Dags att vända blicken mot de äldre barnen, eller ska vi skippa åldesnojan?

För ett tag sen fick jag en fråga som jag aldrig fått förut. Personen ifråga formulerade den i stil med:

”Det finns så mycket inspiration, dialog och forskning kring de allra yngsta barnen från ett år till tre år, jag tycker att man glömmer de äldre. Var får de äldre synas?”

I de senaste fem åren som jag varit ute och föreläst har det alltid varit precis tvärt om. Man har frågat; Men hur gör vi med de yngsta? Någonstans har pedagogerna i förskolan inte varit redo att förstå att det som talas om kan användas för alla barn oavsett ålder. Man har svårt att se helhetstanken och de pedagogiska greppen däri utan tar det mer som en exempeluppvisning som man sedan kan kopiera och genomföra med den egna barngruppen. Ser man då äldre barn i exempel så lägger man bort att det skulle kunna handla om de yngre och hur det skulle bli då. Att exemplifiera är ett stort dilemma då man kan hamna i läget att man slutar tänka själv och grunda i den egna barngruppen och bara härmar. Det är dock svårt att tala om en metanivå i det pedagogiska arbetet utan att visa praktiska exempel. Att härma är också en strategi vi använder för att förstå något men vi behöver ju gräva djupare i det vi ser och fråga oss varför är det så här? Varför är detta viktigt? Varför ska vi göra så här? Vad ger det barnen? Hur kan vi utvecklas? Vad kan vi ta hand om? Hur förstår vi detta? Dialogen kollegor emellan om de didaktiska valen är oerhört viktiga. De får inte bara ske slumpmässigt.

Loris Mallaguzzi var alltid noga med att det viktiga var att gå i dialog kring pedagogiken, att analyser och diskutera det vi gör och varför vi gör det, tillsammans med kollegor, med barn och föräldrar. Malaguzzi skrev aldrig några böcker och lämnade efter sig. Andra försökte idogt fånga idén om barn och förskola som växt fram i Reggio Emilia och hitta ett sätt att beskriva den och sprida den istället för att fråga sig vad betyder förskola för vårt samhälle, i vår kontext och vad kan den bli?  Malaguzzi ville att människor som besökt förskolorna i Reggio Emilia skulle ta med sig just dessa dialoger och inte det de sett. Glöm bort oss! Kom ihåg hur vi tänker. Tänk för er själva.

För åtta-tio år sedan år sedan när många började prata om hur de drev projekt tillsammans med barnen så hörde jag många säga- Ja det där går ju att göra med de äldre barnen men knappast med de yngre. När vi började berätta om projekt som gjorts och miljöer som förändrats och byggts ut så fanns det många berättelser om de lite äldre barnen. Min gissning är att när vi lärde oss om hur vi kunde bygga projekt utifrån barnens tankar och görande var det lite enklare med dem vi kunde prata verbalt med. När vi väl hade drivit några sådana projekt så började förståelsen växa för hur vi skulle ta reda på vad barnen intresserade sig för och tankarna riktas nu till hur de yngsta och hur de också kunde förstås genom sina intressen och göranden.

När fler och fler då började fråga om de yngre barnen så blev detta ett rop på fokusförflyttning.  Många av oss som föreläser från förskolan började då fokusera på 1-3 åringarna för att visa att det inte hade någon betydelse hur gamla barnen var utan att det handlar om ett helhetstänkt om vad förskolan är för en plats.

Jag tänker också att en orsak till att prata mycket om de yngsta är att förstå att de är en del av den pedagogiska verksamheten och inte bara ska sörjas för. Inställningen kan ofta vara att de är för små, eller att de får vänta tills de blir lite äldre och den har stått vägen för deras möjligheter att bli lyssnande på och förstådda i sina planer. Jag tänker att samma nyfikenhet styrde de forskare som riktat blicken åt de yngsta. Vad pågick egentligen hos de allra yngsta? Här fanns också en omsorg hos många av oss som intresserade oss för de yngsta. Hur kan vi förstå makten vi utövar över dem och hur kan vi skapa möjligheter för dem att få bli hörda, bli handlingskraftiga och få lov att ha sin egen identitet.

Vi behövde förstå hur rika liv de yngsta har för att inte förminska deras lärande, deras känslor, deras kommunikation och vidare.

Har vi nu alltså nått en punkt där vi återigen måste skifta fokus tillbaka mot de äldre barnen? Frågan är väl nu hur vi tar det vidare? Ska vi sluta prata om ålder och prata om övergripande pedagogiska metoder eller behöver vi förstå en progression i utvecklingen hos barnen i mötet med förskolan? Eller behöver vi både och? Läroplanen är inte uppdelade efter ålder, den verksamhet läroplanen beskriver gäller alla barn.

Om vi arbetar med de yngsta på ett sätt där de få de utmaningar som de har möjlighet att greppa så innebär väl det att de kommer växa och utvecklas på sätt som kommer utmana oss när vi antingen följer dem vidare eller tar emot dem som 4-åringar? Är vi redo för det?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s