Det finns mycket ”rätt- och fel-tänk” i förskolan. En sådan sak som kommer upp och som gör sig synlig är frågor om olika materials vara eller icke vara i förskolan (likaså frågan om vilka lekar eller saker som får finnas i förskolan men det är en annan diskussion) . I Facebookgruppen för boken som vi skrev ”Pedagogisk miljö i tanke och handling” startades en tråd som ville problematisera hur mycket vi som pedagoger tänker på vad för material vi erbjuder, hur och varför. Trådstartaren frågade om vad gruppen tänkte kring att använda färdiga material så som klisterögon kontra låta barnen göra egna ögon. En mycket väsentlig fråga och tanke samt en viktig sak att tänka på som pedagog i förskolan. Däremot ogillar jag antingen eller aspekten hellre både och. Det blir alldeles för svartvitt för mig. Istället vill jag säga att båda funkar beroende på men framförallt att många alternativ bör finnas.
Mallar eller inte mallar är ofta en fråga jag får från mina studenter på förskollärarutbildningen också. De ser mycket färdiga mallar och väldigt hårt styrda bildaktiviteter ute på sina VFU-platser så som att doppa ett barns hand i färg och trycka den mot ett papper, sätta på klisterögon och sen ritar pedagogen ögon och så har man fått en tupp att lämna hem till familjen (vilket jag i mångt och mycket skulle räkna till ett övergrepp istället för ett skapande. Här använder pedagogerna barnens hand som ett verktyg) . Vi hade kunnat använda exakt samma metodik med lera, kolkritor eller akvarell och fått samma meningslösa produkt som inte lärt barnet något annat är att det är ett verktyg för att framställa något som ska hem till familjen. Här har materialen mindre betydelse då pedagogens styrning av uppgiften inte lämnar något utrymme till barnets eget avtryck (jo jag kan förstå att det var roligt med tanke på handtrycket men vi släpper det nu :).
Jag är sällan för att förbjuda och utesluta vissa typer av material i förskolan om det så är klisterögon, My little ponny-hästar eller play-doh. Min hållning är att vart och ett av materialen har en möjlig användning och att det är för det första mycket viktigt för pedagogerna att undersöka materialens olika kvaliteter och erbjuda barnen att göra detsamma. Vår uppgift som pedagoger är att ständigt problematisera, att vrida och vända och att ta barns användande av olika material och deras idéer om användandet av dem på allvar. Är det någon pedagog som har gett klisterögon till barnen och frågat dem vad det är? Frågat vad de kan användas till? Vad händer då? På vilka kreativa sätt kan man använda klisterögon? När är klisterögon bra att ha, när är de mindre bra eller helt värdelösa? Vi behöver tänka på varför vi gör det vi gör.
En stor del av att vara kreativ handlar om att arbeta utifrån sina referenser och kombinera dem på andra, nya sätt. Att skapa i ett tomrum, i ett vakuum blir sällan intressant. Det måste finnas ingångar till vad man vill uttrycka, inspiration och referenser. Detta brukar jag prata om med mina studenter.
Jag upplever att det finns en ängslighet i förskolan för att ge barn inspiration. Vi har en romantisk syn på att allt finns i barnet och om vi bara ger dem en klump lera så löser sig resten och vi kan ta en kopp kaffe och nöjda se på. Min upplevelse av att ge barn referenser är att det tvärtom är något som ger barn tillgång till konstnärers olika sätt att utrycka sig och konstens olika metoder och tekniker, det ger dem idéer och uppslag till att själva angripa material på sätt som de inte hade gjort annars. Det man ska oroa sig för är när det finns ETT exempel på hur något ska vara, att ALLTID BARA erbjuda klisterögon som referens på hur ögon kan se ut. Eller att mallen som finns är den som ska följas.
Om det nu är ögon man ska undersöka är det många olika typer av referenser på hur ögon kan avbildas som då blir intressanta. Vad är det minsta som behövs för att ett öga ska uppfattas som ett öga och hur detaljerat kan man teckna ett öga, vilka olika delar består ögat av? Att se till att ge möjligheter för barn att titta nära, att undersöka och att upptäcka möjligheter tänker jag är ett sätt att stödja och utveckla kreativitet.
Kreativitet finns inte bara där, den kan också bli större genom att utsättas för möjligheter att undersöka och göra. Det som kan döda kreativitet är tomrum, skuld och skam. Det är mycket av det jag ser när mina studenter eller yrkesverksamma pedagoger som jag arbetar med säger att de inte är kreativa. De har ofta fått höra antingen att det finns ett sätt att göra och det är det rätta, sedan ska de försöka göra så rätt som möjligt, så likt som möjligt och känt sig värdelösa och misslyckade när de inte kunnat framkalla ett resultat de är nöjda med. Andra har inte fått någon inspiration eller några referenser och på så sätt lämnats i ett vakuum där de ska pressa fram något på egen hand och då fått världens prestationsångest och återigen misslyckats.
Att bli en person som kan gestalta i bildskapande handlar förutom referenser och inspiration också om att känna de material man arbetar med för att förstår vad de kan göra så att man väljer bra material för det man vill göra. Att som pedagog förstå att klottrande (att undersöka material på egen hand och tillsammans med andra utan ett förväntat resultat) är mycket viktigt för alla som vill lära känna ett material. Låt barnen så tidigt som möjligt möta en variation av material och låt dem ha tid att klottra. Vad som är viktigt är variationen i materialen och sätten vi erbjuder barn att närma sig dem på. Barn utvecklar sina referenser när de möter materialen och ser möjliga sätt att göra. Dessa referenser stöttar deras vidare skapande och möjligheterna de har att använda material på. Vi har också möjlighet att här lyfta och synligöra barns olika sätt att göra och utmana dem i att prova varandras tekniker och metoder för att ytterligare bredda sina referenser.
Min hållning är att det inte är materialen som dödar barns kreativitet utan pedagogens förhållningssätt till dem och till barns skapande. Du kan behandla lera, kolkritor, akvarell, play-do, klisterögon eller klistermärken med en hållning som gör att barn misslyckas och förstår sitt eget skapande som värdelöst men du kan också ge dem ett laborerande och undersökande förhållningssätt som ser möjligheter i vilka material som helst och som tar makten över dem och använder dem till det som behövs för att uttrycka det barnen vill. Pedagogerna själva behöver bredda sina erfarenheter om vad bildskapande kan vara, i förskolan, i samhället, i konsten. Om du ännu inte har sett Alexander Ekmans undersökande av kreativeten på kulturstudion i SVTplay tycker jag du ska göra det. Det finns tre avsnitt varav länken är det första.
Pedagogiska Kullerbyttan 