Barnen väljer inte.

När jag föreläser brukar jag prata mycket om vårt ansvar som pedagoger i förskolan att ha fokus på uppdraget vi har, att vara professionella och ta oss en ordentlig funderare på varför vi gör det vi gör. Vid gemensam reflektion efteråt brukar jag prata med åhörarna  om vad i föreläsning som går emot det man själv tänkte från början. Det brukar vara lite kämpigt att prata om eftersom åhörarna sällan vill lyfta saker som de är oense med mig som föreläsare om. Sist när jag var i Varberg frågade jag pedagogerna vad som gått emot dem. En av dem räckte upp handen lite smygande sådär. Hen sa:

– Det går väl egentligen inte emot mig, men det skaver ordentligt härinne när du säger det där om att vi måste fundera på varför vi går till jobbet, att vi måste tänka på att barnen inte väljer oss och att vi påverkar deras liv varje dag. Det blir ett sådant tungt ansvar. Något vi verkligen måste fundera på.

Jag blev så där in i märgen tacksam för det svaret. Jag tänker att när man tar detta på allvar, så som denna person visade med sin tanke, då har man nått långt i sin professionalitet och man har möjlighet göra aktiva val och att behandla sina medmänniskor med genuin omtanke och empati oavsett storlek. Något som alla i vårt yrke borde göra.

Vi arbetar med de allra yngsta barnen och de är totalt utelämnade till vad vi gör med dem. De har jämfört med oss betydligt mindre att säga till om i sina liv, de blir inte lyssnande på så som vi blir, de har inte möjlighet att byta sammanhang, de har inte (får inte) kunskap om hur de skulle kunna ha det istället och mycket mer. Barnen väljer aldrig att få just dig till sin lärare. Barnet får den den får. Det är dessa små som vi ska finnas till för, ge möjligheter att växa och utvecklas, lägga grunden för empatiska, kreativa och modiga människor som kan leva och verka tillsammans med andra. Det ställer stora krav på oss att kunna möta människor och skapa verksamhet som baseras på en demokratisk grund. Men hur bra är vi på det egentligen?

Anna Rantala, som disputerade 2016 med avhandlingen Snälla du, kan du sätta dig? Om vägledning i förskolan vid Umeå universitet, säger i en intervju av Skolporten så här om vad som överraskade henne i hennes forskningsresultat:

– Att demokratiska värden och aspekter så sällan kommer till uttryck i förskolan. Det första som nämns i läroplanen är faktiskt att förskolans verksamhet ska baseras på en demokratisk grund. När jag analyserar materialet ser jag att detta sällan sker. Mer typiskt är ett exempel med en pojke som spelar musik på en i-pad, varpå förskolläraren säger ”oj, vad högt, ska vi sänka lite”, och direkt skruvar ned volymen. Hon ställer en fråga men ger inte utrymme för diskussion eller delaktighet.

Varje dag när vi går till jobbet möter vi dessa barn som beroende på hur vi behandlar dem kommer förstå sig själva som tystlåtna, energiska, blyga, kreativa, pratiga, empatiska, bråkiga, känsliga, tuffa eller vad vi nu behandlar dem som. De kommer också förstå sig själva i förhållande till omvärlden, duger de som de är eller ska de förändras, finns det någon som ser och hör dem, kan man påverka sina omständigheter? I varje barngrupp är sammanhanget unikt. Där finns just de barn och vuxna som är där just då och det kommer aldrig uppkomma en sådan konstellation någonsin igen. Barnen hade blivit några andra i ett annat sammanhang, med andra barn runt sig och med andra vuxna som ledde verksamheten. Vi begrundade detta i Varberg och förskolechefen för området uttryckte att det verkligen handlar om ”Livets lotteri” när barn hamnar i olika verksamheter. Med tanke på likvärdig förskola är det väldigt ledsamt att det tillslut handlar om vilka pedagoger barnet har turen eller oturen att möta.

Så vem är du i allt det här? Hur stort ansvar tar du för den påverkan du gör? För påverkar, det gör du. Frågan är bara hur medveten du är.