Utbildning och undervisning i förskolan del 2- Pedagogisk estetisk praktik

Så kommer inlägg två i serien på tre om utbildning och undervisning i förskolan baserat på min förelösning på SETTdagarna 2018. Idag tänker jag att vi måste pratar om att förskolan måste fylla utbildning och undervisning utifrån vår pedagogiska praktik och inte hamna i att reproducera andras. Det är lätt att i vår osäkerhet nu tappa bort vad vi har och förändra oss så det passar andra. Men för att veta vad vi är måste vi ju också synliggöra vad förskolans praktik har för grund. Vad är då förskolans verktyg? Som jag ser det: leken och undersökandet- estetiska lärprocesser!

 

Någon som har varit mycket bra på att knyta ihop trådar i mitt huvud mellan estetik och undervisning är Hege Hansson, lektor i konst kultur och kreativitet. Hon har skrivit boken ”Att ge form åt förskolans innehåll”. Hege har sin grund i teatern och berättar om hur vi kan ge form åt vårt innehåll genom genom att likna det vid teaterns olika dramaturgiska delar. Hon synliggör alla de verktyg vi har till vårt förfogande när vi skapar utbildning, verktyg som vi kanske inte alltid tänker på eller ser. Vi fokuserar ofta på vad det är vi ska undervisa om, men vi lägger kanske inte tillräckligt med tid att fundera på hur vi presenterar innehållet, hur formen ska vara. Vad vi ska iscensätta? Vi behöver fundera på vad som kommunicerar i vår undervisning och på vilka sätt.

I boken berättar Hege bl.a. om lärarutbildarna Tone Pernille Östern, danskonstnär och pedagog och Alex Strömme, biolog pedagog som genom projektet SPACE ME som handlade om att skapa undervisning kring biologi och dans myntar begreppet Sinnlig didaktiskt design. Didaktisk design har vi hört förut av Staffan Selander och Gunter Kress. De beskriver det formskapande i pedagogiken, alltså hur vi presenterar vårt innehåll och menar att det inte går att skilja form från innehåll. Formen vi skapar ger förutsättningarna för hur vi kommunicerar innehållet. Hege Hansson delari sin bok upp designen i fem olika aspekter som hjälper oss att utforska och gräva mycket djupare i hur vi presenterar innehåll än vad vi tidigare gjort.

Om vi börjar med rum och material så vill jag först göra ett litet glädjetjut över att utkastet till den reviderade läroplanen nu lyfter betydelsen av den pedagogiska miljön betydlig mer än förut. Det står på flera ställen om lärmiljön och man ser den som en viktig del av undersvinsingen. Det är till och med så att ordet lärmiljö har fått ersätta ordet verksamhet på vissa ställen. Här är några exempel på hur lärmiljö får ta plats.

” Lärmiljön ska vara tillgänglig för alla barn och inspirera dem att samspela och att utforska omvärlden samt stödja barnens utveckling, lärande, lek och kommunikation. //

//Lek ska ha en central plats i utbildningen. Ett förhållningssätt hos alla som ingår i arbetslaget och en lärmiljö som uppmuntrar till lek bekräftar lekens betydelse för barnens utveckling, lärande och välbefinnande.//

//De behov och intressen som barnen själva på olika sätt ger uttryck för ska ligga till grund för utformningen av lärmiljön och planeringen av utbildningen.//

//Förskollärare ansvarar för att utveckla pedagogiskt innehåll och lärmiljöer som inspirerar till utveckling och lärande och som utmanar och stimulerar barnens intresse och nyfikenhet samt håller kvar deras uppmärksamhet.//”

