Utbildning och undervisning i förskolan del 3: Mål och analyser i det livslånga lärandet

Frågor är en stor del av undersökandet men jag funderar mycket på hur genuina våra frågor till barnen är. Ofta ställer vi frågor som vi redan vet svaret på. Varför gör vi det? Hur ställer man bra frågor? Ställ inte en fråga när det du egentligen vill göra är att berätta hur något fungerar. Fundera på NÄR och HUR du ställer frågor. Berätta istället, om det är det du vill göra. Annars blir det bara gissa-vad-fröken-tänker och var är utmaningen i det? Ställer vi för mycket frågor, tröttnar barnen på det. Är vi inte genuina i våra frågor så förstår barnen det. Då är det inte lika intressant att berätta. Men det är inte lätt!

I kunskapsöversikten Undervisning i förskolan (skolverket 2018) skriver Christian Eidevald, Ingrid Engdahl, Sofia Frankenbetv, Hillivi Lenz Taguchi och Anna Palmer från Stockholms universitet ett kapitel med titeln Omsorgsfull och lekfull utbildning och undervisning i förskolan. De tar upp metoden stöttande strategier (från engelska begreppet scaffoldning). Begreppet hjälper oss att synliggöra en rad olika små och viktiga handlingar som en förskollärare gör för att främja barns lärande och utveckling. Hur kommer det sig att vissa lärare lyckas och andra inte? Vad är det de gör som får barns processer att snurra på? Stöttande strategier är en avgörande faktor.

”Det handlar om att i direkt anslutning till det barnet gör eller säger kunna utmana barnets förmåga på ett sätt så att det kan utveckla sina tankar och pröva att göra nya saker. Poängen är att stöttande alltid är en relationell och samhandlande ömsesidig process.” Ur Undervisning i förskolan, kapitel Omsorgsfull och lekfull utbildning i förskolan.

Författarna menar att det finns många olika stöttande strategier: det kan t.ex. vara att hämta ett nytt material och vilket de kallar ett ekologiskt stöttande. Det innebär att den omgivande miljön och materialen skapar specifika förutsättningar som möjliggör vissa handlingar, som stenar, digitala verktyg eller lera eller andra material i rummet. Självstöttande handlar om hur barnet själv prövar att utföra handlingar.

När ett annat barn dras in i utforskandet som medutforskare kan det ses som att socialt stöttande utvecklas.

Hur hittar vi stöttande strategier som vi kan använda oss av? Didaktiska grepp som vi har tillhands? Vi behöver här ha ett intonande och omsorgsfullt sätt att möta varje barn för att kunna välja bland våra stöttande strategier för just det barnet eller just den gruppens process. Detta kräver att vi:

• känner varje barn i vår barngrupp

• känner relationerna mellan barnen och mellan barnen och materialen

• har goda ämneskunskaper och läser på de områden vi just nu fördjupar

• har goda didaktiska kunskaper, funderar på vad för form vi väljer för vår undervisning och varför

• känner våra långsiktiga och kortsiktiga mål med verksamheten

Å ni bara….å herre jösses och så blir ni lite svettiga i panna. Allt vi ska kunna! Ja, att vara lärare är att vara i utveckling och att ständigt läsa på det man behöver….

När vi bygger utbildningen behöver vi också bygga vad Hege Hansson (Att ge form år förskolans innehåll) kallar en attraktiv gemenskap. För att lära tillsammans måste man vara i ett sammanhang där man känner sig sedd, trygg och behövd. Man behöver känna tillhörighet och tillit, vilja vara en del av det sammanhang man har runt sig. Att lära innebär att gå ut i osäkerhet och att våga detta. Därför krävs det av dem som leder lärandet att de skapar en trygg ram som man kan vara osäker i. Hege Hansson berättar i sitt sista kapitel om förbindelser. Där är den attraktiva gemenskapen en sådan förbindelse. En gemenskap som byggs runt gemensamma upplevelser. En gemenskap som barn och vuxna vill tillhöra. Den uppstår inte bara utan den arbetas fram genom gemensamma upplevelser. Jag tänker att det är otroligt viktig.

”Vi ville att barnen skulle vara aktiva deltagare i den här gemenskapen och en förutsättning var att det vi företog oss tillsammans med barnen i förskolan hade betydelse för var och en. Barnen måste få en känsla av att det de gjorde var meningsfullt, att de var del av något större. // Det var som att göra demokrati i praktiken.” ur Att ge form åt förskolans innehåll av Hege Hansson

Jag lyssnade på en intervju med Emanuel Macron när han blivit vald till Frankrikes president. Personen som intervjuade honom kom, i tider som dessa, såklart in på extremism och frågade vad som oroade honom inför framtiden och vad han tänkte att vi behövde göra för att stoppa detta. Han sa då att önskan att vara tillsammans, att ha en gemenskap är så stor hos människor. Vi behöver varandra och vi behöver känna oss behövda och kännas oss som en del av något större. Han menade när människor tappar hopp om att få tillhöra så tar de till extrema åtgärder för att kraften av att vara någon tillsammans med andra är så stark. Han fortsatte genom att säga att vi måste få människor att känna att de är del av något bra, att de är önskade och betydelsefulla så vi kan använda den kraften som skapas till gott istället som nu till desperata handlingar. Jag har tänk så mycket på det. Det kanske verkar drastisk i förhållande till barnens utbildning i förskolan men någonstans börjar det. Barn och unga går i utbildningssystemet i över 11 år beroende på när de börjar förskolan. En av våra viktigaste uppgifter är att skapa gemenskap, att bygga de värden av tillit och solidaritet som vårt samhälle vilar på. Läsa skriva och räkna garanti i alla ära men om jag skulle få önska en garanti så skulle det vara att alla barn fick lov att ingå i ett gott sammanhang där de blev sedda och behövda och lärde sig att också behöva varandra.

