Förståelse för ett sammanhang

När man är helt ny i ett sammanhang var startar man då? Har du funderat på det? Var börjar du, i mötet med den nya barngruppen, med din nya kollega eller förskolechef? Var hittar man en gemensam plats att starta? Hur bjuder man in? Hur visar man sitt intresse? Hur närmar man sig varandra? Viktiga saker att tänka på och att planera för! När vi verkligen kan mötas kan något nytt uppstå i möten mellan oss. Att på riktigt vara nyfiken och intresserad av andra människors berättelser tänker jag är en nyckel till att komma långt, djupt och brett i förståelsen för ett sammanhang. Vi som arbetar med människor har ett komplext nätverk av händelser, historia, känslor och upplevelser som tillsammans väver just vår unika väv. Man lurar sig lätt att tro att man kan veta hur saker och ting ligger till genom en första anblick, men misstar sig då ofta i den komplexitet som finns. Så hur tar man sig an en sådan uppgift?

I mitt nya uppdrag vill jag ju lära känna våra förskolor, barn och pedagoger på en gång, så fort som möjligt, men relationer tar tid. De ska byggas med fokus på långsiktighet och tillit. Jag ville gärna veta allt på en gång men vems berättelse kunde ge mig djupet i förskolornas processer? Det fanns så många människor, stora som små, som skulle ha sina bilder av vad förskolan var för dem. Såklart jag ganska snart förstod att arbetet skulle ta lång tid och måste pågå tillsammans med görandet oss emellan men vad skulle vara mitt första steg? Mötet med människorna, rummen och materialen blev mitt svar på den frågan. Så det var bara att kasta sig in!

Under veckorna som gått har jag därför nu smugit runt på alla förskolor för att försöka lokalisera mig och se på alla utrymmen vi har till vårt förfogande, träffa några av barnen och pedagogerna och se var alla arbetade. Första veckan bjöd på många fina möten med barn, pedagoger, förskolechefer och specialpedagog som alla mötte mig med värme och nyfikenhet och en önskan att ge sin bild av förskolan. Våra förskolor har ”välkomnandets pedagogik” som en av sina strategier (återkommer till detta kommunövergripande kvalitetsarbete) och det kändes verkligen när jag gick runt.

Det första lilla barn som mötte mig i början på veckan var en liten 2åring som utan ett ord gav mig ett stort leende och sträckte upp handen i en välkomnande vinkning. Vidare in på avdelningen kom barnen och erbjöd mig material, visade med miner, kroppar och ljud vad deras miljöer erbjöd och vad de lade stor vikt vid. Jag spenderade veckan sittandes på golvet runt om på alla våra fyra förskolor, på våra 15 avdelningar med barn och pedagoger. Under tiden fick jag höra långa och korta berättelser om hur de personer jag mötte upplevde förskolan, hur länge de varit där, hur de hade utvecklats under tiden, vad de tyckte var svårt, vad de tyckte om, vad de önskade framöver. Jag fick en första blick på rum och material där barnen var de vars ögon och händer jag fick låna. Vi grävde i plusplus och byggde med kartonger, vi beundrade Pokemons och ritade på en teaterkuliss. Vi tryckte på spännande knappar, rullade bollar, byggde robotar, lät ärtpåsar glida ner för en ramp, vi kastade små mjuka bollar ur en bytta och samlade dem igen. Jag fick möta ateljéer och torg, byggrum, sagorum, rum för rörelse och dans, lägenheter, ljusbord, ritbord, mattor och möbler.

Under min vecka ute på förskolorna var det vissa saker som återkom. Många pedagoger pratade om sina ateljéer och jag fick en känsla av att det var där många önskade att arbetet skulle ta fart. Jag mötte stor erfarenhet och mycket glöd hos pedagoger som verkligen ville skapa de allra bästa möjligheterna för barns skapande och berättande och själva ville lära sig mera och utveckla det de gjort. De funderade också över hur andra rum skulle fungera, särskilt de som alldeles nyss bytt rum och kände sig nya för deras ytor. Framför allt ville många att vi skulle börja arbeta tillsammans och det ville jag med, mest av allt.


5 reaktioner på ”Förståelse för ett sammanhang

  1. Härligt att läsa! Viktigt budskap du får fram i texten!
    Känns som värme o intresse finns på förskolorna där du befinner dig.
    Där jag är är mellanrummet det svåra att greppa. Bekvämligheten i att göra som man alltid gjort- kalla den korta stunden barnen jobbar med den fråga de vill jobba med för projekt- utevistelsen med pedagoger som låter barn utforska, leka utan närvaro i processen gör mig konfunderad. Den pågår större delen under dagen. När traditionell förskola möter det nya som vilar på Reggio Emiliafilosofins beprövade erfarenhet o vetenskapliga teorier o förhållningssätt hur blir det då?

    Frågorna är många! Olikheter berikar om man är nyfiken o intresserad och om man är kritisk i sitt granskande av miljöer, utforskande, tillåtandet där barn ses som rika medmänniskor som vill prova det nya. Ser vi det vi tror vi erbjuder eller är vi mer bekväma i det traditionella?

    Liked by 1 person

    1. Och kanske inte bara konfunderad, utan också frustrerad och inte så lite ledsen.
      För allt det lärande som sker, och som aldrig blir uppmärksammat, fördjupat och reflekterar tillsammans med andra barn och vuxna. Bortslarvat.
      Och för allt det lärande som inte ens får chansen att ske utan dessa närvarande pedagoger… frågor som aldrig blir varken hörda eller formulerade.
      Hur provocerar en sina kollegor tillräckligt som vuxen medforskare för att bekvämligheten i det traditionella verkligen ska utmanas, utan att dessa kollegor slår ifrån sej och sparkar bakut i en häftig tvärtomrörelse… det kräver sin delikata dans.
      Jag hoppas jag förstod dej rätt Anette, annars får du ursäkta om du tyckte jag lade orden i mun på dej.

      Liked by 1 person

      1. Intressanta och viktiga saker ni båda lyfter. Jag tror också att det är något som fler känner igen sig i. Jag tror att det enklaste (och svåraste) svaret på er fråga är att förmå kollegor att själva bli inspirerade av det som händer i barns upptäckande. Att själva väcka upptäckandet till liv igen och hitta en ny lust till yrket. Jag mötte en förskollärare som arbetat länge i förskolan och hen sa att hen aldrig lärt dig så mycket, varje dag, som hen gör nu efter att hen gjort ett omtag kring att förstå sin yrkesroll. Yrket blir roligare, intressantare och mer utvecklande. Att få andra att upptäcka, det är nyckeln. Att bara skrämmas och kräva är svårt att komma långt med, att hitta utveckling genom. Kan man hitta lusten där inne hos pedagogen och också ansvaret för påverkan varje barns liv, varje dag så tror jag man får störst och hållbarast förändring…..

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s