Det vi måste påminna oss om när det gäller lärmiljön är att det aldrig blir färdig. Den måste vara ett levande verktyg som vi använder oss av för att skapa undervisning. Den måste förändras beroende på vad vi utforskar. Jag brukar säga att det är oacceptabelt att våra rum ser likadana ut i fem år. Barnen utvecklas enormt och det vi erbjuder i lärmiljöerna- rum och material måste följa med. All miljö behöver givetvis inte förändras hela tiden. Vi kan ha rum som är mer eller mindre föränderliga. Hege Hansson berättar om rum som är i ständig förändring och kallar dessa för behovsrum. Rum som kan förändras beroende på behoven vi har just nu. Hege och hennes kollegor byggde till exempel om ett rum till en fågelholksverkstad under deras projekt. Jag tänker att alla förksolor behöver fundera på om de har behovsrum eller om de kan skapa sådana. Jag tror att de behövs för att möjliggöra kreativa ingångar i undervisning. Jag skrev i mitt förra inlägg om Tredje Rummet hur man då och då behöver tomrummet. Jag tänker att det är en parallell att dra. Finns det rum i våra förskolor som kan härbärgera idéer som behöver utrymme för att kunna växa?

Som vi alla vet så är inte den den fysiska lärmiljön nog, för att den ska bli ett verktyg för allt som läroplanen önskar så måste vi sätta den i ett sammanhang som bildar helhet. Här kommer då Heges nästa två begrepp form och iscensättningar in. Före vi pratar om form vill jag lyfta ordet estetik och då vill jag först prata om estetik och hur vi kan förstå estetik. När vi tänker på estetik i förskolan handlar det ofta om att måla i ateljé eller att saker och ting ska vara vackert utformade.

Men estetik är egentligen läran om förnimmandet.

Alltså våra sinnesupplevelser. Vi kan ta hjälp av tankarna om estetik när vi funderar på hur vi ger vår undervisning form. Hur kan vi bli uppmärksamma om hur vår kommunikation med barnen är sinnlig? Vad är det som påverkar barnens sinnen? Hur kan vi arbeta med den sinnliga didaktiska designen och vara noga med de material och miljöer vi väljer för barnens upplevelser? Jag vill se estetiken som ett helhetsperspektiv på formen för undervisning i förskolan. Estetiken som en sammanbindare. På vilka sätt förnimmer vi undervisningen? På vilka sätt kan vi skapa upplevelser för barnen som bjuder in till att uppleva med alla sina sinnen där vi skapar estetisk form till allt innehåll som vi presenterar och utmanar barnen i.

”Vi kan estetisera och ge estetisk form till alla små och stora situationer och händelser i förskolan, hela dagen och varje dag” Hege Hansson.

Hege uppmanar oss att vara eftertänksamma. Att uppmärksamma hur estetiken kan påverka oss. Å nej tänker ni, skitjobbigt ju….tja…det kan det vara…men också tusen gånger mer spännande och roligt. Det finns ju plötsligt mycket mer att experimentera med. Hur uppfattar barnen det vi gör när vi gör så här? Hur blir det annorlunda om vi gör så här istället? Dessutom kan vi fördjupa vår undervisning när vi blir medvetna om alla dessa aspekter. Vi kan förlänga och förfina utforskandena. Det handlar om att skapa något som barn kan reagera på som medel för den undervisning vi vill skapa. Vi fastnar ofta i att prata med barnen. Varför inte låta dem reagera på saker som är annorlunda än de tidigare varit? Varför inte använda mer iscensättning för att ge barnen gemensamma upplevelser?

Jag tjatar och tjatar om att se på alla material i de rum vi använder. Vad finns det på väggar, på golv, i taket, vad har vi framme och varför, hur kombinerar vi? Allt det där handlar om att skapa form. Vi måste börja använda oss av dessa möjligheter mer aktivt än att bara skapa något vackert. Formen finns alltid i vår undervisning men vi kanske inte alltid är så bra på att fundera på vad det finns för olika sätt att presentera ett innehåll. Jag tror vi kan höja vår medvetenhet om formaspekten. Den här aspekten av estetiken saknas tyvärr till viss del i läroplanen. Den saknas också ofta i våra verksamheter i stort. Att förstå estetiken som en sammanbindare, som en form för vår kommunikation, det är något jag tänker vi som kollegie behöver gräva djupare i.

