Vem tror du att du är?

Under hösten har jag arbetat 50% på Högskolan för design och konsthantverk på förskollärarutbildningen med bilddidaktik. Resten av tiden har jag föreläst runt om i Sverige och så har jag inlett ett nytt arbete som jag verkligen ser fram emot. Jag längtar så efter att berätta för er vad det är jag ska göra men jag vill inte göra det fullt ut förrän jag har fått det sista på plats och det dröjer ännu lite.

Det jag kan säga är att jag ska tillbaka till verksamheten i förskolan. Tillbaka till barn och pedagoger, material och miljöer där jag tror att jag hör hemma. Jag tror det, det var ju ett tag sen jag var där nu, så jag kan kanske inte veta? 2014 gick jag ur barngrupp på Sotenäs förskola efter ett par riktigt fina år då jag lärde mig oerhört mycket tillsammans med mina kollegor. Vi tog fram ett systematiskt kvalitetsarbete baserad på pedagogisk dokumentation, vi arbetade fram en ny likabehandlingsplan, vi arbetade mer kollegialt tillsammans över hela området och alla förskolor. På förskolan där jag arbetade hände det jättemycket med miljöerna och med arbetet kring barns delaktighet och inflytande över verksamheten och det var de pedagoger som arbetade med de allra yngsta som ledde vägen. Vilket oerhört arbete det var och jag är så stolt över att få ha arbetat med dessa kloka och engagerade människor som fanns där, både stora och små. De lärde mig så mycket. Dessa erfarenheter tog jag sedan med i arbetet med att bygga upp REturen, Norra Hisingens kreativa återbruk. Tillsammans med min oerhört kompetenta kollega Anna och alla våra kloka medskapare bjöd denna tid till ännu mer fördjupning kring material och miljö som gav mig många helt nya erfarenheter och insikter. Senaste erfarenheterna på Högskolan för design och konsthantverk har verkligen gett mig ytterligare fördjupning nu inom konstnärliga processer och visuell kultur med fantastiskt skickliga kollegor som med sina kompetenser berikat min bild av bilden och konstens möjligheter i utbildningen såväl som i samhället.

Jag känner mig lyckligt lottad över att har haft människor runt mig som har gett mig möjligheter att träda fram och få bli mitt bästa och att jag också har vågat ta så många chanser, för det har verkligen varit chanser, i mitt yrkesliv. Det har varit tillfällen då jag aldrig har vetat vad som ska komma ur dem, aldrig vetat hur saker kommer falla på plats men alltid litat till att de gör det. Jag har inte vetat om jag verkligen har det som krävs för att lyckas göra det förväntade men alltid känt mig trygg i att jag aldrig varit ensam i processen. Om det är något som jag vet fullt och säkert är det att ingen klarar göra saker helt på egen hand. Alla blir till i sammanhang och kan de få lov att bli sitt bästa så kommer de också att blomma. Det är tillsammans vi kan göra allt. Det låter kanske klyschigt men det är sant.

Under min yrkeskarriär har jag växt som pedagog och som atelierista i mötet med alla de människor jag mött och arbetat tillsammans med. Under de senaste åren, sen vi släppte boken Pedagogisk miljö i tanke och handling har intresset växt för mig som person och det jag gör. Jag har blivit ett namn som många känner till och boken har (återigen tack vare alla riktigt bra bidrag från alla medförfattare) fått stort genomslag ute på förskolorna. Jag har rest land och rike runt och föreläst och mina föreläsningar på SETTdagarna i Stockholm var helt galna med människor som köade och inte kom in i salen och extraföreläsningar som sattes in. Jag minns när Erika (Kyrk Seger) och jag skulle leta efter salen som jag skulle föreläsa i under extraföreläsningen och jag tvekade lite och sa att det är nog inte här och Erika gick runt hörnet och kön var lång som jag vet inte vad. Erika stegade fram emot dörren och sa med ett leende, jo det är här Linda. Helt obegripligt att alla dessa pedagoger ville lyssna på mig. Jag slås fortfarande av det absurda i att människor jag möter ute på förskolorna glittrar i ögonen och kommer fram och säger hur mycket det betyder för dem det jag gjort med boken och bloggen. Jag kan inte greppa det. Det är ju bara jag. En vanlig människa som kanske bara är extra bra på att dölja sin osäkerhet eller bra på att våga vara osäker och ändå tro att min tanke räknas?

På mitt nya jobb går jag nu närmre verksamheten igen men på grund av bloggen och boken går jag inte in som vem som helst. Jag går in som Linda Linder. Vad det kommer göra med mig och med dem jag möter vet jag inte. Men jag vet att det kommer spela roll. En av mina nya kollegor lyfte detta på det sista mötet vi hade före jul. Hur kommer mitt namn påverka den process som vi alla går in i? Det finns såklart de pedagoger som älskar att jag kommer, som tycker att det är det bästa som kan hända och det finns de som blir osäkra, de som inte tycker och tänker som jag gör eller som känner sig otillräckliga och sen alla däremellan såklart. Hur kommer pedagogerna agera för att jag är den jag är (eller den de tror att jag är)? Jag kan knappt tro att jag skriver detta då det känns så absurt men det var vad min kollega lyfte och jag kan på ett sätt förstå henne.  Jag har ju också människor jag ser upp till otroligt mycket. En av dem ska jag förhoppningsvis få arbeta lite tillsammans med framöver och jag tänker detsamma när jag tänker på hur det blir att möta henne. Hur ska jag förhålla mig? Vad ska jag säga? Hur ska jag agera? Men då brukar jag försöka backa och tänka på att vi alla alltid blir något tillsammans med andra, vi är aldrig bara något.

Min största utmaning framöver i min nya yrkesroll blir att skapa förutsättningar för andra att bli sitt bästa. På detta sätt tar vi steg tillsammans och ingen ska någonsin känna sig ensam och utlämnad att själv ha alla svar. Med detta sätt att arbeta är det också alltid vi gemensamt som har nått dit vi kommer nå. Det är aldrig bara jag, det är aldrig  bara du, det är alltid vi.