christian Eidevald säger en väsentlig del av utbildningen till förskollärare eller vilka lärare som helst. Vi måste också förstå varför vi agerar och reagerar på de sätt som vi gör. Vi arbetar varje dag med människor som vi komet påverka på många olika sätt. Om vi inte tar ansvar för vad vi har i oss före vi möter dessa kan vi inte leva upp till de vi behöver vara i detta möte. Vi kan heller inte förstå hur det vi gör kan få effekter som vi inte kunnat ana. Det är allvarliga saker. Det är ett stort förtroende vi får. Hur tar vi hand om det? Hur ser vi till att vi blir medvetna?

Frustrationen i processen måste vi lära oss att leva med. Osäkerheten med. Det är inte förrän vi vågar vara i den som vi kan bli riktigt goda ledare och lärare. För att våga befinna oss där måste vi ha erfarit den många gånger. Det är först då vi kan slappna av och låta den vara. Det är också först då vi kan möta någon annan. När vi inte har alla svaren och hela planen finns det också möjlighet för barnen att lägga sig i. Då blir de på riktigt medskapare av förskolan och av sin utbildning.


4 reaktioner på ”Har du mött dig själv någon gång?

  1. Tyvärr är det på tok för lite estetisk verksamhet i förskollärarutbildningen idag. Jag möter ofta nya förskollärare med en god teoretisk grund, men är så arma inom det estetiska fältet. Det har oroat mig länge och jag vet inte hur man kan få en rät sida på detta problem. En pedagog, i mitt tycke, behöver en rik estetisk erfarenhet o kompetens. En erfarenhet som kan kopplas till teori och läroplans uppdraget.

    Liked by 2 people

    1. Ja, jag håller med. Oavsett den teoretiska grunden så är det ju i handling det måste ta sig uttryck. Där ger de estetiska processerna och uttrycken oss mycket kunskap om oss själva, om andra och om världen vi lever i. Jag tänker att utbildningen överlag är uppbyggd på mkt läsande och föreläsande och väldigt lite görande. Praktik och teori, hand i hand, det saknas.

      Liked by 1 person

  2. Jag håller helt med, stöter fortfarande på utmaningar med mig själv. Men jag får hjälp av både chefen och arbetslaget. Utan ett bra arbetslag är man ingenting och jag tycker man måste vara visa att man har svagheter för att lyfta hela gruppen och kunna lyfta varandra 😊

    Liked by 1 person

  3. Mycket bra inlägg. Jag reflekterar själv över mitt pedagogiska uppdrag mer och mer. Hur ser barnen på mig? Hur blir jag i samspel med barnen? När når jag barnen och varför? Ju mer jag reflekterar desto roligare blir mitt arbete. Verkligen. Kommer läsa mer om Christian.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s