Estetiken handlar också om att vända upp och ner på, att se på andra sätt, att göra världen ny….Hur ofta gör vi det med oss själva? Hur ofta vågar vi se på saker på nya eller andra sätt? Vår världsbild är ofta ganska fast till formen. Vi behöver vidga den för den kommer påverka hur vi kan se vad barn intresserar sig för och vad de förstår. Den kommer påverka hur vi utmanar dem. Vad krävs då av oss alla för att uppfatta alla delar som påverkar vad vi uppfattar och hur vi förstår omvärlden, hur vi kan bli förundrade av den, överraskade, provocerade? Ja, tänker ni, till att börja med måste vi ju alltså vara jäkligt kreativa! Javisst säger jag….

Fast kreativ. Det är väl något man aningen är eller inte, eller hur? De gamla grekerna såg kreativitet som en gudarnas inspiration. De som blev inspirerade hyllades för att de var goda nog för att gudarna skulle ge dem idéer. Kreativitet var alltså en gudagåva. Något man fick eller inte fick. Inte förrän vid upplysningstiden började man tro att kreativt skapande faktiskt kom inifrån människan. I Sverige dök ordet kreativitet upp först 1959. Nu pratar vi om kreativitet som något eftersträvansvärt och vi vill att våra barn och unga ska vara kreativa men fortfarande finns tron på att kreativiteten är något man har eller inte har. Har du någon gång sagt ”Jag är inte så kreativ”? Tänkt ett varv till. Kreativitet är nämligen ingen talang det handlar om övning. Frågan blir då om du övat din kreativitet?

I grund och botten handlar allt om vårt förhållningssätt. Är vi utbildare måste vi också vara nyfikna. Keri Smith är författare till boken How to be an explorer of the world, som har blivit lite av min husbibel för tillfället. Den är som en liten guide till hur man kan bli mer uppmärksam på omvärlden och genom enkla uppdrag uppmuntrar den en att nyfiket undersöka sådant som verkar vanligt och oinspirerande. Keri Smith, liksom många andra som arbetar med kreativitet och skapande, menar att vi behöver öva vårt förhållningssätt. Det är tyvärr inte så enkelt att det är några få som har begåvats med talangen att vara kreativa. Det handlar om vad de har fått träna på, vad de har utsatts för. Så vad vågar vi utsätta oss själva för? Genom att bli mer uppmärksamma på vad vi upplever genom våra sinnen kan vi också upptäcka de variationer i kommunikationen som vi skapar och förstå de val vi har att göra. Vi måste själva öva upp oss i att uppleva världen genom sinnena. Vi måste öva oss själva att vara nyfikna. Detta påverkar hur vi i vår tur ser på det barnen gör.

I vårt yrke behöver vi ständigt ha tillgång till vår kreativitet. Det är inget lätt jobb då vi måste våga stå i osäkerhet och våga vara uppmärksamma på omvärlden. Vi behöver vara i stunden och välja ut intressanta vägar att gå med barnen. Allt kan inte redan vara utstakat och färdigt. Då skapar vi inte en verksamhet som främjar kreativitet hos våra barn. Vi måste vara följsamma ledare men vi måste fortfarande vara ledare. Vi behöver hitta ingångar i barns frågor och resonemang som kan synliggöra olika sätt att tänka och göra och låta dem undersöka dessa. Men hur undersöker vi egentligen vad barn tänker?

Ja, om du vill veta hur jag tänker kring det så får du läsa nästa söndag. Då kommer jag att bita tag i detta och också avrunda det hela med Heges sista begrepp FÖRBINDELSER….bit nu tag i pedagogisk estetisk praktik ett tag och börja bli nyfiken på de sinnliga dimensioner som finns i din undervisning.