Leder undervisning alltid till lärande? Hur kan vi veta att vår undervisning har gett resultat? Vad är det för resultat vi är ute efter? Vad är det som lett till vad? Det är också väldigt viktigt att veta vad det är vi ska utveckla.

Förskolans ska ge barnen förutsättningar att utveckla…

Barnen ska utveckla…

Det är väldig stor skillnad här! Ändå är det så många som förstår detta på fel sätt. Till och med i den nya kunskapsöversikten Undervisning i förskolan som kom nu 2018 har man skrivit fel när det gäller vem målen riktas mot. När man beskriver förskolans utveckling och kommenterar läroplanens revidering skriver man:

” I samtliga versioner är målen enbart formulerade som mål för barnen att sträva mot, inte uppnå. ” ur Undervisning i förskolan

Detta stämmer inte! Det är förskolan och verksamheten som ska sträva mot målen, inte barnen! Det som inte får hända nu är att vi liksom skolan går i fällan av att koncentrera oss alldeles för mycket på uppnåendemål och alldeles för lite på sammanhang och helhet, att det blir som Biesta förvarnar (sen inlägg ett i bloggserien), att kunskap blir en produkt och att utbildning och det livslånga lärandet tonas ut och försvinner bort. Vad är det vi ska följa upp, utvärdera och utveckla? Jo, förskolan verksamhet, det vi har erbjudit och vår undervisning. Har vi skapat möjligheter för barnen att uppleva livet och skapa nya erfarenheter? Vi kan undersöka detta genom att se det genom barnens handlingar, genom hur de väljer och vad de fokuserar på. Vi måste göra det över tid. Det kan inte vara en checklista. Vi ska inte, vi får inte börja testa barnen på olika sätt. Vi måste vara med dem i deras processer och undersöka vad som intresserar dem, vad de fått syn på i vår undervisning genom att var närvarande, vara nyfikna och fokuserade själva. Tänk att det ska vara så svårt? Att vi i hela utbildningssystemet numera går mer mot att fokusera på att barn och elever ska förstå vad det är vi vill lära dem och berätta det för oss istället för att fokusera på det livslånga lärandet och de sätt det kan ta uttryck.

”Syftet är att få kunskap om på vilket sätt förskolans organisation och arbetsprocesser, samt utbildningens innehåll och genomförande, kan ge barnen bästa möjliga förutsättningar för omsorg, utveckling och lärande.” Ur förslag till läroplan för förskolan 2018

Jag vill nu återgå till Det livslånga lärandet och denna formulering i förslaget till nya läroplanen för förskola.

”Barnen ska få förutsättningar att bilda sig utifrån olika aspekter såsom intellektuella, språkliga, etiska, praktiska, sinnliga och estetiska.”

Det handlar som Biesta utrycker det om att odla individens mänsklighet, det handlar om att bygga relationer till omvärlden och till varandra. Det handlar mer än någonsin om att skapa hopp och framtidstro.

Som avslutning vill jag vända mig till Carlina Rinaldi och hennes ord om lyssnandets pedagogik:

”För att fostra oss själva måste vi försöka förstå olikheter snarare än yrka på att de elimineras.

Detta innebär att närma sig varje individ medstor känslighet för hans eller hennes särskilda bakgrund och personliga historia.

Det betyder att”lyssna” till olikheterna (vi talar om en ”lyssnandets pedagogik”), men också attlyssna till och acceptera de förändringar som sker inne i oss, och som genereras av våra relationereller snarare av våra interaktioner med andra.

Det betyder att vi måsteavstå från varje sanning som vi ser som absolut, vara öppen för tvivel ochvärdesätta förhandling som en ”det möjligas strategi”

Carla Rinaldi

Jag har genom dessa blogginlägg försökt visa er sätt att förstå utbildning, undervisning och didaktiska grepp för att skapa form för det innehåll vi vill fokusera på. Det är inga små saker att lotsa någon genom livet och få en människan att upptäcka sig själv i världen. Ni förstår att med den typen av komplexitet i undervisning så är det omöjligt att mäta den med enkla metoder Här avslutar jag genom att vända tillbaka blicken på oss själva och fokusera på vårt livslånga lärande genom att lyssna till dessa rader som jag tror är avgörande för oss som utbildare:

”men också att lyssna till och acceptera de förändringar som sker inne i oss, och som genereras av våra relationer eller snarare av våra interaktioner med andra. ”