Samling, möte- skit samma, så länge det handlar om delaktighet!

Jag har fått frågor om morgonmötena som jag har arbetat med tillsammans med kollegor och barn när jag arbetat i förskolan. Hur genomförs de, vilka frågor ställer man, vad händer under ett möte? Jag vill berätta om en form som jag och mitt dåvarande arbetslag arbetade fram som fungerade mycket bra och jag tror säkert att många av er kan känna igen er i hur ni arbetar. Vi tar inspiration från delaktighetsarbetet i Reggio Emilia och även från våra svenska förebilder så som förskolan Trollet i Kalmar och HallonEtt i Jönköping, givetvis anpassa till vårt sammanhang.

Vårt morgonmöte startade oftast strax efter nio då de barn som kom senast började klockan nio. Detta för att vi bett föräldrarna om det då vi önskade att barnen skulle kunna delta i planeringen av dagen. Strax före mötet runt tio i nio satte vi oss tillsammans i kollegiet (vi var fyra stycken vuxna, två förskollärare och två långstidsvikarer, en outbildad och en som arbetat med grupper och coachning med vuxna) och pratade om dagens aktiviteter. Vi gjorde det i barngrupp, ibland med ett barn bredvid eller i knät men med fokus på att strukturera upp ramen för dagens aktiviteter och vad vi skulle föreslå för barnen. Dessa förslag byggde alltsom oftast på barnens arbete dagen före, deras idéer för vidare utforskande eller våra idéer för vidare utmaningar.

När morgonmötet startade samlade vi alla vuxna och barn på avdelningen, ibland satt någon förälder med om något barn kommit lite sent eller behövde lite extra lämning. Vi hade vid tillfället som jag berättar om nu runt 24 barn i tre och fyra års ålder. Det startade alltid med att ett barn hade alltid i uppgift att kolla närvaron genom att pricka av på listan (med stöd och läshjälp av vuxen). Ibland hittade barnen på uppgifter som att man skulle säga sin favoritfärg när man blev uppropad eller sitt bästa djur. Uppropet gällde både barn och vuxna. Var någon borta sjuk så skickade vi alltid energi till den personen genom att gnugga händerna mot varandra och skicka upp i luften. Det var en tanke som gick till någon som tillhörde vårt sammanhang.

Efter närvaron tog alltid en av oss vuxna den första tråden för att knyta ihop processerna dagen före och lyfta barnens olika ingångar till arbetet under dagen. Ibland kunde det vara att introducera något nytt- ett material, en tanke, en utmaning eller plocka upp ett barns förslag eller tanke, att starta en mindmapp över ett område som intresserade barnen eller att kolla på dokumentation som vi gjort. Det kunde ha varit att några barn dagen före hade arbetat på en robot i ateljén och uppmuntrades att berätta vad de gjort samtidigt som vi kollade av om de eller några andra skulle fortsätta arbetet idag. Efter den stunden så delade vi in oss i grupper ( som vi skrev upp) beroende på vad vi skulle fortsätta med. Ibland arbetade några barn intensivt med ett projekt de hade på gång i flera dagar i rad, ibland byttes grupperna. Helt beroenden på vad för utmaningar barnen var upptagna av. Vi resonerade med varandra (barn och vuxna) hur vi skulle dela grupperna, vilka som skulle vara med var. Det handlade om hur många man kunde vara, vilka som hade varit med förut, vilka som ville eller inte, vilka som hade speciella kunskaper om eller idéer som de skulle visa andra m.m. Ibland hade vi vuxna mer fasta grupper som vi motiverade för barnen, ibland var det mer öppet.

Vissa morgnar saknades personal, vi hade vikarier eller behövde hjälpas åt över avdelningarna. Då berättade vi det för barnen. Vi berättade hur situationen var och vad vi behövde göra för att hjälpas åt.

”Idag är Sara sjuk och Kalle är här och hjälper oss. Han har aldrig varit här förut så det gäller att vi hjälps åt att visa honom hur vi gör på förskolan. Tänk om det kunde finnas några här som vet hur man gör på förskolan…hmmm….vilka skulle det kunna vara *tusen viftande barnarmar i luften och rop som Jag kan! jag kan!* Såklart ni kan! Det vet ju vi. Idag får vi visa Kalle. ” 

När strukturerna bröts fick barnen också ta större ansvar för varandra och för sammanhanget. Vi hade grymt samarbete och både barnen och vi växte när vi klarade av situationer som verkat svåra tillsammans. När det var körigt var det teamwork som gällde, mellan barn och vuxna mellan kollegor. Vi vuxna förundrades många gånger över hur väl barnen förstod sammanhanget trots att de var ganska unga men det hade aldrig kunnat hända om vi inte tagit dem på allvar och gett dem möjligheter att förstå. De hade också fått delta i liknande (fast betydligt enklare) sammanhang sen de började på förskolan så de hade varit med att jobba in formen och förståelsen för varför den behövdes. Det handlar inte bara om vad man tror att barn klarar av utan också vad vi tillåter dem vara delaktiga i.

Morgonmötet varade mellan 20 min och 45 min beroende på vad vi gjorde, hur intensiva diskussionerna var, om vi kom överens eller inte, om vi introducerade något nytt som var intressant för barnen. Barnen satt där de ville och vi vuxna satt nära de barn som vi visste behövde extra stöd. Vissa barn satt på kuddar, andra på mattan, några på en bänk, några låg ner eller satt i en vuxens knä. Det spelade ingen roll så länge vi såg att de var med. Efter aktiviteterna på förmiddagen, före maten samlades kollegiet igen för att kort berätta för varandra vad som hänt i de olika grupperna. Hade det kommit upp något som barnen fastnat särskilt vid, skulle vi låta någon aktivitet fortsätta efter maten, vad behövde vi förbereda för imorgon med barnen?

Eftermiddagen gick åt att arbeta vidare med det vi gjort om barnen intresserade sig för det eller att göra andra saker som barnen hade på gång. Parallella projekt och lekar levde sida vid sida av det vi aktivt dokumenterade och fördjupade oss i. Barnen använde ofta samma typer av system som vi gjorde för våra gemensamma projektarbeten och vi uppmuntrade dem. Vi hade det gemensamma och sen hade barnen egna projekt. Allt var del av den verksamhet som vi vuxna stöttade på olika sätt.

Människor känner när de blir tagna på allvar. De känner när någon litar på dem och tycker att de är en viktigt del av ett gemensamt sammanhang. Att låta barn vara människor, en unik och viktig del av det gemensamma är nödvändigt för att få till en förskola som byggs på delaktighet även om vi i den har olika roller och ansvar. Morgonmötet var en del av vårt delaktighetsarbete där barn också fick inflytande i att påverka sin vardag.

Fundera på: Vad behöver du för att känna dig delaktig på ditt arbete? Hur får du inflytande och blir lyssnad till? När känner du dig betydelsefull och vad är det som gör det?


4 reaktioner på ”Samling, möte- skit samma, så länge det handlar om delaktighet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s